Nej, det är faktiskt inte mig det handlar om utan om min man Bosse. Nästa torsdag, den 16 april, ska han äntligen får en ny höftled på höger höft. Han har under två års tid haft allt svårare för att gå. I december i fjol opererades han för ett stort ljumskbråck på höger sida. Efter det trodde han att alla smärtor skulle vara borta, eftersom han utgick ifrån att smärtorna i höger höft och ben härrörde från bråcket..

Men så var det inte. Istället blev värken, stelheten och orörligheten i högerbenet värre för varje dag. Smärtorna har stundtals varit olidliga. Han har varken kunnat stå, sitta eller ligga. Han har inte kunnat sova på grund av smärtorna. Att gå på toaletten har varit ett helvete. De senaste veckorna har han tvingats hasa sig fram på två kryckor. Det har varit hemskt att se. På några månader har min man blivit tio år äldre.

När vi igår träffade en ortopedläkare på Södersjukhuset och för första gången fick se röntgenbilderna av hans höftled trodde vi inte våra ögon. Även om bilderna är oskarpa och grumliga så framgår det tydligt att vänster höftledskula (egentligen höger) är i stort sett upplöst, massakrerad, en oformlig massa av kalk – medan höftledskulan på höger sida ser helt normal ut.

Det är inte svårt att föreställa sig att Bosse har haft svårt att överhuvudtaget röra sig. Orsaken till den förintade höftledskulan är artros, en mycket vanlig sjukdom. Att byta höftleder är idag en rutinoperation inom sjukvården. Det förekommer nästan inga väntetider alls. Man kan i princip bli opererad inom en eller två veckor.

Jag är övertygad om att Bosse när operationen väl är över kommer att vara betydligt friskare än han är idag. Han kommer på ganska kort tid att kunna gå bättre än han har gjort på flera år. Ändå får han räkna med flera månaders rehabilitering. Kanske blir höften aldrig riktigt bra. Det finns inga garantier men prognosen brukar vara ganska god.

Själv fick jag en ny höftled inopererad för exakt fyra år sen efter att ha råkat ut för en skidolycka. Jag föll huvudstupa framåt i spåret och slog i höger höftled mot den hårda och isiga snön. Ett friskt skelett borde ha klarat en sådan vurpa. Jag åkte ju till och med på platten, så fallet var inte stort. Men mitt skelett var mig ovetandes jätteskört. Jag var sjuk. Inne i magen växte en jättestor tumör på bukspottkörteln. Tumören, som var cancer, producerade ett hormon som kalkade ur mitt skelett och gjorde det skört som en pepparkaka.

Jag är inte nöjd med min höftled. Benet och höften värker varje dag. Jag kan inte gå uppför trappor med högerbenet före. Jag måste ofta ta värktabletter. Men man kan inte få allt. Jag är fri från cancern och har en höftled som i alla fall fungerar något så när. Och jag kan träna. Det är det viktigaste.