Två intressanta saker har hänt i svensk inrikespolitik den senaste tiden, dels moderaternas uppseendeväckande nedgång i opinionen, dels centerns osannolika uppgång. Annie Lööf har successivt fört upp centern i opinionsmätningarna till sällsynta nivåer under det senaste året.

När Annie Lööf 2011 övertog partiledarskapet i centern efter Maud Olofsson hade hon svårt att övertyga väljarna om sin kompetens. Hon var ung, uppfattades som osäker och fladdrig och stod egentligen inte för något tydligt alternativ i svensk politik. Men Annie Lööf gnetade på och idag leder hon landets fjärde största parti enligt opinionsmätningarna.

Enligt en Sifo-mätning som publicerades i Svenska Dagbladet idag, söndag, har partisympatierna för centern ökat till 14.2 procent. Det ska jämföras med förra månadens mätning där centern hamnade på 11.8 procent, en överraskande kraftig ökning alltså. Så höga opinionssiffror har centern inte haft sen 1983, när Thorbjörn Fälldin fortfarande var partiledare. Det var för övrigt samma år som Annie Lööf föddes.

På bara ett år har centern fördubblat sitt väljarstöd, vilket är anmärkningsvärt. Men alla valresultat och alla opinionsmätningar är ett nollsummespel. Om stödet för centern ökar, så minskar det för något annat parti eller några andra partier. Och det är i första hand från moderaterna som centern har tagit sina nya röster. För i den senaste Sifo-mätningen noterar moderaterna och Anna Kinberg Batra en ny bottennivå bland väljarna. Bara 18.4 procent stödjer moderaterna, en nedgång med hela 2 procentenheter jämfört med förra månadens mätning.

Så vad Anna Kinberg Batra förlorar i väljarstöd, det vinner Annie Lööf – plus lite till.

Intressant är också att Sverigedemokraterna inte längre ökar i popularitet bland väljarna. SD ligger på 16.7 procent, en nivå som partiet har legat på under en längre tid. Det känns som om SD som väljarmagnet inte längre ökar i styrka. Partiet verkar ha hittat sin nivå. I varje fall ser det så ut idag.

Man undrar då varför turbulensen bland allianspartierna är så stor just. Jo, allt beror på Anna Kinberg Batras uppenbara oförmåga att behålla de moderata väljarna. Hennes flirt med sverigedemokraterna har retat många moderata sympatisörer, som nu har övergett partiet. Flertalet av moderaternas förluster har gått till Annie Lööf som upprätthållit en tydlig rågång mellan centern och sverigedemokraterna.

Men jag tror att Anna Kinberg Batras låga popularitet som partiledare också beror på att hon uppfattas som svag, fladdrig, osäker och utan en tydlig politik för partiet. Det Fredrik Reinfeldt skapade, det har Anna Kinberg Batra raserat på bara några månader utan att erbjuda något annat istället.

Jag har sagt det flera gånger förut i den här bloggen och jag säger det igen: Moderaterna bör snabbt se sig om efter en ny partiledare om 2018 års val inte ska bli ett nytt katastrofval liknande valet 2002 när Bo Lundgren var partiledare och när moderaterna hamnade på rekordlåga 15,25 procent.

Man undrar samtidigt vad Annie Lööf egentligen har åstadkommit som förlänar henne dessa höga opinionssiffror. Ja, egentligen inte särskilt mycket. På senare tid har de politiska debatten bland de borgerliga partierna bara handlat om moderaterna och väljarflykten därifrån. Centern och Annie Lööf har lugnt kunnat surfa i skydd av stormen kring Kinberg Batra. Hon har suttit stilla i båten, inte profilerat sitt parti på något mera uppseendeväckande sätt och varit klok nog att låta Kinberg Batra ta alla politiska smällar. Samtidigt uppfattas Annie Lööf som sympatisk, trovärdig och kunnig.

Däremot undrar jag – och har gjort länge – vad centern egentligen står för i svensk politik. Annie Lööf och centern har egentligen inte någon självklar profilfråga. Centern är ett allmänborgerligt parti med dragning åt höger men utan att göra något större väsen av sig. Detta räcker inte när Annie Lööf framöver kommer att prövas hårdare, inte minst inför valet 2018.

När centern i mitten av 70-talet hade sina största framgångar och blev ett 25-procentsparti under Thorbjörn Fälldins ledning så var partiets profilfråga kärnkraften. Den väckte oerhört starka känslor bland väljarna och det kärnkraftsmotstånd som centern piskade upp gav enormt utslag i partiets valresultat.

Idag är kärnkraften en icke-fråga. Annie Lööf har egentligen ingenting som hon kan slå de andra partierna på fingrarna med. Centern känns som ett vagt och konturlöst parti. Vad Annie Lööf har ridit på är hennes allmänt goda omdöme, hennes förtroendeingivande image och hennes förmåga att hålla sig utanför de stora konflikterna.

Men räcker detta verkligen för ett borgerligt parti som aspirerar på att bli alliansens största? Vad Annie Lööf drömmer om är att centern ska bli så stort att hon själv blir en självklar alliansledare. Den möjligheten finns. Det skiljer idag bara 4 procentenheter mellan henne och Kinberg Batra. Det är inget ointagligt avstånd. Löser inte moderaterna sina interna partiproblem så kan centern mycket väl inom ett år bli det största borgerliga partiet och kanske det nästa största riksdagspartiet efter socialdemokraterna.

Men först måste Annie Lööf visa vad hon har att erbjuda väljarna. Det har hon ännu inte gjort – och hon har inte särskilt lång tid på sig.