I torsdags skildes jag från min allra bästa vän: min vackra vita Specialized racercykel som jag köpte för några år sen och som jag har cyklat så många mil på nu.

Häromdagen kom jag underfund med att jag helt enkelt hade för många racercyklar, särskilt som jag köpte en ännu en ny Specialized racercykel i augusti i fjol och som jag har börjat träna på i sommar.

Nu tror ni förstås att jag har hur många racercyklar som helst. Nja, det stämmer inte riktigt. Jag ska utveckla detta senare.

I början av veckan lade jag i alla fall ut min vita Specialized på Blocket. Jag fick omedelbart flera svar, bland annat från ett mycket trevligt par i Östergötland, Sofie och Fredrik. Sofie, som har börjat cykelträna och som nu kände att hon ville uppgradera materialet, d v s skaffa sig en mera proffsig racer, föll direkt för min cykel i annonsen. Den skulle hon ha!!!

Handpenningen betalades in och i torsdags eftermiddag kom Sofie och Fredrik till oss för att hämta det vita underverket. Innan min fina racer försvann på taket på deras bil hann vi dricka kaffe och äta ostfrallor samt prata cykel i några timmar.

Grattis Sofie, jag kan lova dig att du kommer att få många sköna stunder på min Specialized.

Hursomhelst hade jag börjat känna att jag måste sälja någon av mina racercyklar. Man kan ju inte ha hur många cyklar som helst, även om jag som cykelfreak skulle kunna tänka mig att bli cykelsamlare. Dock blir detta lite dyrt i längden.

Dessutom visade det sig att jag faktiskt har en racercykel till, en handgjord Nishiki helt i kolfiber och med Ultegra-växlar, det bästa man kan få. Den köpte jag någon gång 2010. Dock visade sig den då vara för liten, d v s ramen var för låg, och jag cyklade aldrig mer än hundra meter på den. Istället köpte jag en Scott racercykel, som numera finns i min lägenhet i Spanien och som jag cyklar på när jag är där nere. Min Nishiki har sedan dess stått i ett av våra hus och samlat damm.

Kanske ska jag ändå fräscha upp Nishikin, polera bort allt damm och smörja in rörliga delar så att rosten försvinner. Hon kan få bli min reservcykel i fortsättningen.

Om jag inte köper en helt ny cykel till förstås,  vilket jag har långt framskridna planer på. Men säg ingenting till Bosse om detta för han vet ingenting ännu.

Nåväl, tro nu för guds skull inte att jag har slutat cykelträna eftersom jag har sålt min älsklingsracer. Nejdå, tvärtom. Jag tränar mer än någonsin. Det blir mellan 4 och 5 mil varje dag, fem dagar i veckan. Min form är på stadigt uppåtgående och jag känner mig starkare än jag har gjort på tjugo år.

När cykelloppet Tour de France avverkades för några veckor sen satt jag som klistrad framför Eurosport och såg på varenda etapp. Gud vad inspirerad jag blev!

Trots två cancersjukdomar som höll på att kosta mig livet så har jag blommat upp igen och mår hur bra som helst, i varje fall när jag sätter mig på cykeln. Då försvinner alla magsmärtor och alla andra krämpor också.

Då får min kropp ett helt nytt liv.

PS: I eftermiddags fick jag en bild på Sofie Nilsdotter, alltså den kvinna i Linköping som köpte min cykel. Hon och hennes sambo avverkade idag en lång runda på östgötaslätten och Sofie var mycket nöjd med cykeln.