Den internationella skidvärlden jublade – men våndades samtidigt – när den svenska längdsprintstjärnan Stina Nilsson vid 27 års ålder våren 2020 avslöjade att hon hade bestämt sig för att sluta med längdåkning och längdsprint för att istället satsa på skidskytte.

Applåderna över detta oväntade och framförallt modiga beslut av Stina Nilsson ville aldrig ta slut. Hela världen såg framför sig en omåttligt framgångsrik skidskyttekarriär för Sveriges duktiga Stina. Det var alldeles för många i hyllningskören och alldeles många förstå-sig-påare, inte minst stöddiga sportjournalister, som förutspådde Stina Nilsson en lysande framtid som skidskytt.

Stina kunde ju bara inte misslyckas eftersom hon aldrig hade misslyckats tidigare. Hon jämfördes redan med den tyska skidskyttestjärnan Denise Herrmann som några år tidigare också hade sadlat om från längdsprint till skidskytte och som efter några svaga inledande säsonger var på väg att utvecklas till Tysklands nya stora skidskyttedrottning – vilket hon också blev.

”Stina Nilsson som är så duktig på att köra skidsprint kommer att nå världstoppen som skidskytt utan att behöva anstränga sig det minsta”, löd en av många okritiska kommentarer som strömmade ut från sportvärlden när Stina Nilsson meddelade sitt beslut.

Visst tyckte även jag själv att det var kul att Stina vågade språnget från en framgångsrik karriär som längdsprintåkare till en betydligt knepigare tillvaro som skidskytt. Samtidigt var jag en av de få sportkunniga som vågade ifrågasätta Stinas beslut. Visst hade hon varit en lysande längdsprintåkare. Framförallt var hennes avslutningar och spurter i sprinttävlingarna något utöver det vanliga.

Men att vara en snabb och spurtstark längdsprinter som bara körde tävlingar som inte var längre än ca 1,5 km var något helt annat än att bli en lika duktig skidskytt. I skidskyttet är för det första distanserna i loppen betydligt längre och mer konditionskrävande. För det andra – och framförallt – handlade det om ett helt nytt – och okänt – moment, nämligen skyttet.

Det är en sak att skjuta en älg, som jag tror att Stina Nilsson har gjort någon gång. Det är en helt annan sak att skjuta tjugo träff på skjutvallen under ett distanslopp eller en masstart. Det ska man dessutom göra med en puls på 190 slag i minuten. Sen ska man också skjuta snabbt för att tjäna sekunder på skjutvallen.

Sist men inte minst ska man åka fort i spåret.

Under sin karriär som längdskidåkare utmärkte sig Stina Nilsson aldrig som någon särskilt bra distansåkare. Det är en helt annan sak att åka 12, 10 eller 7.5 km som skidskyttedamerna gör än att åka 1,5 km i ett sprintlopp. Så även när det gällde hennes potentiella fart i lspåret hyste jag redan från början visst väl underbyggdt tvivel på Stina Nilssons kapacitet. Och ingen hade en aning om om hon kunde skjuta heller.

Jag var alltså en riktig glädjedödare och en riktig dödgrävare när jag skulle kommentera Stina Nilssons beslut att bli skidskytt. Det skulle enligt min mening inte alls vara så enkelt som alla trodde att över en natt sadla om från längdsprint till skidskytte. För i längdsprint handlar det bara om en sport, nämligen att åka fort och taktiskt. I skidskytte handlar det om två sporter samtidigt, dels skidåkning, dels skytte.

Jag minns hur vissa högt uppsatta sportjournalister, bland andra DN:s sportchef Johan Esk och en sportreporter på Aftonbladet, hånade mig för mitt ”babbel” och mitt ifrågasättande av Stina Nilssons framtid som skidskytt. Jag borde inte uttala mig om detta eftersom jag inte förstod idrottens inre väsen.

Men det var jag och inte de som fick rätt. Stinas karriär som skidskytt har på det stora hela taget blivit en katastrof. Under de två första säsongerna accepterade man att hon bommade många skott. Men under de två sista säsongerna visade hon dessvärre inte att hon hade utvecklats alls. Dessutom gick det långsammare i spåret än tidigare. Och framförallt fortsatte hon att bomma.

Jag har under de här åren tyckt synd om Stina Nilsson. Hon har velat så mycket. Hon har verkligen kämpat både med skyttet och med skidåkningen. Hon har verkligen velat lyckas – och hela den stora skidskyttevärlden önskade detsamma – men hon har inte lyckats.

Av någon för mig oförklarlig anledning fick hon under de första säsongerna en närmast given plats i A-laget, trots att hon inte platsade där. Det räckte tydligen med att heta Stina Nilsson för att vara säkrad en landslagsplats.

Ifjol och under den nyligen avslutade säsongen har hon däremot tvingats köra IBU-cupen – den cup som ligger närmast under världscupen och där de skidskyttar hamnar som inte platsar i A-laget. Hon har bara fått köra någon enstaka världscuptävling. Jag tror att hon sammanlagt har tagit två pallplatser under sina fyra år som skidskytt. Det är inte mycket att skriva hem om.

Redan tidigt misstänkte jag att det var ett misstag av Stina Nilsson att försöka bli skidskytt. Visserligen tror jag att hennes karriär som längdsprint hade nått vägs ände och att det var nödvändigt för henne att byta sport om hon ville fortsätta med skidåkning. Stina Nilsson skulle idag aldrig ha en chans mot sprintkanoner som Jonna Sundling, Linn Svahn och Ebba Ribom.

Så att återvända till längdsprinten är inget alternativ för Stina.

Det har hon också själv förstått. Därför meddelade hon idag att hon fr o m nästa säsong kommer att satsa på långlopp på skidor. Det känns lite tragiskt. Långloppen känns lite grand som en elefantkyrkogård för före detta stora skidåkare.

Att se Stina Nilsson tampas i långloppsspåret mot mediokra och okända långloppsåkare som Sofie Elebro och Jenny Larsson, för att ta några exempel, känns för mig inte särskilt bra. Men för Stina Nilsson är detta hennes enda alternativ om hon vill fortsätta att åka skidor.

Samtidigt kräver det också sin man och sin kvinna för att åka långlopp med stor framgång. Att staka sig fram i snöstormen i åtta mil uppe på fjället är inte precis någon promenad i parken. Samtidigt är  långloppen långtråkiga, enformiga och helt utan spänning. De känns dessutom som sista dansen för en skidåkare som snart ska lägga av.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur SVT:s Jacob Hård och Anders Blomqvist kan bli så upphetsade över att se och få kommentera ett långlopp. Men SVT har ju under de senaste åren inte fått sända några andra skidtävlingar så man ha hålla till godo med långloppen.

Men Stina Nilsson är envis och hon kan åka skidor. Hur bra hon är på att staka sig fram på ovallade skidor utan att röra benen har jag däremot ingen aning om. Kan hon åka tillräckligt fort? Det är tiotusenkronorsfrågan. Eller blir långloppen ännu en ”skidskytteflopp” för Stina Nilsson. Jag hoppas inte det.

Jag önskar istället allas vår Stina Nilsson lycka till i långloppsspåret.