Sen i tisdags befinner jag mig i Spanien – och i min nya lilla lägenhet i Estepona. Det är kväll och jag sitter på balkongen och har just ätit en mycket enkel middag och sen sett reprisen av dagens etapp av Tour de France på Eurosport Player. Det är fortfarande varmt ute, mycket varmt. Man kan inte sitta ute på balkongen före 20.30 på kvällen på grund av hettan. Tyvärr ser det inte heller ut att bli svalare framöver.

Den är resan beställde jag i slutet av juni när Spanien hade bekräftat att alla restriktioner för turister skulle tas bort från och med slutet av juni samtidigt som den svenska regeringen bestämde sig för att låta Spanien bli ett av de länder som inte längre var rödlistat för svenskar.

Jag är förstås här för att träna cykel men det är fortfarande alldeles för hett på dagarna. Idag var det 34 grader i solen när jag cyklade. Det är outhärdligt. Jag blev ordentligt trött både igår och idag, så trött att jag fick ligga i sängen och vila hela eftermiddagen.

Man känner sig som svensk resenär fortfarande mycket ensam när man ska ta sig till Spanien. Det märks överallt att pandemin forfarande härjar svårt. På Arlanda var det i tisdags förmiddag nästan folktomt när jag avreste till Malaga.

Lika folktomt var det på Malagas flygplats. Spanien tillhör de länder där smittan har ökat kraftigt under de senaste veckorna. Visserligen är Andalusien, där jag befinner mig, inte lika hårt drabbat som Madrid, Barcelona och andra delar av norra Spanien. Förutom träningen blir det därför inte mycket utomhusvistelse för min del. Liksom jag har gjort hemma i Sverige under det senaste halvåret kan man säga att jag fortsätter karantänen här nere. Jag handlar mat men ser till att köpa mycket på en gång för att inte behöva gå till affären lika ofta.

Bosse är inte med den här gången. Han sitter just hemma och kurar i kylan och regnet i Tungelsta. Egentligen finns det bara en fördel att befinna sig i Spanien just nu: Det är varmt och man kan träna cykel.

Debatten om munskydd antar allt märkligare proportioner i Sverige. Visserligen har Folkhälsomyndigheten förklarat att den som vill gärna får bära munskydd i situationer där det råder mycket trängsel. Fortfarande finns det dock ingen allmän rekommendation i Sverige om munskydd. Jag tycker att det är oerhört märkligt.

Sen jag kom till Spanien i tisdags, alltså för fyra dagar sen, har jag inte sett en enda människa som inte bär munskydd. Spanjorerna – och de få turister som finns här – följer rekommendationerna till punkt och pricka. Ingen slarvar. Alla tar sitt ansvar. Det är stort att se detta. Detta är något som Sverige borde ta efter. Men det är en nåd att stilla be om.

I Sverige verkar det istället vara många som inte tar sitt ansvar. Trängseln är enorm. Festerna är många och folk verkar inte bry sig längre – förutom 70-plussarna förstås.

Jag förstår inte den svenska inställningen till munskydd. Självklart är munskydd inte något mirakelmedel mot covid-19. Visst kan man smitta varandra ändå – men det är väl ändå bättre att ha den där lilla lappen över munnen och näsan än att inte ha något skydd alls!

Orsaken till att jag åkte hit ner just nu är att en flyttfirma för två veckor sen flyttade alla mina möbler och övriga husgeråd från den gamla lägenheten till den nya. Av olika skäl var jag tvungen att åka hit för att kontrollera att allt i den nya lägenheten fungerar, det vill säga vatten, el osv. Ända sen jag kom hit har jag förutom träningen ägnat den mesta tiden åt att packa upp flyttkartonger.

Den gamla lägenheten är fortfarande osåld. Det gör att jag varje dag har mycket dålig smak i munnen. Jag är en av dem som har drabbats av pandemin i den meningen att bostadsmarknaden i Spanien i princip har varit död i ett halvår. Och någon ljusning syns inte.

 

Jag mår inte bra när jag tänker på detta. Många undrar säkert varför jag överhuvudtaget köpte den nya lägenheten. Ibland undrar jag samma sak. Beslutet tog jag i juli 2018. Då var det ingen som trodde på någon världsomspännande viruspandemi. Även om lägenheten är fin och ligger i ett vackert område bara ett stenkast  från hamnen i Estepona så är det här den i särklass sämsta affär jag har gjort i hela mitt liv.

För mig har alltid snabba beslut varit de bästa och mest lyckosamma. Köpet av den här lägenheten var ett sådant snabbt beslut. Dessvärre gick allt fel och jag står med byxorna nere. Jag har förstås mig själv att skylla. Jag kan inte lägga skulden på någon annan.