Som kattälskare blir man alltmer paranoid. Man blir överbeskyddande och bär med sig en ständig ångest, en ängslan och en skräck för att något hemskt ska hända det käraste man har, ens ögonsten, i vårt fall lilla Ingrid.

Under två månader sommaren 2022 förlorade vi två katter, dels vår underbara Sigrid, 14, dels Kalinka som vi adopterade från Södertälje katthem för att försöka fylla det stora tomrum som Sigrid hade lämnat efter sig.

Det gjorde vi den 20 juli, nio dagar efter Sigrids död. Men Kalinka, som visade sig vara helt skräckslagen, rymde redan efter tjugo minuter. En dörr råkade av misstag stå öppen och hon försvann. Hon var livrädd för människor och vi visste att hon aldrig skulle komma tillbaka frivilligt.

Bosse och jag startade Operation Eftersök. Vi satte upp lappar överallt med Kalinkas bild på. Vi satte ut mat flera gånger om dagen på olika platser i skogen. Under flera veckor lånade vi en kattfälla för att ”lura” Kalinka att gå in där för att äta mat varpå fällan skulle slå igen och Kalinka bli infångad. Jag skickade sms till ett hundratal personer som bor i byarna runtomkring och berättade om Kalinka för att få hjälp.

Jag köpte två åtelkameror som vi satte upp på olika platser i skogen i en radie av minst 1.5 km från vårt hus. En av kamerorna fångade henne tidigt på morgonen den 1 augusti bara några hundra meter från vårt hus. I samma veva hade en granne berättat att han tidigare hade sett henne på ungefär samma plats. Jag förstod då att Kalinka i flera veckor hade hållit sig kvar i skogen i närheten av vårt hus.

Men sen kom inga fler rapporter. Den mat vi ställde ut blev aldrig uppäten. Kattfällan förblev tom. Kalinka hade dragit sig längre och längre bort, gjort sig osynlig och oåtkomlig. Hon hade redan blivit en vildkatt. Ändå gav vi inte upp. Vi fortsatte att leta. Vi fortsatte att ställa ut mat på platser allt längre bort från huset. Men när vi morgonen därpå kollade matskålarna stod maten kvar orörd, endast besökt av slemmiga sniglar.

Tiden gick. Inget hände. Men på eftermiddagen den 2 oktober fick jag ett samtal. Det var från en kvinna som bodde i Tungelsta men ganska långt ifrån vår adress. Hon hade läst på Facebook om Kalinkas tragiska öde och förstod att den söndertrasade och döda kattkropp som låg på vägen utanför hennes hus var Kalinkas. Någon hade kört ihjäl Kalinka.

 

Jag verifierade Kalinkas identitet genom tatueringen i hennes öra. Kvinnan som ringde fotade av numret med mobilkameran. Hon sms-ade bilden till mig tillsammans med några andra bilder på Kalinkas blodiga kropp. Numret i örat stämde överens med Kalinkas tatuering.

Kalinka var död. Jag var chockad. Två månaders sökande hade varit förgäves.

Kalinka dog mer än en månad efter det att vi hade hämtat hem lilla Ingrid, 3 månader. Det gjorde vi den 27 augusti – och det var vårt bästa beslut någonsin. Jag hittade Ingrid på Blocket och vi köpte henne för 1 200 kronor. Idag är hon värd 1 200 000 000 kronor! För oss i alla fall.

Men plötsligt hände det som inte fick hända och som vi fruktade skulle kunna hända. Lilla Ingrid försvann.

Det var i torsdags morse vid 9-tiden, alltså i förrgår. Till saken hör att Ingrid inte har velat gå ut sen den 15 oktober. Hon tycker om att vi öppnar köksdörren så att hon kan sitta och titta ut en stund och andas frisk luft men hon har vägrat att lämna tröskeln. Det är något hon har varit rädd för.

Men i förrgår gick hon ut. Det var Bosse som släppte ut henne. Bara fem minuter senare hörde han ett fasansfullt skrik. Det lät som skriket från en katt som just hade fångats av ett rovdjur. Skriket varade bara i några sekunder. Sen blev det tyst. Ingrid fanns ingenstans. Hon var försvunnen.

”Det var Ingrid som skrek”, sa Bosse medan tårarna rann utför hans kinder. ”Hon är borta nu. Någon måste ha tagit henne, en hök eller en räv. Jag tror att hon redan är död. Det skri jag hörde var ett dödsskri.”

