Det här är det tredje inlägget i min artikelserie där jag granskar de ibland mycket allvarliga biverkningar som vaccinerna mot covid-19 tidigt visade sig ha men som myndigheter och politiker, inte minst här i Sverige, på alla sätt försökte mörklägga av rädsla för att folk inte skulle våga vaccinera sig. Jag har gått igenom över femhundra medicinska rapporter, artiklar och vetenskapliga undersökningar från hela världen, där biverkningarna av covid-vaccinerna dokumenteras. Det är skrämmande läsning.

I mitt förra inlägg, som jag publicerade den 17 maj, beskrev jag de fysiska biverkningar som jag drabbades av efter mina fyra vaccindoser. Efter flera av vaccinationerna, framförallt efter den första dosen av AstraZenecas vaccin i början av april 2021, blev jag långvarigt sjuk och misstänkte att jag hade drabbats av en blodpropp i lungan, en inte helt ovanlig biverkning av AstraZenecas vaccin. Mer om detta och om andra allvarliga fysiska och neurologiska biverkningar i kommande inlägg.

Även det här inlägget kommer att handla om mina egna upplevelser och trauman, den här gången de psykiska biverkningarna i form av kronisk depression och ständig ångest. Under mer än tre års tid har detta helvete förstört mitt liv. Självklart kan jag inte till hundra procent fastslå att ångesten och depressionen verkligen är direkta biverkningar av covid-vaccinerna men depressionen kom smygande i samband med att jag fick den första vaccindosen den 8 april 2021.

Så tidsmässigt finns det ett samband. Det är inte oviktigt. Samtidigt stöds min teori av ett stort antal vetenskapliga artiklar där experter hävdar att flera av covid-vaccinerna påverkade bland annat människors hjärnor – både neurologiskt och psykologiskt/psykiatriskt – på ett sätt som ingen hade kunnat förutse och som skapade ett stort mänskligt lidande. Det har i stor utsträckning handlat om olika slags inflammationer i hjärnan och ryggmärgen.

Jag är därför beredd att hävda att min depression och mina ångestattacker i hög grad hade – och fortfarande har – med vaccinet att göra. Samtidigt har åren från och med 2021 och fram till idag även på andra sätt varit djupt traumatiska år för mig med ständiga besvikelser, svikna förhoppningar, ständig oro och ångest över min mans svåra och obotliga sjukdomar och den ensamhet och isolering som allt detta har fört med sig, inte minst den sociala isolering som vi alla tvingades till under pandemin. Dessa faktorer har självfallet inte gjort depressionerna och ångesten mindre eller lindrigare. Tvärtom.

Hittills har jag inte velat prata med andra människor om vad jag har gått igenom under de här åren. Jag har inte berättat ens för min egen man. Jag har lidit i tysthet. Utåt har jag försökt framstå som den glada, käcka och smarta Elisabet som jag alltid har velat vara och kanske också har varit. Men jag är inte längre den Elisabet som mina vänner och andra i min omgivning kände fram till för bara några år sen.

Depressionerna och panikångesten har förändrat mig. På sikt kommer de kanske att göra mig starkare men fortfarande är jag en sorgsen, desillusionerad och energilös kvinna som ännu inte har tagit sig helt upp ur dyn. Under de senaste åren har jag med jämna mellanrum till och med umgåtts med självmordstankar. Jag kände att mitt liv inte var värt att leva längre.

Just därför att det här traumat är så privat och så personligt har det varit svårt, för att inte säga omöjligt, att tala öppet om det. Jag har skämts för att jag, som alltid har varit så stark, har blivit svag, orolig och närmast folkskygg. Kanske är det paradoxalt nog just därför som jag nu har bestämt mig för att berätta, inte bara för att lätta på mitt eget inre tryck utan också för att jag vet att det finns människor som känner igen sig i min berättelse. Dessa kommer att förstå att de inte är ensamma. Det är viktigt att vi människor vågar prata om vår egen psykiska ohälsa. Denna sjukdom har tystats ner alldeles för länge. Det är fortfarande skamligt att vara deprimerad.

