Jag förstod först inte vad det var. Det såg bara ut som en klibbig geléartad massa. Gelémassan var blågrön och skilde sig markant från det gröna gräset och den gröna klövern som växte i vår s k gräsmatta alldeles utanför köksfönstret.

Det här hade jag aldrig sett förut. Vad kunde det vara?

Jag tog med mig mobilen och gick ut på gräsmattan så att jag kom så nära de blågröna klibbiga vidundren jag kunde komma. Jag puttade på dem med spetsen av min foppatoffel. Då upptäckte jag vad det var:

Det var svampar! Äckliga blågröna svampar som växte på ljusa stjälkar. Det var det vidrigaste jag hade sett. Jag tog några bilder. Jag bad Bosse bryta av en svamp och hålla upp den framför kameran så att jag fick en tydlig närbild.

Därefter sprang jag in till datorn, klickade bilder på ”blågröna svampar” och fick upp en lång rad bilder på samma äckliga företeelser som dem som växte i vår trädgård. På Wikipedia kunde jag sen läsa att det var en blågrön kravskivling. Det latinska namnet är Stropharia cyanea. 

Det lät giftigt och farligt. Stropharia betyder kragskivling på latin och cyanea betyder manet, alltså en manetliknande kragskivling. Ja, den liknade verkligen en äcklig manet med sin blågröna gelégeggiga hatt, som darrade så fort man rörde vid den.

Det var svårt att hitta någon information om denna svampart, som många tydligen tycker är väldigt vacker. Det tycker inte jag. Bara äcklig.

Jag letade överallt på internet för att hitta information om huruvida den där blågröna kragskivlingen var giftig eller inte. Jag hittade inga uppgifter alls. Nu är väl risken ganska liten för att jag skulle äta av den här äckliga svampen. Utseendet förskräcker.

Om någon som läser det här inlägget har mer kunskap än jag om blågröna kragskivlingar, så hör gärna av er!

Jag har dock förstått att den här blågröna svamparten förekommer här och var i södra Sverige. Här hos oss på Södertörn sydost om Stockholm är den dock inte så vanlig. (Se kartan). Dock har jag hittat den på vår tomt!