”Av vilken anledning är du här?” var det första han frågade.

Jag visste inte vad jag skulle svara eftersom jag redan hade förstått att det inte var någon idé att ta upp mina depressioner, min panikångest och mina önskemål om en ny medicin med honom. Ändå började jag förklara att jag hade lidit av depressioner under en längre tid och att mådde väldigt dåligt. Sen sa jag att jag också ville ha svar på de blodprover som jag hade lämnat till labbet.

”Ska vi prata om det somatiska eller om det psykiska?” röt han. ”Jag har inte tid med båda”.

”Ja, då får vi väl ta det somatiska”, svarade jag. ”Vi kan väl gå igenom mina blodprover”.

”Ja, jag ser här att du har diabetes 2”, dundrade han.

Jag kände hur jag krympte, hur han redan nästan hade vunnit maktkampen mellan oss.

”Nej”, protesterade jag. ”Jag har inte diabetes. Jag har tagit blocksockret två morgnar i rad och det ligger på helt normala nivåer, 5.4 mmol.”

”Du har diabetes!”, skrek han utan att lyssna på vad jag hade sagt.

”Nej, men jag hade en stor cancertumör på bukspottkörteln som opererades bort för elva år sen”, försökte jag förklara. ”Sen dess har mitt blodsocker varit lite svajigt men ändå legat på en acceptabel nivå. I morse och igår morse låg blodsockret på 5.4 mmol. Det är ett bra värde.”

”Nej,” protesterade han. ”Ditt långtidssocker ligger alldeles för högt. Du har diabetes. Ska jag skriva ut sprutor eller tabletter?”

Jag insåg att det inte var någon idé att dividera med honom.

”Tabletter”, viskade jag.

”Du har också felaktiga sköldkörtelvärden”, fortsatte han. ”Ett av dina sköldkörtelvärden är för lågt”.

”Ja, jag har ingen sköldkörtel heller”, svarade jag. ”Den opererades också bort för elva år sen när man upptäckte att jag hade sköldkörtelcancer. Så de värdena kan också vara lite svajiga. Jag går på Levaxin. Jag kanske ska sänka Levaxin-dosen?”

”Jag bryr mig inte om dina sköldkörtelvärden”, klippte han av.

”Dina blodfetter är bra. Hur mycket motionerar du per vecka?”

Mina blodprover hade oroande nog också visat att ett av mina levervärden låg alldeles för högt – trots att jag knappast dricker någon alkohol alls. Men levervärdena struntade han i att ta upp. Förmodligen var han så arg att han glömde bort dem trots att dessa värden egentligen bekymrade mig mest.

Men varje gång jag försökte säga något avbröt han mig tvärt och skrek:

Så höll han på hela tiden.

Redan efter att ha suttit på den där stolen i mindre än en minut kände jag hur vreden började stiga i mig. Jag kände hur adrenalinet sjudade. Aldrig i hela mitt liv hade jag träffat en läkare som bar sig så svinaktigt åt mot en patient som han. Han trampade på mig. Han avskydde mig för att jag var kvinna. Han betraktade mig som mindre vetande och som något som katten hade dragit in. Han lyssnade inte på mig. Han till och med vägrade att låta mig komma till tals. Det var han som bestämde. Han var Gud. Jag var bara en liten råtta.

Trots att jag som patient känner min egen kropp hundratusen gånger bättre än han, som aldrig hade träffat mig tidigare, så var det HAN SOM VISSTE BÄST.

Till slut rann sinnet över på mig. Jag slet tag i min kappa, reste mig tvärt upp ur stolen och rusade mot dörren:

”Det är ingen idé att vi fortsätter det här besöket”, skrek jag. ”Du lyssnar ändå inte!”

”Nej, nej … Kom tillbaka!” skrek han.

Kanske hade han insett att han hade burit sig illa åt. ”Kom tillbaka och sätt dig på stolen igen!”