Jag kommer att presentera min berättelse i tre separata inlägg. Det blir enklast så eftersom inläggen skulle bli alldeles för långa annars. De första två inläggen (inklusive detta) handlar om mina egna upplevelser av depression och panikångest. Det tredje inlägget är en redovisning av vad vetenskapen och de medicinskt sakkunniga runtom i världen under och efter pandemin har kommit fram till i sina studier av de psykiska och psykiatriska/psykologiska biverkningarna av vaccinerna mot covid-19, eller SARS-Cov-2, som det också heter.

I flera av dessa rapporter har jag hittat stöd för min teori att mina depressioner och panikångestattacker kan vara kopplade till covid-vaccinerna.

Det kommer att bli tre viktiga inlägg som borde läsas av många.

För att kunna redogöra för mina upplevelser har jag tagit mina dagböcker till hjälp. I dessa har jag under många år dagligen skrivit ner hur jag har mått, vad som har hänt under dagen, hur mycket jag har tränat och vad jag har gjort i övrigt. Utan dessa dagböcker hade aldrig den här berättelsen kunnat komma till stånd.

Jag kommer i nästa inlägg, som publiceras om några dagar, att citera ocensurerat ur dagböckerna. Citaten ska sammantaget ge en sann men skrämmande bild av hur livet under dessa tre år gestaltade sig för mig och för min man. Även han har haft ett helvete med sjukdomar, operationer och svåra depressioner. Jag har inte velat förvärra hans problem genom att börja prata om mina egna. Därför har jag hållit det mesta för mig själv, något som inte är särskilt nyttigt. Ackumulerade känslor och traumatiska händelser skapar ett övertryck som man förr eller senare måste lätta på för att inte gå under.

Jag kommer dock att vara försiktig med att lämna ut detaljer om Bosse. Jag vill respektera hans personliga integritet. Det mesta kommer därför att handla om mig.

När jag har skrivit färdigt detta är det den 10 juni 2024. Under de gångna tre åren har jag trots depressionerna försökt sköta min träning och övriga plikter mot mig själv så mycket jag har orkat, även om jag ofta har hoppat över flera träningspass i veckan. Varje gång har jag samtidigt tvingats övervinna mig själv för att orka träna eftersom jag har saknat energi. Sådant hände aldrig tidigare, något som oroar mig djupt. Jag har ju alltid varit full av energi och kreativitet, alltid varit på tå. Det känns som om dessa inre krafter inte finns kvar hos mig längre – men jag hoppas vid gud att de kommer tillbaka.

Jag har heller inte målat någon eller några tavlor sen förra sommaren. Det har heller aldrig hänt förut. Tidigare satt jag vid staffliet nästan varje dag. Att jag har tappat min skaparkraft oroar mig ännu mera. Men just detta är de typiska symptomen på djup depression.

Förutom oro, nedstämdhet och energilöshet slutar den deprimerade att göra saker som han eller hon tidigare älskade att göra. Det finns ingen inre kraft kvar. Man är ständigt trött. All energi går åt till att överleva, att hålla huvudet ovanför vattenytan. Det enda jag har känt har varit trötthet, utmattning, likgiltighet och en känsla av att vara avskärmad från verkligheten.

Periodvis har jag också plågats av social fobi. Jag har undvikit människor. Jag har inte ens klarat av att åka till affären och handla mat. Det har Bosse fått göra. Min initiativlöshet har varit monumental.

När jag bröt lårbenshalsen genom att snubbla på min handväska på vardagsrumsgolvet den 8 september ifjol förvärrades min psykiska ohälsa. Hade jag känt mig instängd tidigare så var det ingenting mot att inte längre kunna gå utan stödbord eller kryckor, att ha ständig värk i benet och höften, ja, att inte ens kunna röra mig fritt i mitt eget hem, än mindre utomhus.

Tack och lov har jag skapat ett eget ”hemmagym” i ett rum på övervåningen för att tvinga mig själv att träna. I hemmagymmet står min cykeltrainer. I höstas köpte jag även ett gåband. Den träningen kompletterar jag med gympa, stretching och hantlar.

Psykologer och psykiatrer brukar alltid hävda att fysisk träning och rörelse är den bästa medicinen mot ångest och depression. Jag delar inte den uppfattningen. Jag tränar mycket men har aldrig känt att träningen har lindrat min depression. När tröttheten efter träningen har lagt sig kommer ångesten tillbaka.

