Ukraina ansökte om medlemskap i EU redan i februari 2022 och har sen den 1 juli status som kandidatland tillsammans med Moldavien. Men att vara kandidatland är inte detsamma som att vara medlemsland. Även om Ukraina befinner sig i krig med västvärldens fiende nummer ett, Ryssland, så innebär inte det automatiskt att Ukraina ska kunna snabbanslutas till EU. Tvärtom. Det finns istället enligt de så kallade Köpenhamnskriterierna från 1993 ett stort antal strikta regler som ett land måste uppfylla för att kunna kvalificera sig för EU-medlemskap.

Enligt EU-experter får Ukraina räkna med att det inte tar två år utan minst tio år för att landet kan godkännas som medlemsland i unionen. Nordmakedonien fick status som kandidatland redan 2005 och Albanien 2014 men båda länderna befinner sig fortfarande långt ifrån ett EU-medlemskap. Någon gräddfil för Ukraina kan det därför inte bli tal om. Ukraina måste behandlas som vilken annat land som helst som vill bli medlem av unionen och måste därför uppfylla ett stort antal krav.

För det första kan ett land som befinner sig i krig – det gör Ukraina – inte bli medlem av EU.

För att ett land ska kvala in som medlemsstat i EU krävs dessutom att landet har stabila institutioner (regering, parlament, domstolar och övriga myndigheter) som garanterar demokrati, yttrandefrihet, skydd av mänskliga rättigheter, skydd av minoriteters rättigheter och att landet kan uppvisa samtliga kriterier för att kallas rättsstat. Domstolarna och rättssystemet i stort spelar här en avgörande roll.

Ett EU-land ska dessutom ha en fungerande marknadsekonomi och ha förmåga att hantera konkurrens och marknadskrafter inom unionen. Landet ska uppfylla de skyldigheter som följer med medlemskapet, t ex förmåga och vilja att implementera alla EU:s regler, standarder och strategier. Landet ska också kunna och vilja ansluta sig till euron.

På de flesta av dessa punkter har Ukraina fortfarande en lång väg att gå.

Ukrainas sämsta odds är den utbredda korruptionen i landet. Detta glömmer vi lätt bort när vi matas med de fasansfulla bilderna från sargade krigsmål, t ex de ukrainska städerna Bachmut, Charkiv, Zaporizjzja, Mariupol, Cherson och andra områden som har skändats av rysk militär och ryska bomber. Vi chockas av miljontals människors ofattbara lidande. Vi chockas av tortyr, hänsynslöst dödande av civila, fattigdom, svält, vatten- och elbrist, sönderbombade järnvägar, broar och kraftverk.

Dessa bilder har växt sig så hårt fast på våra näthinnor att vi har glömt att Ukraina är en före detta sovjetrepublik, en rest av det gamla sovjetsystemets långa historia av instabilt ledarskap, olagligheter, kriminalitet, svågerpolitik och inte minst en utbredd korruption.

Enligt antikorruptionsorganisationen Transparency Internationals rapport för 2021 placerade sig Ukraina på plats 122 av 180 länder och var alltså inte särskilt mycket bättre än Ryssland som hamnade på 136:e plats. Det här är inget bra utgångsläge för Ukraina om man vill bli medlem av EU. För att uppnå detta mål måste korruptionen i Ukraina raderas ut.

Detta vet Volodymyr Zelenskyj. Det var ingen tillfällighet att ett av hans vallöften inför presidentvalet 2019 var att bekämpa korruptionen. Men det är först under de senaste veckorna som omvärlden har fått se konkreta bevis för att Zelenskyj tänker försöka leva upp till sitt vallöfte. Zelenskyj har försökt sig på detta genom att göra ett antal politiska utrensningar. Försvarsministern har till exempel sparkats och flyttats till en annan ministerpost. Uppgifter om korruption inom försvarsdepartementet blev hans fall.

