Jag nämnde för en tid sen i ett inlägg här på min blogg att jag längre fram skulle berätta om en stor hemlighet som jag har gått och burit på under en längre tid men som jag inte har velat berätta för någon om. Ämnet var alltför känsligt och jag trodde att det skulle skada mig om jag berättade. Jag trodde att jag skulle bli utstött från all social gemenskap. Idag har jag ändå fattat beslutet att berätta, även om beslutet satt långt inne.

Egentligen hade jag idag tänkt skriva ett inlägg om det ökande terrorhotet mot Sverige och hur vi medborgare ska kunna skydda oss mot detta men jag valde istället att skriva om den hemlighet som jag har burit med mig i över tre år. Jag berättar om den därför att jag vet att många människor kommer att känna igen sig i min berättelse. Många har upplevt och upplever dagligen samma sak som jag men de har, liksom jag, inte heller vågat prata öppet om det eftersom de har varit rädda för att uppfattas som svaga, att de ska få sparken från jobbet eller förlora sina vänner.

Vad det handlar om är psykisk ohälsa och svåra depressioner. Under mer än tre års tid har jag i tysthet lidit av en djup depression som inte ens har gått att bota med antidepressiva läkemedel. Depressionen började ungefär samtidigt som coronaepidemin kom till Sverige men förvärrades när jag hade tagit den första vaccinsprutan mot covid-19 i mars 2021, alltså för två och ett halvt år sen. Den sociala isoleringen och ensamheten under pandemin kan ha bidragit till den nedstämdhet och leda som långsamt kom smygande över mig och som ständigt ökade i styrka.

Jag började förlora glädjen i livet. Jag slutade göra saker som jag tidigare älskade att göra. Jag slutade läsa böcker. Jag slutade titta på idrott på TV. Intresset för måleriet avtog dramatiskt. Jag tappade lusten att leva helt enkelt. Jag blev folkskygg och vågade inte ens visa mig i mataffären. De exempel jag nämner är alla klassiska symptom på det som kalla ”egentlig depression”.

Jag har dock hela tiden försökt hålla igång min träning men kyla och regn har den här sommaren nästan helt hindrat mig från att cykla utomhus.

Tidigare under mitt liv har jag varit deprimerad under kortare perioder men dessa depressioner har berott på att jag har känt mig ensam, att jag – med rätt eller orätt – har varit missnöjd med mina prestationer i jobbet eller att jag har saknat en livspartner som jag skulle kunna dela mina tankar med. De här episoderna har aldrig varit långa. Framförallt har det gått att leva med dem och de har till slut gått över av sig själva – utan hjälp av antidepressiv medicin.

Den depression som jag nu lider av är av ett helt annat slag och beror på helt andra saker. Jag har länge spekulerat i om coronapandemin och vaccinet mot covid-19 kan ha utlöst depressionen men har inte kunnat hitta några belägg för det. Jag fortsätter dock att forska i om det kan finnas ett samband mellan coronapandemin, coronavaccinet, svår ångest och djupa depressioner. Det finns en hel del litteratur att läsa på nätet.

Istället har jag sökt orsakerna i mitt privata liv, hos mig själv och min närmaste. Bosse har i flera år varit svårt fysiskt sjuk och har också liksom jag lidit – och lider fortfarande – av svår ångest och depression. Han har i hela sitt liv haft problem med sin sköldkörtel med återkommande strumaattacker, något som är en vanlig orsak till depression. ”Struman har förstört mitt liv”, har han sagt många gånger.

Ifjol opererades de sista resterna av hans sköldkörtel bort. Jag hoppades att han skulle må bättre efter det. Så blev det inte. Istället drabbades han av hjärtproblem och övergående strokeattacker (s k TIOR) på grund av förträngningar i halspulsådern. I slutet av januari i år genomgick han en kranskärlsoperation och fick två stentar inopererade i två av de kranskärl som går till hjärtats vänstra kammare. Även i dessa blodkärl hittade läkarna förträngningar.

Även efter den operationen hoppades jag att han skulle må bättre, kunna andas lättare och få bättre kondition men det blev tvärtom. Han är mer deprimerad än någonsin. Han lider även av en helt annan åkomma, som jag idag inte kan eller vill prata om av hänsyn till hans integritet, en sjukdom som jag tror i hög grad bidrar till att även jag har drabbats av depression och panikångest. Det handlar om en hemsk sjukdom som inte går att bota. Jag vill inte säga mer och hoppas att ni förstår.