Jag löd hans order men såg till att resten av besöket skulle bli så kortvarigt som möjligt. Den här mannen tänkte jag inte tillbringa mer tid tillsammans med än nödvändigt. Jag skulle aldrig mer gå till honom och jag hade redan bestämt mig för att anmäla honom till ledningen för vårdcentralen.

Han skrev ut blocksockermedicin samt ytterligare några läkemedel som var på väg att ta slut. Sen tog jag min väska och kappa och rusade ut ur besöksrummet. Pang, sa det när jag slog igen dörren bakom mig. Därefter gick jag rakt fram till kvinnan i receptionen och förklarade vad jag hade varit med om.

”Vad är det för läkare ni har här?” undrade jag och drog hela historien.

”Det var förfärligt”, svarade hon.

”Jag måste få en ny tid hos en annan läkare eftersom Doktor F.G. vägrade att hantera frågan om min depression”, fortsatte jag.

”Då måste du  kontakta en sjuksköterska”, svarade kvinnan i receptionen. ”Jag har inte tillgång till läkarnas bokningsscheman här.”

OK, svarade jag och åkte hem. När jag kom hem skrev jag ett långt brev via 1177.se till den medicinskt ansvarige läkaren på min vårdcentral (en mycket trevlig läkare för övrigt)  och berättade hur Doktor F.G. hade behandlat mig samtidigt som jag bad om en ny besökstid hos en annan läkare.

Faktum är att jag var arg resten av den dagen. Så arg hade jag inte varit på flera år. Det kändes ganska skönt faktiskt. Jag kände mig kränkt, förnedrad, illa behandlad som kvinna och nonchalant behandlad som patient. Doktor F.G, vars identitet jag inte tänker avslöja i det här inlägget, var svår även på andra sätt. Jag tror att han ursprungligen kom kom från Iran eller från något annat land i Mellanöstern och att han inte kunde ha bott särskilt länge i Sverige eftersom han talade väldigt dålig svenska, så dålig att jag stundtals inte förstod vad han sa.

Senare har jag fått veta att Doktor F.G. var en sådan där hyrläkare – eller stafettläkare, som det också heter – som inte minst vårdcentralerna hyr in därför att det inte finns tillräckligt många allmänläkare idag som vill ha en fast tjänst på en vårdcentral. Dessutom utbildas det alldeles för få allmänläkare. Bara i Stockholms län saknas det 200.

Detta är en skandal inte minst därför att hyrläkarna är så dyra att anlita att hela regionen dräneras på pengar.

En letimerad hyrläkare, som oftast har eget företag och som avlönas via ett bemanningsföretag, kan idag debitera mellan 600 och 1 200 kronor i timman om han arbetar heltid som allmänläkare och mellan 1 000 och 1 500 kronor i timman om han är specialisläkare. En hyrläkare kan tjäna som lägst 90 000 kronor i månaden upp till 200 000 kronor i månaden medan en fast anställd leg. läkare bara tjänar 42 000 kronor i månaden. Inte undra på att så många läkare föredrar att vara stafettläkare/hyrläkare.

Låt mig avslutningsvis återvända till Doktor F.G. När jag idag gjorde research på honom och googlade på hans namn fick jag plötsligt upp hemsidan till Bollmora vårdcentral i Tyresö kommun. Mina blickar föll på en mycket kritisk patientkommentar om en viss läkare som patienten just hade varit på besök hos. Det visade sig vara Doktor F.G.!!!

Jag trodde först att det var jag själv som hade skrivit kommentaren men det var Anders (ja, hade hette något annat men jag kallar honom för Anders). Här kan ni läsa ett utdrag ur Anders´ patientkommentar på Bollmora vårdcentrals hemsida:

Jag kan bara hålla med. Jag hoppas att han redan har fått sparken från min vårdcentral.

Sen vill jag påpeka att det är vi skattebetalare som avlönar sådana läkare som Doktor F.G. (och all annan vårdpersonal också förstås). Hade jag och alla andra inte betalat skatt så hade Doktor F.G. aldrig kunnat flytta till Sverige och få ett läkarjobb här.

Käre Gud, skydda oss patienter för sådana läkare!