Vårt hus och vår tomt ute i skogen i Tungelsta är alltid samlingsplatsen för diverse djur – inte bara vår egen lilla Sigrid som ständigt är ute på jakt efter råttor. Idag hittade jag henne bakom huset ivrigt spanande efter något som rörde sig i blåbärasriset:

Men våra allra trognaste besökare är rådjuren. Ibland kommer det uppemot sex rådjur samtidigt för att äta havrekross som Bosse lägger ut till dem under större delen av året. De är med andra ord rejält bortskämda. Bosse föder upp rådjuren under året så att de blir fina och köttiga. Sen är det någon idiot som skjuter dem och tillreder rådjurssadel av dem. Usch, vad ledsen jag blir! Jag skulle aldrig kunna tänka mig att äta rådjurskött.

Men bland djuren är det minsann inte alltid så idylliskt som det ser ut. Särskilt på vintern råder den starkares rätt och kampen för överlevnaden bland rådjuren på samma sätt som bland alla djur, inklusive oss människor. Jag har under årens lopp kunnat iaktta en obehaglig och hänsynslös hierarki mellan de olika rådjuren. Den gör sig inte minst påmind vid matplatsen. Först ska den gamla bocken äta och geten får inte en chans. Han stöter omedelbart bort henne om hon försöker sticka fram nosen. När bocken är matt och nöjd drar han sig nonchalant undan. Geten smyger då fram och börjar äta. Men kiden, d v s de halvvuxna barnen, de får inte heller inte komma fram när geten äter sin mat.

Men när geten är någorlunda mätt börjar hon springa efter bocken som redan har gett sig iväg från tomten. De små kiden får bråttom att få i sig nägra havrekorn men vill inte bli lämnade bakom. Därför springer de efter sin mamma trots att de nästan inte har fått i sig någon mat alls. Det är så tragiskt att titta på hur djuren tyranniserar och stöter bort varandra. Den starkaste överlever. Det är alltid bocken – om han inte blir skjuten under bockjakten förstås. Rangordningen är total: bocken, geten och sedan kiden.

Idag fick vi fint besök av en dräktig råget. Hon var rejält tjock om magen och ska nog föda inom några dagar. Geten smög sig försiktigt fram till Bosses havrekrossbehållare som hänger på väggen. Längre stod hon där och mumsade och njöt.

Sen lämnade hon matplatsen och försvann ensam in i skogen igen. Efter bara några minuter kom ytterligare ett rådjur fram till havrekrossen. Det var också en get men förmodligen ett fjolårskid, kanske dotter till den get som just hade ätit och gått därifrån. Hon började äta:

Men det dröjde inte länge förrän hennes syster dök upp och de var plötsligt två att samsas om maten. Det gjorde de verkligen på ett föredömligt sätt. Ingen undanträngning här inte.

Mätta och glada gav sig de båda rådjurssystrarna iväg igen på sitt sedvanligt skygga sätt.

En som inte är skygg är däremot ekorren – eller ekorrarna, ska jag kanske säga. Det bor nämligen en hel ekorrfamilj på minst sex ekorrar under tegelpannorna på vårt hus. När jag ska försöka sova på kvällarna så för ekorrarna ett våldsamt liv ovanför mitt huvud. Det verkar som om det råder fullt krig när de jagar varandra över innertaksgolvet. Men en ekorre har dock ensam lagt beslag på fågelautomaten med alla fågelfröna som fortfarande varje dag fylls på av Bosse. Denne elake slyngel tillåter inte någon av de andra ekorrarna att ta sig upp till den fina matsalen som hänger i ett snöre från den gamla eken utanför vårt köksfönster. De andra får vackert nöja sig med de frön som faller ner på marken.

Ekorren har dock inte lyckats konkurrera ut de individer för vars skull Bosse satte upp fågelautomaten, nämligen småfåglarna själva. Ständigt kommer de flygande, nappar åt sig ett frö och flyger iväg. Det är mest talgoxar och blåmesar i automaten men också trädkrypare, rödhakar, bofinkar och till och med domherrar kommer och hälsar på med jämna mellanrum.  Domherrarna är alltid sällsynta. Därför är jag förvånad över att de kommer fram nu när det snart är sommar. Men de är alltid välkomna.

När jag i eftermiddags satt i minst en timma och väntade med kameran på att småfåglarna skulle dyka upp vid automaten, så var det som väntat mest talgoxar och blåmesar som vågade sig fram:

Och vem kommer där, om inte ekorren igen!

Jag måste be om ursäkt för att bilderna ibland är något oskarpa. Det blir så när man måste dra upp dem till en större storlek. Men det syns väl i alla fall vad de föreställer?