Det enda som hjälper för några timmar är ångestdämpande tabletter, d v s Oxascand, som innehåller bensodiazepiner, en narkotikaklassad substans. Det skrämmer mig att jag ska behöva vara beroende av detta läkemedel, även om jag tar låga doser. Jag måste få ett slut på det – och jag håller på att trappa ner detta starkt beroendekallande läkemedel. Jag passar därför på tillfället att varna andra för Oxascand. Ät inte det! Risken finns att ni inte kan sluta!

Jag äter även antidepressiva läkemedel, just nu Setralin, ett s k SSRI-preparat (Selektiva serotoninåterupptagshämmare), som inte är narkotikaklassade. Kanske har depressionen lindrats något av Setralinet men panikångesten finns kvar. Jag försöker idag hantera den men den har hela tiden varit min värsta fiende.

Ända sen vintern 2021, när jag fick min första vaccinspruta, har panikångesten plågat mig. Nästan varje morgon har jag vaknat med en obehagligt sugande och molande smärta i mellangärdet. Långsamt sprider sig smärtan och oron ut i hela kroppen. Då vet jag att jag går ännu en förlorad dag till mötes. Jag vet inte hur många gånger jag har bett till gud att livet snart ska vända, att traumat ska ta slut, att jag ska få bli mig själv igen, att jag återigen kan få bli den jag var förut. Kanske håller det på att vända nu – men det är i så fall inte guds förtjänst!

Den enda som kan hjälpa mig är jag själv. För att slippa äta bensodiazepiner och antidepressiva medel har jag under senare tid sökt mig till naturläkemedel och kosttillskott i form av vitaminer, mineraler och örter som kan dämpa min ångest och depression. Varje dag äter jag magnesium, vitamin B12 (och andra B-vitaminer), zink, D-vitamin, C-vitamin, A-vitamin och extrakt av olika örter, t ex citronmeliss, ashwagandha och grönt te – men några tydliga resultat har jag ännu inte sett trots att både magnesium och vitamin B12 sägs vara bra både för nervsystemet och för hjärnans och det kognitiva systemets funktion.

Jag har alltid varit en högkänslig person, som dessutom är utrustad med en obehagligt stark intuition och en aldrig sviktande magkänsla. Dessa egenskaper har bidragit till den oro som finns inom mig. Jag oroar mig alldeles för mycket över saker som man inte behöver oroa sig för. Men den panikångest och den depression som jag har plågats av under mer än tre år nu har jag aldrig någonsin upplevt i hela mitt liv. Visst har jag varit nedstämd många gånger – precis som alla andra. Men nedstämdheten har alltid gått över.

Skillnaden idag är att den inte har gått över. Den har kletat sig fast på mig och hållit mig i ett järngrepp. Den prestationsångest som jag dessutom alltid har haft och fortfarande har – och som jag ofta har lidit av – har förvandlats till verklig ångest.

Kraven på mig själv har senaste åren inte minst handlat om att ta hand om och hjälpa min man under hans långa sjukdomsperioder – trots att jag har varit lika illa däran själv. Det har frestat på. Det har plågat mig och förklarar en del av mina panikattacker. Jag har ända fram till idag periodvis umgåtts med självmordsplaner. Vissa dagar har jag legat kvar i sängen eftersom jag inte har orkat gå upp.

Men jag vet att depressionen inte bara är relaterad till mina personliga bekymmer över min man och hans hälsa – även om detta har inneburit en stress som har förstärkt panikkänslorna. Jag har alltid varit en stresstålig person. Bakom panikångesten och depressionen ligger därför något annat än bara personlig stress, nämligen de misstänkta biverkningarna av covid-vaccinerna. Jag är säker på det även om det kanske aldrig kommer att kunna bevisas.

Varför tror jag det? Jo, därför att vaccinerna kan påverka det sympatiska och parasympatiska nervsystemet och signalsubstanserna i hjärnan som reglerar vårt mående. Detta är komplicerad materia som jag ska försöka förklara i ett senare inlägg. 

Nästa inlägg kommer jag, som jag sa tidigare, att publicera under någon av de kommande dagarna. Läs detta inlägg först. I det andra inlägget ska jag i detalj redovisa min psykiska ohälsa så som den framgår av mina dagboksanteckningar från 2021 och fram till idag.

Det har varit oerhört svårt för mig att skriva om detta – men jag känner att jag har varit tvungen. Jag är inte psykiskt sjuk. Jag är ingen galning. Jag är bara ledsen – och det räcker långt.