Att vara kroniskt deprimerad och varje dag drabbas av panikångest har för mig varit en skam och något som jag inte har velat prata om. Jag har ju alltid varit en stark person som har haft kontroll över mig själv och mitt liv. Jag har alltid varit stresstålig, konstruktiv och klarat svåra påfrestningar. Att tåla stress var ju förutsättningen för att klara av det hetsiga reporter- och korrespondentlivet på Sveriges Television. Stressen i arbetet har därför aldrig varit något problem för mig. Det är stressen i privatlivet som nu i grunden har förändrat mitt liv.

Jag känner inte igen mig själv. Jag vill inte må så här. Jag vill inte leva ett liv där jag ständigt tvingas äta antidepressiva medel för att orka hålla mig uppe. Jag vill inte känna att livet inte har något värde för mig längre. I syfte att försöka lindra min depression har min läkare skrivit ut Citalopram och senare Escitalopram till mig. De är s k SSRI-preparat, alltså antidepressiva medel, vars syfte är att höja nivån av serotonin i hjärnan. SSRI står för Selektiva serotoninåterupptagshämmare. Jag ska inte förklara hur de fungerar i hjärnan. Det är tekniskt alldeles för komplicerat.

Serotonin är en viktig signalsubstans i hjärnan som påverkar människans sinnesstämning och känsloliv. Läkarkåren har i decennier varit enig om att det är serotoninbrist i hjärnan som förorsakar depressioner. Därför har de skrivit ut SSRI-preparat på löpande band till sina deprimerade patienter samtidigt som de har gött de redan stormrika läkemedelsbolagen.

Under de senaste två-tre åren har emellertid teorin om serotoninets roll i uppkomsten av depressioner börjat ifrågasättas. Flera läkare har skrivit artiklar där de hävdar att deras kollegor under alla år har fört patienterna bakom ljuset. De kritiska läkarna anser istället att depressioner kan beror på helt andra faktorer än serotoninbrist i hjärnan. Men kritiken har fortfarande inte fått läkarkåren att ändra på sina förskrivningsrutiner av antidepressiva medel. Fortfarande är det SSRI som gäller.

Själv ifrågasätter jag starkt att SSRI skulle vara boten för min depression. Under mina år med depression har jag kunnat konstatera att Escitalopram inte alls har hjälpt – trots att min läkare har höjt dosen flera gånger och trots att just detta medel anses vara det mest effektiva. I själva verket har panikångestattackerna blivit tätare och depressionerna och livsledan djupare. Det är inget bra betyg åt SSRI-preparaten.

Periodvis har jag umgåtts med återkommande självmordstankar. När panikångestattackerna har slagit till har jag känt att jag inte har orkat leva längre. Det har alltid börjat med att en vag men molande värk långsamt växer fram i magen. De molande smärtorna sitter i mellangärdet och blir till slut så starka att de övergår i panik. Detta är en fasansfull upplevelse. Begreppet livskvalitet existerar inte för mig längre. Istället handlar det om att överleva dagen.

Värst är det på morgnarna. Varje morgon när jag vaknar säger jag till mig själv: ”Nej, nej, inte en sådan här dag till. Låt mig få fortsätta att sova, fortsätta att drömma. Jag orkar inte med det vakna livet längre. Jag orkar inte med ångesten.”

Dessa tankar och känslor har ständigt kommit tillbaka trots att jag har ätit antidepressiva läkemedel. Det tyder på att den medicin jag äter inte hjälper. För att kämpa mig igenom dagen har jag varit tvungen att ”stötta upp” SSRI-tabletterna med ett annat antidepressivt preparat, nämligen Oxascand. Det tillhör läkemedelsgruppen bensodiazepiner och är narkotikaklassat. Effekten kommer snabbt. Det tar ungefär tjugo minuter tills livet är ”normalt” igen. Oxascand är ett lugnande och muskelavslappnande preparat.

Oxascand har hjälpt mig att stå ut med min depression – men bara under några få timmar om dagen. Effekten av Oxascand går snabbt ur kroppen. Då kommer ångesten tillbaka, nu starkare än tidigare. Då måste jag ta en ny tablett. Detta har fått mig att till sist inse att alltsammans är galenskap. Att stötta upp ett antidepressivt läkemedel med ett annat antidepressivt läkemedel, eftersom det första inte fungerar, är inget annat än galenskap. Så här kan jag inte fortsätta. Jag måste få tillbaka kontrollen över mig själv. Jag får inte bli en slav under antidepressiva läkemedel och narkotikaklassade tabletter.

För knappt tre veckor sen fattade jag ett viktigt beslut: Jag måste sluta med Oxascand, eftersom det här medlet håller på att slå sönder mitt liv. Oxascand är det mest beroendeframkallande läkemedel jag har ätit i hela mitt liv och jag varnar andra för att ta det. Det är kortsiktigt oerhört effektivt. Efter tjugo minuter blir man lugn och ser klart på tillvaron. Man känner sig ”normal” igen. Frisk. Men efter några timmar kommer abstinensen som ett brev på posten – och den är ödesdiger. Abstinensen är en hydra som inte går att slå ner. Man måste ta en tablett till.

