Det är nu över nio år sen jag blev opererad för min cancer på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Sen dess har jag flera gånger varje år tack och lov genomgått noggranna kontroller för att bli förvissad om att cancern inte har kommit tillbaka.

Varje gång jag får en kallelse till röntgen från Karolinska hoppar jag högt av glädje. Det är visserligen inte särskilt kul att ligga en halvtimma i en magnetkamera men hellre det än att gå omkring och känna sig rädd och osäker och frukta för att cancern har kommit tillbaka.

Idag på förmiddagen genomgick jag min tjugoåttonde (28:e) röntgenundersökning på Karolinska, numera Nya Karolinska i Solna. Det är ganska mycket. Ändå har kontrollerna trappats ner för varje år. Numera blir jag bara röntgad en gång om året. Snart kommer det väl inga kallelser alls, är jag rädd.

Idag handlade det om en magnetkameraundersökning av hela buken. I över en halvtimma låg jag totalt orörlig i den där förfärliga apparaten. Trots att jag hade både öronproppar, hörselskydd och en mössa över huvudet så dämpades inte de outhärdliga ljuden. Det dånade. Det skramlade. Det smattrade. Det tjöt. Det skrek. Det knackade och knackade och knackade. Det knattrade. Med jämna mellanrum kom sen den förinspelade rösten in i mina öron och sa: ”Nästa scanning är en scanning med andningsuppehåll”.

Så fick jag andas in och andas ut omedelbart igen och sen hålla andan. Oj, oj, oj, vad länge jag fick hålla andan. Samtidigt dundrade skramlet från magnetkameran på ett öronbedövande sätt. Jag trodde att jag skulle bli lomhörd eller i alla fall drabbas av tinnitus.

Den som legat i en magnetkamera vet hur det är. Men det gäller att kämpa på. Jag lider inte av klaustrofobi så jag har inga problem med det trånga utrymmet.

Det var Hamid från Afghanistan som skötte magnetkameran på Nya Karolinska idag. Jag har träffat honom många gånger under dessa år. Han är alltid lika vänlig och fin. Vi småpratar alltid lite grand. Idag pratade vi om hur viktig journalistiken är. Hamid uppskattar alltid mitt tålamod. Hamid är min hjälte!

Idag fick jag till och med ta en bild på honom bredvid magnetkameran för att använda den till min blogg.

Nu hoppas jag bara att svaret av undersökningen blir att jag fortfarande är frisk.

Varje gång jag besöker mångmiljonprojektet Nya Karolinska i Solna slås jag av förundran över hur tomt det är överallt. Jag ser bara oändliga tomma korridorer. Inte en människa. Inte en patient. Inte en sjuksköterska.

Åt vilket håll jag än riktar blicken så möter jag dessa tomma korridorer. Pågår det ingen verksamhet på det där sjukhuset? undrar jag. Till och med väntrummet till magnetkameran var tomt. Det var bara Bosse och jag där. Till slut kom det en kvinna till som skulle röntgas.

Efter undersökningen  som tog nästan fyrtiofem minuter fikade Bosse och jag på konditoriet Vetekatten som har en filial på Nya Karolinska. Det har liksom blivit en tradition.

PS: Slutligen vill jag  tillägg att hageldrivan från igår fortfarande inte har smält utanför vårt hus. Så här såg det ut klockan halv nio i morse. Nu sent ikväll finns det fortfarande rester kvar av haglet. Brr.