Zelenskyj har avskedat ett tiotal politiker och tjänstemän i regeringen som en följd av en korruptionsskandal i den ukrainska statsapparaten. Ukrainas vice riksåklagare samt även den vice försvarsministern har fått lämna sina poster efter korruptionsanklagelser. Vice socialministern och två viceministrar på infrastrukturdepartementet har också tvingats avgå efter misstankar om att ha tagit emot mutor. Dessutom har fem regionala guvernörer fått lämna sina poster efter misstankar om korruption. En av Zelenskyjs egna rådgivare har tvingats avgå efter missbrukat förtroende.

Detta är självfallet en belastning för presidenten som nu helt ska ha brutit med sin forne beskyddare. Men frågan är om detta räcker för att tvätta bort korruptionssmutsen från Volodymyr Zelenskyjs egen militärgröna t-shirt.

När detta skrivs, den 10 och 11 februari, har Ryssland inlett en ny brutal militär offensiv mot Ukraina. Offensiven inleddes i torsdags kväll med att hundratals missiler inom loppet av fjorton timmar avlossades mot människor, byggnader och infrastruktur i Ukraina. Vi vet idag inte mycket om hur omfattande och effektiv denna senaste offensiv har varit. Vi vet heller inte om offensiven bara är Vladimir Putins sista desperata försök att slutligen lägga hela Ukraina under ryskt välde eller om Rysslands militära resurser förslår för att fortsätta massakern för att till slut knäcka Ukraina helt.

Rysslands nya storoffensiv sammanfaller paradoxalt nog med Volodymyr Zelenskyjs senaste rundresa till Europas huvudstäder, inte minst Bryssel, för att tigga till sig fler vapensystem, mer ammunition, fler stridsvagnar och artilleri, ja till och med stridsflyg, från sina givmilda vänner i väst. Vid sitt besök hos Europaparlamentet i torsdags framförde Zelenskyjs på nytt kravet att Ukraina måste få ett snabbspår in i den Europeiska unionen. Ukraina vill ju bli EU-medlem redan om två år. I sitt tal till parlamentet sa han bland annat så här:

”Detta är vårt Europa. Nu är jag här för att försvara vårt folks väg hem. Att komma hit är som att komma hem”.

Dagen innan träffade Zelenskyj Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak som utlovade nya vapenleveranser och kanske till och med stridsflyg till Ukraina. Vid besöket i London fick Zelenskyj till och med audiens hos kung Charles, något som tydligt visar vilken vikt västerländernas ledare tillmäter Zelenskyj.

Samtidigt får ingen glömma att både Zelenskijs tiggarresor och västländernas generositet gentemot Ukraina är uttryck för ett och samma mål: att befria Ukraina och krossa Ryssland. För västländerna, inklusive USA, ses Zelenskyj inte i första hand som vän utan som den person som med hjälp av sitt eget folks blod ska fungera som västmakternas lydiga redskap (springpojke?) med uppdraget att krossa Putin utan att väst och Nato själva behöver vara på plats och hålla i vapnen.

Det finns en grov cynism i detta men också en realism, för i samma ögonblick som en soldat från ett Natoland sätter sin fot på ukrainsk mark så har det tredje världskriget brutit ut. Detta måste till varje pris undvikas. Ukraina har därför fått rollen som det ställföreträdande lidandet i Natos kamp mot Ryssland. Det är en vansklig strategi som löper risk att misslyckas. Samtidigt har Zelenskyj frivilligt åtagit sig uppdraget i denna Davids kamp mot Goliat.

Sverige har fram till idag försett Ukraina med vapen, vapensystem, ammunition och stridsfordon till ett värde av 10 miljarder kronor. Men det räcker inte för Zelenskyj. I samband med ett möte häromdagen krävde han bland annat att Sverige skulle skicka ett antal Gripenplan till Ukraina. Detta kan Zelenskyj glömma.

Så här sa statsminister Ulf Kristersson i torsdags om det ukrainska kravet:

”Han vill ha mer av allting. För svensk del är det inte aktuellt att skicka stridsflygplan till Ukraina. Vi har själva ett stort behov av dessa flygplan. Vi har ett vasst flygvapen men inte något stort flygvapen. Dessutom finns det alltid en gräns i ett krig innan man i praktiken blir en del av kriget.”

Det var mycket klokt sagt av Kristersson. Han verkar ha förstått faran.