Det svenska guldet på herrarnas skidskyttestafett idag fredag var nog den mest överraskande händelsen hittills i denna vinterolympiad. Ingen hade på förhand ens gissat att Sverige skulle ta medalj, ännu mindre en guldmedalj, även om de svenska skidskytteherrarna i detta OS har gått från klarhet till klarhet.

Skidskytte är den mest fascinerande sporten och håller på att bli min favoritsport. En del talar föraktfullt om skidskyttar som ”avdankade längdåkare”. Det stämmer verkligen inte längre. Idag direktrekryteras de flesta skidskyttar till just skidskytte utan att gå omvägen via längdåkningen.

Ska man lyckas i skidskytte måste man både vara en duktig och snabb längdåkare och en lysande skytt. Det räcker inte med att vara bra bara i den ena disciplinen. Många skidskyttar idag är så duktiga skidåkare att de lätt skulle slå ”vanliga” längdåkare i snabbhet och teknik.

Detta kunde vi bevittna under dagens herrstafett i skidskytte på Alpensia skidskyttestadion i Sydkorea, när Fredrik Lindström vann guldet åt de svenska herrarna med hela 56 sekunder före Norge och med 2 minuter och 7 sekunder före Tyskland som kom på tredje plats.

För Sverige stämde allt idag. Peppe Femling som körde första sträckan gjorde sitt bästa lopp någonsin och hängde med täten hela tiden. Detta utgångsläge förvaltades sedan mycket väl av både Jesper Nelin och Sebastian Samuelsson på andra och tredje sträckan.

När Fredrik Lindström tog över sistasträckan såg det länge ut att bli en tvekamp mellan Sverige och Norge. Men när norrmannen Emil Hegle Svendsen sköt bort sig på ståskyttet fick Lindström ett så stort försprång att han slog norrmannen med 56 sekunder i mål. Det var inget annat än utklassning.

Svenskarna fort på välvallade skidor men framförallt sköt de bra. Visst blev det några extraskott men inga straffrundor trots att skjutförhållandena stundtals var miserabla.

Det var helt underbart att se Fredrik Lindström i den kycklinggula svenska tävlingsdräkten skejta in på upploppet alldeles ensam och i mycket god form. Lindström har flera knackiga säsongen bakom sig. Inget har riktigt velat sig för honom, inte förrän idag. Nu presterade han bättre än på många år. Jag tror att Fredrik Lindström sover mycket gott inatt.

Igår tog de svenska skidskyttedamerna silver i sin stafett, en otrolig prestation. Dessförinnan hade Hanna Öberg tagit guldmedalj på distansloppet och Sebastian Samuelsson silver i jaktstarten, så resultatet i stafetterna blev liksom grädden på moset.

Om jag undantar Charlotte Kallas guldmedalj på skiathlontävlingen så anser jag att skidskytteherrarnas guldprestation i stafetten idag ur svensk synvinkel var den stora höjdpunkten i dessa olympiska spel. Visst var det fantastiskt att se Frida Hansdotter och André Myhrer ta guld i slalom men i en skidskyttestafett under svåra yttre förhållanden med hård och nyckfull vind och där fyra man ska prestera på topp samtidigt, det är liksom i en högre division. Förlåt mig alla slalomåkare, men jag tycker faktiskt så.

Dessutom bidrog själva överraskningsmomentet i att se Sverige vinna guld i en skidskyttestafett i OS till att bli en extra krydda.

Visst har de svenska skidskyttarna, som nu är bland de bästa i världen, tränat hårt för dessa medaljer. Men en stor eloge ska också gå till förbundskaptenen Wolfgang Pichler. Det är trots allt han som har skapat sammanhållningen och den goda andan i skidskyttelandslaget samtidigt som han är en veritabel torterare som tränare. Han nöjer sig inte förrän hans adepter ligger på marken och kippar efter andan efter varje träningspass.

Det är sådant som ger resultat. Jag tycker att längdlandslaget och dess ledare borde titta på vad Wolfgang Pichler har åstadkommit hos skidskyttarna. Skidskyttelandslaget ser ut att vara en enda stor familj där det kramas och pussas till höger och vänster. Bland längdåkarna ser man sällan några sådana känslouttryck. Stämningen är kall, ja ibland närmast fientlig, mellan åkarna och mellan åkarna och deras ledare. Så ser det i alla fall ut att vara för en utomstående betraktare som jag.

Ingen kan prestera på topp om man inte känner glädje, kärlek, värme och sammanhållning med sina kamrater och sina ledare. Skidskyttelandslaget verkar vara ett lag i ordets verkliga mening medan längdlandslaget mest består av inåtvända solospelare och individualister.

Fram till idag har Sverige tagit hem inte mindre än elva medaljer. Det väntar ytterligare två medaljer (valören ännu okänd) i curlingen. Sedan är jag övertygad om att Charlotte Kalla tar ännu en medalj när längddamerna kör sin tremil på söndag. Kanske blir det guld, kanske silver.

Jag tror mycket på Marit Björgen som segrare men medaljtrion kommer med största sannolikhet än en gång att bestå av Charlotte Kalla, Marit Björgen och finländska Krista Pärmäkoski.

Jag lovar att äta upp mina strumpbyxor om jag får fel.

Med bearnaisesås!