I morgon, onsdagen den 14 november, blir en ödesdag för Sverige. Ja, egentligen kommer vid morgondagens slut inget i sak att ha förändrats jämfört med situationen under de över tio veckor som har gått sen valet.

I morgon bitti klockan 09.00 kommer riksdagen att genomföra sin första statsministeromröstning sen regeringsbildningen startade tidigare i höst. Riksdagens 349 ledamöter har då att ta ställning till Ulf Kristersson (M) som ny svensk statsminister.

Men Kristersson kommer inte att bli statsminister efter onsdagens omröstning i riksdagen. Ulf Kristersson och hans parhäst Ebba Busch Thor (KD) kommer inte att få någon majoritet – trots att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson idag har sagt att SD kommer att rösta ja till Kristersson som statsminister.

Åkesson ska enligt honom själv ha fått ”sådana signaler” att han anser det mödan värt att rösta fram Kristersson. Med ”sådana signaler” menar han sannolikt att SD har fått garantier från Moderaterna och Kristdemokraterna att den politik dessa tänker föra i regeringsställning kommer att bli en angenäm måltid för Sverigedemokraterna.

Men det kommer inte att bli så. Det vet alla. Det har alla vetat länge. Det är bara att räkna på fingrarna.

Både Annie Lööfs parti, Centern, och Jan Björklunds parti , Liberalerna, har i förväg sagt att de tänker rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister eftersom Kristersson har ändrat sig sen valrörelsen och nu tycks acceptera stöd från Sverigedemokraterna.

Detta är ett rött skynke, framförallt för Annie Lööf, som under hösten har farit fram som en furie i den politiska debatten där hon förkastat en M-KD-regering med stöd av Sverigedemokraterna. Samma åsikt har Jan Björklund, även om denne har varit något mera tystlåten i debatten.

För att Ulf Kristersson ska kunna bli vald till statsminister krävs att han inte får en majoritet av röster emot sig. Det kommer han dock att få. Jag upprepar: räkna på fingrarna. Moderaterna har 70 mandat i riksdagen medan Kristdemokraterna har 22 mandat. Tillsammans har de 92 mandat.

Men eftersom Jimmie Åkesson har lovat att rösta på Kristersson så kommer denne att få ytterligare 62 mandat som stöd. Det blir 154 mandat. Men eftersom det krävs 175 mandats stöd i riksdagen för att bli vald till statsminister så kan ett barn räkna ut att Ulf Kristersson kommer att torska och genomlida sitt största politiska fiasko någonsin.

Det hjälper alltså inte att SD stöder honom. Det räcker inte heller att få stöd från liberalerna med deras 20 mandat. Det blir bara 174 mandat. Kristersson måste ha stöd även från centerpartiet (31 mandat) för att uppnå den åtråvärda majoriteten.

Men det stödet kommer han inte att få. Om centern och liberalerna däremot i sista stund skulle ändra sig och välja att lägga ner sina röster (och därmed passivt stödja Kristersson) så skulle Ulf Kristersson väljas till statsminister, eftersom (M), (KD) och (SD) med sina 154 mandat i så fall skulle bli fler än den rödgröna blockets 144 mandat.

Men eftersom både Annie Lööf och Jan Björklund har förklarat att de aktivt kommer att rösta nej till Kristersson så kommer denne inte att bli vald till statsminister i morgon.

Vad händer då? Ja, egentligen ingenting. Situation förblir som den har varit under hela hösten. Vad gör talmannen efter det här? Ja, vad kan han göra? Hittills har det inte funnits någon partikonstellation som har förklarat sig villiga att samarbeta eller bilda regering tillsammans – om det inte sker ett underverk.

Det är fullt möjligt att talman Andréas Norlén kommer att lägga fram en ny statsministerkandidat för riksdagen men vad skulle det tjäna till om vi redan vet att denne statsministerkandidat också kommer att röstas ner?

Vad återstår då? Jo, nyval – eller extraval som det kallas. Visserligen säger grundlagen att det måste hållas fyra statsministeromröstningar i riksdagen (som alla misslyckas) innan det är dags att utlysa ett extraval. Men jag kan mycket väl tänka mig att man skulle kunna strunta i grundlagen på den punkten och utlysa nyval redan nu.

Men vad skulle ett nyval leda till? Kanske inte till någonting alls. Det har visserligen skett vissa smärre förskjutningar i partisympatierna sen valet – bland annat har socialdemokraterna ökat något – men dessa förändringar är sannolikt inte tillräckligt stora för att ett extraval skulle leda till ett annat resultat som på ett avgörande sätt skulle förändra det politiska landskapet.

Så Sverige befinner sig i ett politiskt moment 22. Det finns ingen synlig väg ut ur det politiska skyttegravskrig och det politiska vakuum som har lamslagit Sverige under hela hösten.

Jag säger som tidningen Expressen skrev i förra veckan: ”Gör Leif GW Persson” till regeringsbildare”. Då skulle det nog bli andra bullar. Eller varför inte ”Filip och Fredrik” eller Camilla Läckberg eller Isabella Löwengrip eller någon annan kändis. Kanske Gudrun Schyman. Hon är ledig nu.

Det sista jag skrev var naturligtvis bara ett skämt.