Man ska ta seden dit man kommer, heter ett gammalt uttryck som dock är still going strong. Detta var precis vad handelsminister Ann Linde och de övriga kvinnorna i den svenska delegationen gjorde när de i helgen besökte Iran.

Ann Linde har fått klä många skott sen bilderna på henne i en blågrön sjal över huvudet kablades ut över Sverige. Särskilt upprörd blev Liberalernas ledare Jan Björklund, som menade att handelsministerns ofog att bära sjal/slöja var ett slag i ansiktet på alla muslimska kvinnor som kämpar mot hedersförtryck i sina hemländer. En symbol för detta förtryck är slöjan på deras huvuden.

Jag håller med Jan Björklund i hans analys av kvinnoförtrycket i den muslimska världen, där själva slöjan är sinnebilden för förtrycket. Däremot måste jag säga att Björklund i andra avseenden är ute i ogjort väder. Vad skulle Ann Linde och hennes kvinnliga delegater ha gjort? Skulle de ha slitit av sig sjalarna eller inte burit dem alls och därmed ställt till med ett högljutt diplomatisk gräl mitt under det besök som syftade till att förbättra handelsrelationerna och de politiska relationerna mellan Sverige och Iran. Detta skulle då ha gjort det här besöket fullkomligt meningslöst.

Självklart är det en djup kränkning mot kvinnokönet att kvinnor i de muslimska länderna ska tvingas drapera sig i symboliska kläder för att understryka sin underdånighet gentemot männen. Samtidigt skulle Sverige inte bidra det minsta till de iranska kvinnornas frigörelse genom att den svenska handelsministern vägrade att ta på sig sjalen.

Ann Linde har fullkomligt rätt när hon hävdar att det var korrekt att bära sjal vid besöket i Iran. I Iran finns det en lag som stadgar att kvinnor ska bära slöja eller sjal. Enligt Ann Linde är det föga lämpligt för en svensk regeringsdelegation att starta besöket i Iran med att bryta mot landets lagar. Det betyder inte att Ann Linde inte understödjer de muslimska kvinnornas befrielsekamp. Tvärtom.

Jag tror heller inte ett ögonblick att de (manliga) iranska ledarna trodde att Ann Linde,  kabinettssekreteraren på UD Annika Söder och de andra svenska kvinnorna gillar att muslimska kvinnor bär slöja, inte heller att de sympatiserar med det iranska kvinnoförtrycket. Det gäller istället att hålla god min i elakt spel. Och det som hände i Teheran var definitivt bara ett spel för gallerierna. Alla, både de iranska ledarna och de svenska besökarna, uppförde sina teaterroller enligt det diplomatiska protokollet.

Självfallet är det viktigt för oss svenskar och andra västeuropeer att varje dag påminna om kvinnoförtrycket i den muslimska världen, i arabvärlden och i Iran (där folk är perser och inte araber). Men det är inte säkert att kampen måste föras på högsta diplomatiska nivå i samband med regeringsbesök. Ändå hoppas jag vid gud att statsminister Stefan Löfven tog upp Irans brott mot de mänskliga rättigheterna i samband med sitt Iranbesök i helgen.

Ytterst är det de muslimska kvinnorna själva som måste frigöra sig från oket. Symbolhandlingar utförda av en svensk minister att vägra bära slöja gör ingenting för att befria kvinnorna i Iran. Kampen och befrielsen måste komma underifrån. Den kan aldrig smetas på ovanifrån, särskilt inte av politiker som  gästar ett annat land för att underteckna ett handelsavtal.

Ändå måste vi ge dessa kvinnor allt stöd vi kan men symbolhandlingar räcker inte.

Jag vill också påminna om att alla kvinnliga journalister som besöker och rapporterar från muslimska länder bär sjal. Det gäller särskilt länder som Iran, Saudiarabien och Afghanistan. Något mera liberalt är det i Jordanien, Libanon, Turkiet och Egypten, där jag själv har arbetat. Så det var inte särskilt anmärkningsvärt och uppseendeväckande att Sveriges handelsminister Ann Linde därför bar sjal vid besöket i Teheran.

Avslutningsvis vill jag påminna om att det även inom slöjans värld finns grader i helvetet. Många unga muslimska kvinnor bär idag ofta vackra, färgglada sjalar, som inte döljer deras ansikten, däremot deras huvuden och axlar.

Värre är det med niqaben som bara tillåter kvinnan att visa sina ögon.

 

Värst av allt är burkan där kvinnans hela kropp inklusive huvud och ansikte är täckt av tyg. Burkan symboliserar som jag ser det den värsta formen av fundamentalistiskt kvinnoförtryck..

Ann Linde inskränkte sig till att bära en blågrön sjal under vilken man kunde se både hennes ansikte och hennes hår.