I tisdags kväll kom jag hem till Tungelsta efter mina två veckor på spanska Solkusten. Och vad mötte jag? Jo, våren! Våren hade kommit med alla dess blommor: vitsippor, maskrosor, liljekonvaljer, käringtänder, halvt utslaget blåbärsris, grankvistar med nya årsskott, nästan utslagna björklöv – och så än en gång massor, massor, massor av vitsippor. Titta och njut:

När jag kom hem blev jag också så glad över att Bosse redan hade börjat jobba igen efter sin höftledsoperation. Bygget av det anrika huset hemma i skogen fortskrider. Han orkar inte jobba så många timmar om dagen och fortfarande måste han ägna sig åt de minst kraftprövande arbetsuppgifterna.

Men det är viktigt att han kommer igång med sitt arbete, inte bara psykologiskt utan i ännu högre grad fysiskt. Höftleden ska inte vila. Den måste få börja arbeta omedelbart, så att den blir stark. Ju mer man går, ju mer man belastar ledprotesen, desto starkare blir den, desto starkare blir benet och desto snabbare läker de inre såren.

Det förklarar jag för Bosse varje jag. Han vill kanske inte lyssna riktigt på det örat, eftersom han fortfarande har ont. Men även om man har ont, så måste man träna. Man får aldrig ge upp. Han blir ofta irriterad över min beskäftighet men jag vet av egen erfarenhet att styrka aldrig kommer vila utan av träning.

Ett ytterligare bevis på att jag är hemma igen är mina sommarklänningar som jag hade med mig till Spanien. I morse hängde jag ut dem till vädring. För den händelse kläderna skulle ha dragit hem ett eller annat ovälkommet småkryp så skulle dessa omedelbart blåsa bort i den fortfarande kyliga vårvinden.