I eftermiddags hände det jag faktiskt inte trodde skulle hända, när Sverigedemokraterna fällde Stefan Löfvens budget och i förlängningen hela regeringen. Många med mig trodde nog att SD till slut inte skulle fullfölja sina hot utan istället motvilligt lägga ner sina röster i den omröstning om budgeten som enligt planerna ska hållas i morgon, onsdag. Nu kanske omröstningen inte blir av utan hela budgeten skickas tillbaka till finansutskottet.

Men om det blir så beror helt på vart de samtal leder som Stefan Löfven ska hålla ikväll (tisdag) med allianspartierna för att sondera om det finns ett stöd för samarbete om budgeten över blockgränserna. Mycket talar för att Löfven får kalla handen. Då är regeringskrisen ett faktum och Löfven kommer sannolikt att lämna in sin avskedsansökan.

En annan sak som jag gått omkring och funderat på en tid gäller Jimmie Åkesson. Han har ju varit sjukskriven "för utbrändhet" sen den 17 oktober på obestämd. Har detta varit en riktig sjukskrivning eller handlar det om en "politisk sjukskrivning"? Vad hade det kommit för besked från SD idag om Jimmie Åkesson hade suttit som partiledare charge? Är det så att hans sjukdom bara har varit politisk, d v s han har velat låta sina hejdukar göra det obehagliga grovjobbet att fälla regeringen medan han själv håller sig borta för att slippa "ta i skiten". Det är naturligtvis en ren spekulation. Samtidigt vet även Åkesson att de politiker som missbrukar det parlamentariska systemet, som SD nu har gjort, får dålig image. Och sin image är ju verkligen något som Jimmie Åkesson hårt har putsat på hela tiden. Det är till och med så att han ibland har verkat riktigt statsmannalik.

Men statsmannalika var inte de handlingar som Åkessons vapendragare gjorde sig skyldiga till idag. Däremot har de – tyvärr – gett sig själva en självklar plats i den svenska politiska historien. För historisk är det minsta man kan säga om den här regeringskrisen.