Jag var varit livrädd för att fortsätta med denna dubbeldosering. Inte heller Escitalopram är något jag kommer att vilja äta i fortsättningen eftersom de inte hjälper. Istället måste jag hitta grundorsaken till min depression och få den mest adekvata behandlingen, inte bara lita på rutinmässig förskrivning av ångestdämpande medel, typ SSRI.

Nu ska jag avslöja något märkligt som hände mig för några veckor sen. Samtidigt som jag bestämde mig för att sluta med Oxascand gick jag ut på nätet och började leta efter förklaringen till mitt sinnestillstånd. Ja, egentligen har jag i flera års tid varje dag googlat på ”depression” och ”panikångest” för att hitta svaret. Jag har läst det mesta som har skrivits men svaren har uteblivit.

Jag vet inte om det var min skyddsängel (som jag inte trodde att jag hade) som styrde mitt handlande den dagen men jag hittade något som väckte mitt intresse.

Det här låter idiotiskt men mina tvivel på att jag lider av serotoninbrist i hjärnan har fått mig att försöka bredda mina kunskaper om de andra signalsubstanser som finns i hjärnan och hur dessa fungerar. Serotonin är ju ingalunda den enda lyckobringande signalsubstansen. Utöver serotonin är bl a Dopamin, Noradrenalin och Oxytocin viktiga och för det mänskliga välbefinnandet helt avgörande substanser.

Dopamin är det verkliga ”lyckohormonet” och är en viktig beståndsdel i hjärnans belöningssystem. Dopaminet ger människan handlingskraft och har stor betydelse för att reglera våra känslor av välbehag, glädje och lycka. Redan på 50-talet upptäckte den svenske Nobelpristagaren Arvid Carlsson dopaminet och dess lyckobringande effekt på människan. Ändå har det alltid bara varit serotonin det har handlat om när det har gällt att bota depressioner.

Tillsammans med serotonin är dopamin, noradrenalin och oxytocin de fyra lyckosubstanserna i hjärnan. De flesta av dem produceras i mag-tarmkanalen med hjälp av den mat vi äter. Serotonin, dopamin och noradrenalin har alla stor betydelse för regleringen av vår sinnesstämning, våra känslor och vårt beteende. Redan i våras frågade jag till min husläkare om det inte var möjligt att undersöka om det är dopaminbrist jag lider av och inte serotoninbrist men han slog ifrån sig med båda händerna.

Tillbaka till min senaste upptäckt. När jag googlade på nätet hittade jag ett kosttillskott vi namn DLPA Fenylalanin 500. Det är en syntetiskt framställd aminosyra. Normalt får man i sig denna aminosyra med maten så det handlar inte om någon syntetiskt framställd drog. DLPA Fenylalanin 500 ingår i den kedja av olika substanser som bildar just dopamin.

Jag har länge anat att det är brist på dopamin – och inte serotonin – som är orsaken till min depression och min psykiska ohälsa. Därför ville jag pröva kosttillskottet DLPA Fenylalanin 500 och beställde det på nätet. Efter att ha tagit tabletten i tre dagar började jag oväntat må mycket bättre. Jag fick tillbaka min naturliga glädje och humor. Jag kunde skratta igen. Jag började känna igen mig själv. Jag var på väg att bli den ”gamla” Elisabet. Då hade jag redan slutat med Oxascand men fortsatt äta Escitalopram.

De första dagarnas lyckokänsla höll dock inte i sig särskilt länge. Jag mår efter snart tre veckors bruk av Fenylalanin fortfarande bättre än tidigare och drabbas inte längre av samma plågsamma panikångestattacker. På det sättet verkar det här kosttillskottet ha bidragit till bättre psykisk hälsa för mig. Om denna varar för evigt kan jag inte svara på. Jag aktar mig noga för att göra reklam för Fenylalanin eftersom jag inte vet vilken långsiktig effekt preparatet har.

Hittills har jag dock mått bättre än på flera år även om min familjesituation gör att jag fortfarande känner mig ledsen och nedstämd. Men att vara ledsen är inte samma sak som att vara deprimerad. Sorg och glädje är några av livets viktigaste byggstenar. Det är naturligt att vara ledsen och nedstämd när det finns skäl för det.

Sorg är en del av livet som inte ska botas med antidepressiva medel.

Det finns mycket mer att säga om detta men jag stannar här för idag.