Ett jättestort grattis till utrikesminister Margot Wallström, till Utrikesdepartementet, till Sveriges FN-stab i New York och inte minst till Stefan Löfven och den svenska regeringen till att Sverige nu fick sin efterlängtade plats i FN:s säkerhetsråd. Kanske är detta regeringen Löfvens hittills största framgång.

 

 

Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd är dessutom välförtjänt. Regeringen och Margot Wallström har lagt ner inte bara mycket prestige på att bli inröstade. Sverige har också  lyckats övertyga små länder i tredje världen om att Sveriges goda renommé när det gäller fattigdomsbekämpning, kampen för kvinnors och barns rättigheter och Sveriges syn på mänskliga rättigheter i allmänhet är något att känna respekt för. Sveriges kampanj har gått hem.

 

Nu har Sverige naturligtvis lagt ner mycket pengar och mycket fjäsk för att vinna de nödvändiga rösterna i generalförsamlingen. Den svenska kampanjen har kostat 22 miljoner kronor, pengar som regeringen bl a tagit ur biståndsbudgeten. Detta har med rätta kritiserats. Å andra sidan är jag övertygad om att Sveriges hårdaste motkandidater från Västeuropa, nämligen Italien och Nederländerna, säkert har lagt ner minst lika mycket pengar.

Särskilt viktigt att påpeka är att Sverige redan i första röstningsomgången fick en majoritet av rösterna, 134 av 193, och därmed direkt slog ut Nederländerna och Italien. Det tyder på ett bra fotarbete, inte minst av Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog. Ingen hade ju egentligen trott på Sveriges chanser, kanske inte ens Margot Wallström själv.

 

 

Sverige tar plats i FN:s säkerhetsråd den 1 januari 2017 som icke-permanent medlem och inleder sin tvååriga mandatperiod med att bli ordförandeland i säkerhetsrådet. Här kommer den svenska diplomatiska kompetensen att sättas på hårda prov. Det är en styrka för Sverige att hela riksdagen står bakom det svenska medlemskapet i säkerhetsrådet. Detta är inte bara en regeringsangelägenhet utan en angeläget för hela landet, sa bland andra moderatledaren Anna Kinberg Batra i en kommentar efter omröstningen i New York.

 

Men när alla komplimanger och superlativer är avklarade så måste jag ändå påpeka att Sveriges möjligheter att påverka besluten i FN:s säkerhetsråd är små. Sverige är ett litet land, även om varje land i FN har var sin röst, men De fem Stora, det vill säga de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och och Frankrike, har sin vetorätt och kan blockera vilka beslut de vill. Då har de andra ledamöterna inte särskilt mycket att säga till om.

 

Det är just denna vetorätt som så ofta har förlamat FN:s beslutsförmåga och som har gjort FN till en koloss på lerfötter dominerad av de fem storas huvudsakliga intressen. Men på marginalen kan Sverige säkert skaffa sig inflytande, t ex genom allianser med andra medlemsländer i säkerhetsrådet med samma grundsyn och därmed öka pressen på vetoländerna.

 

En sak är däremot klar: Sverige kan inte föra någon egen utrikespolitik i FN. Den tiden är för längesedan förbi. Sverige är bundet av EU:s gemensamma utrikespolitik och kan inte driva andra frågor eller inta några andra ståndpunkter än de ståndpunkter EU har intagit. Om det är en styrka eller en svaghet kan man diskutera. EU:s utrikespolitik är väldigt bra på papperet. Problemet är att EU så sällan lyckas genomföra sin egen politik i verkligheten på grund av oenighet bland medlemsländerna.

Sverige kommer att sitta i FN:s säkerhetsråd under två år, 2017-2019. Förra gången Sverige var medlem i säkerhetsrådet var 1997-1998.

 

Lycka till Margot Wallström!