Hela dagen letade vi efter henne, ropade, lockade, sökte under alla hus, i uthusen, i träden, i alla bergsskrevor, i diken och i vägtrummor. Kanske hade hon  blivit skrämd och klättrat upp i ett träd men inte vågat ta sig ner igen.

Hon fanns inte i något träd, inte någon annanstans heller. Vi hade förlorat henne. Räven hade tagit henne. Vi har visserligen inte sett någon räv i området på minst ett år men det är ju väl känt att rävar kan ta katter och äta upp dem. Även hökar och örnar kan ta katter, även om det var mindre troligt i det här fallet.

”Vi får acceptera att Ingrid är borta”, suckade Bosse efter många timmars letande. ”Så här skulle hon aldrig göra, hon som inte ens har vågat gå ut på ett halvår. Hon borde ha kommit hem för längesen. Nej, det har hänt henne något hemskt.”

Resten av dagen låg jag i sängen och bara grät. Ingrid hade ju varit ljuspunkten i våra trista, gråa liv. Vi levde för henne. Vi älskade henne. Det var hon som gjorde oss glada med alla sina galna upptåg, sin lekfullhet, sin kärvänlighet, sin tillgivenhet, sin stora kärlek till oss. Och vår stora kärlek till henne.

Säg inte att man inte kan älska ett djur. Det kan man. Till och med en liten katt.

Nu var hon borta. Vi hade förlorat ännu en katt, den tredje på något mer än ett och ett halvt år. Och lilla Ingrid var ju så ung, bara nitton månader. Hon fick ett kort liv.

Så gick tankarna under hela dagen. Jag stod inte ut med dem. Magen värkte och tårarna rann. Inte nu igen. Inte nu igen. Varför händer detta alltid oss? Varför får Bosse och jag aldrig vara glada? Varför tas allting ifrån oss?

Kvällen kom. Det hade varit mörkt ganska länge när vi började göra i ordning middagen. Vi hade förlikat oss med tanken på att Ingrid inte fanns längre, att hon aldrig skulle komma hem igen. Nej, förresten … inte förlikat oss men tvingat oss att inse att det som inte fick hända kanske hade hänt.

Klockan hade hunnit bli fem minuter i sex. För hundrafemtionde gången gick jag till köksdörren och öppnade den, inte för att jag trodde att hon fanns utanför utan för att än en gång konstatera att hon inte fanns där.

Plötsligt såg jag en rörelse i mörkret ett stycke bort. Ett litet vitt, svart och brunt nystan kom rusande mot mig. Det var hon! Det var lilla älskade Ingrid! Hon var tillbaka. Hon var inte död. Hon levde i högsta grad.

När hon sprang in i huset hade hon så bråttom att hon inte klarade av att bromsa farten redan i köket utan fortsatte in i vardagsrummet. Hon pep. Hon var så lycklig – och så trött.

Hon var också så hungrig att hon åt upp två kattmatpåsar på en gång. Vi klappade henne, kramade henne, kelade med henne. Men hon var så utpumpad att hon bara lade sig i fåtöljen i vardagsrummet och somnade.

Lilla Ingrid var hemma. Vi hade inte förlorat henne. Det var längesen jag var så lycklig. Men hon kommer aldrig att kunna berätta vad som hade hänt henne den dagen. Vi får bara gissa.

Efteråt – när jag kunde se nyktert på saken – förstod jag vad som hade hänt. I flera veckor hade en brunstig hankatt smugit omkring runt huset och ylat efter Ingrid. Det är ju den tiden på året nu. När Bosse hade släppt ut Ingrid i torsdags morse hade förmodligen den kåta hankatten närmat sig henne. Hon, som inte var intresserad, bara rädd, hade skrikit och fräst åt honom. Det var det skrik Bosse hade hört.

Kanske hade hankatten jagat henne. Hon hade flytt för att sätta sig i säkerhet någonstans. Sen hade hon inte vågat lämna sitt gömställe. När hon kom hem var de vita tassarna gråa av smuts. Den vita pälsen på bröstet var också smutsgrå och jag hittade kåda bland hårstråna. Allt detta var sannolikt spår från den plats där hon hade legad gömd hela dagen, hårt tryckt mot marken, på ett jordigt, smutsigt underlag.

Jag har nu bestämt mig för att skaffa ett gps-halsband till henne så att vi kan spåra henne om eller när hon försvinner nästa gång.