Klockan är 21.12 på kvällen den 14 september när jag försöker börja skriva på det här inägget. Jag ligger i en sjukhussäng på Rehab på Handens Närsjukhus i Haninge. Hit kom jag jag torsdags eftermiddag efter att ha varit inlagd på Södersjukhuset sen i fredags i förra veckan. I lördags kväll blev jag opererad och en ny höftled sattes in. Därmed hade jag nu två konstgjorda höftleder. Och nu har precis en vecka gått sen olyckan.

Under fem dygn låg jag på Södersjukhuset indränkt i en dimma av smärta och morfinångor. Varför skulle detta hända mig? Hade jag inte drabbats av tillräckligt med sjukdomar och olyckor? För det som hände här var en olycka i ordet sanna mening.

När jag tidigt på fredagsförmiddagen för exakt en vecka sen var färdigklädd inför cykelträningen trasslade foten in sig i axelremmen på min handväska som låg på golvet. Jag förstod inte det förrän jag en sekund senare låg på golvet i vardagsrummet i framstupa sidoläge medan smärtorna sköljde genom hela kroppen.

Jag kände igen smärtorna. När min vänstra höft mötte det hårda brädgolvet i vardagsrummet så möttes två storheter som absolut inte får mötas, en skör höftled och ett trägolv av ek, ett av de hårdaste träslag som finns. Kraschen var oundviklig. Så där låg jag i en och en halv timma utan att kunna röra mig. Minsta kroppsrörelse som avvek från det totala stillaliggandet var en näradödenupplevelse.

Bosse slog 112 på sin mobil och överlämnade den till mig. Han klarade inte själv av att guida SOS-personalen till mitt hus i Tungelsta. Ur dimmorna från smärtan fick jag gång på gång förklara vem jag var, vad jag hette, vilket personnummer jag hade, vad jag trodde hade hänt, mitt personnummer igen, adressen, ”’är det i Huddinge kommun”, ”nej Haninge”. Lyssnade inte människan eller hade hon svårt att fatta? ”Var det en cykelolycka?” – ”Nej, det var en fallolycka i hemmet. Jag hann aldrig börja cykla” – ”Vad var ditt personnummer igen …? ”Var befinner du dig just nu?” – ”På golvet i vardagsrummet, i exakt samma ställning som när det hände.”

Allt hade gått på en millisekund. Jag minns att jag via mitt indirekta seende kunde se hur Bosse gjorde en ansats att gripa tag i mig, hindra mig från fallet mot världens hårdaste trägolv – men hur han misslyckades. Sen hade det onödiga och mest meningslösa hänt som inte fick hända.

Jag hade alltså samma eftermiddag precis varit på väg ut på min racercykel för att, som jag trodde, avverka ett av de sista utomhuspassen för i år. Så blev det också fast inte på det sätt jag hade trott. ’

Jag hade sett fram fram emot detta träningspass eftersom 2023 års blöta sommarhelvete på slutet hade förvandlats till en riktig indiansommar med den där mjuka men ändå krispiga värmen och det varma, gula och det lågt stående ljuset som är så speciellt för september. Doften av svamp och våt mossa kompletterade upplevelsen av en död i långsamt framtågande.

Men den jag längtar mest efter är vår älskade lilla Ingrid som enligt Bosse har letat efter mig under hela den vecka jag hade varit borta.

Klockan 10.00 idag, fredagen den 15 september, gjorde jag ett försök att skriva färdigt det här inlägget men hindrades av att jag måste gåträna med mitt enkla men effektiva gåstöd. Jag tog mig allt snabbare fram genom korridoren och kunde nästa känna hur högerbenet blev starkare för varje steg. Idag fick jag också träna på att gå i trappor. Uppför trappan ska man gå med det friska benet först. När man går utför trappan tar man det sjuka benet först.

På måndag är det planerat för mig att åka hem. Då får jag byta ut gåträningen på släta golv mot gåträning i mossa, över hala stenar, våta utomhusvägar, branta utförsbackar, innetrapport upp och ner. Då gäller det att vara utrustad med både, rullstol, gåbord, kryckor och all annan slags stödutrustning.

Livet har gjort en 180-graderssväng. Ingenting kommer att bli sig likt under mer under ett halvår, kanske ett år. Alla kommer att stanna av. Det har jag inte råd med längre. Jag vet ju inte hur länge jag kommer att leva. Därför måste jag slå vakt om varje ögonblick och leva det fullt ut. Hur ska det bli möjligt nu?