Tomhet.

Är det detta vår stora före detta skidstjärna Charlotte Kalla kommer att känna när hon i morgon bitti vaknar och upptäcker att hon inte längre är tävlingsskidåkare och en mycket älskad och omhuldad sådan.

När hon idag tog sin fjärde medalj vid skid-SM i Piteå genom att ta brons på damernas 30 km i klassisk stil firades hon stort av klubbkompisar, andra skidåkare, vänner, ledare och hejaklackar eftersom detta var hennes allra sista skidtävling i karriären. I alla fall gav hon det beskedet förra tisdagen när hon meddelade att SM-veckan i Piteå skulle bli slutet på hennes skidkarriär.

Av alla hennes supporters firades hon med champagne, kläddes som en drottning i röd mantel med hermelinbräm (inte äkta förstås), blommor, massor med medaljer och hyllningar för alla insatserna i hennes formidabla karriär. Charlotte Kallas mörka ögon glittrade av lycka och hon ville aldrig sluta le. Det var ganska längesen vi såg henne le och glittra på det här sättet. De senaste  säsongerna har hennes ögon istället varit svarta av missräkning och sorg när tävlingsframgångarna gång efter gång uteblev.

Nu är dessa misslyckanden glömda. SM-veckan i Piteå blev en grandios avslutning där Charlotte Kalla visade upp en åkform som vi inte har sett på flera år som resulterade i medaljer på alla distanser, ja till och med en guldmedalj i masstarten häromdagen.

Det var en värdig avslutning på en idrottskarriär som på många sätt har varit osannolik. Många, inklusive mig själv, kommer att sakna Kallas energi, temperament och totala fokusering i skidspåret. En skidepok gick i graven när hon idag avslutade sin långa skidkarriär. Sällan har en svensk idrottskvinna haft så stora framgångar som Charlotte Kalla. Sällan har en svensk idrottskvinna också verkat ha varit så opåverkad av sin berömmelse. Vi såg aldrig några divalater hos Charlotte Kalla. Vi såg bara en hårt arbetande kvinna med ibland närmast ouppnåeligt höga målsättningar.

Nu är detta historia. Det får vi väl räkna med i alla fall. Charlotte har lovat att hon inte kommer att sluta träna. Det kommer hon inte att göra heller. Hon kommer att vara formstark under många år framöver. Jag vet inte om hon kanske innerst inne så småningom kommer att längta efter en ny och annorlunda idrottskarriär, kanske i en helt annan idrottsgren. Själv skulle jag inte ha något emot att se henne testa lite skidskytte. Göra en Stina Nilsson men utan Stinas höga målsättningar. Kalla har ju alla förutsättningar. Hon är en lysande skidåkare. Dessutom tog hon jägarexamen för några år sen.

Varför inte byta ut älgstudsaren mot ett skidskyttegevär? Bara för att testa. Det vore kul att få se henne leka lite med idrotten också. Hon har ju alltid varit så äregirig och målmedveten. Nu kan hon idrotta och kanske tävla en lite mer på skoj. Detta är bara ett litet tips från mig till Charlotte om hon nu skulle råka läsa min blogg.

Så tillbaka där jag började om det där med tomheten. Att plötsligt inse att det man har ägnat sig åt under nästan hela sitt liv plötsligt är slut. Det finns inte mer. Inga mera världscuptävlingar. Inga fler VM, OS eller Tours de Ski att satsa på. Inga höghöjdsläger under försäsongen. Inga landslagssamlingar. Ingen idrottsgemenskap förutom den hon kanske kommer att få om hon fortsätter att arbeta för sin skidklubb Piteå Elit. Hon kommer säkert också att utföra en del arbete och events för sina sponsorers räkning under någon tid. Men i tävlingsspåret kommer hon inte att synas mer. Tyvärr.

För många idrottsmän och -kvinnor kan dagen då karriären är slut vara en katastrofdag. En dag av total tomhet. En dag av rastlöshet. En dag när telefonerna slutar ringa. En dag när journalisterna inte längre vill ha några intervjuer. En dag när fansen försvinner. En dag när vardagen är gråare än någonsin. En dag av skräck för hur framtiden kommer att te sig. En framtid som han eller hon aldrig hann planera för eftersom idrotten, träningen och tävlingarna tog den mesta tiden och när resten av tiden måste användas för återhämtning.

När Charlotte Kalla under den senaste veckan har fått frågan hur hennes framtid kommer att se ut har hon svarat. ”Jag har ingen aning”.

Det är illavarslande. Visserligen har hon sparat i ladorna och har idag tillgångar på över 40 miljoner kronor. Hon skulle kunna leva på pengar under resten av livet. Men hur kul är det? Pengar är bra att ha men pengar ersätter aldrig en meningsfull tillvaro, ett jobb att gå till varje dag och yrkesmässiga och intellektuella utmaningar. Pengar innebär trygghet och en buffert mot fattigdom. Men de kan aldrig ersätta känslan av att göra något meningsfullt.

Alldeles för många idrottsmän och idrottskvinnor har inget att falla tillbaka på den dag idrottskarriären är över. De går in i en framtid utan mål och till synes utan innehåll. De har ingen utbildning så att de kan starta en yrkeskarriär som kan ta vid när idrottstiden är förbi. För alltför många idrottare har slutet av idrottskarriären också inneburit slutet på ett meningsfullt liv. Somliga har för att glömma börjat trösta sig med droger eller alkohol. Andra har tagit livet av sig eftersom de inte har stått ut med tomheten.

Att kunna leva som en lycklig och initiativrik föredetting är också en prestation. Men om man bara kan kalla sig föredetting och ingenting annat kan det fortsatta livet bli svårt att leva. Man kan ju inte bara leva på minnen och med en tystnad omkring sig som blir alltmer öronbedövande.

Det finns emellertid åtskilliga elitidrottare som har sett om sitt hus och skaffat sig en yrkesutbildning i tid. En av Sveriges bästa manliga skidskyttar, Fredrik Lindström, avslutade sin skidskyttekarriär för att sedan och började plugga till läkare. En av Sveriges kvinnliga skidskyttar, Ingela Andersson, som även hon avslutade sin karriär i Piteå idag, är utbildad fastighetsmäklare och har en kandidatexamen i ekonomi.

Många – kanske alltför många – före detta idrottare hankar sig under några år fram som sportkommentatorer i radio eller TV. Det är ett jobb man kan ha under en tid men knappast fram till pensionen. Dessutom är kommentatorsjobb oftast bara säsongsarbete.

När jag själv efter sju år i det svenska damcykellandslaget lade min aktiva cykelkarriär på hyllan 1975 kände jag inte ett uns av tomhet. Tvärtom. Jag kände en outsäglig befrielse. Jag var glad över att tävlingsidrottandet var över. Jag älskade att träna – och älskar fortfarande att träna – men tävlandet blev till slut en alltför tung psykisk börda för mig. I slutet av min cykelkarriär drabbades jag av svåra sömnproblem. Detta gjorde att jag inte kunde fortsätta att tävla även om jag fysiskt sett skulle ha kunnat fortsätta under ytterligare ett antal år.

Samtidigt befann jag mig redan på väg uppåt i min journalistkarriär. Denna var viktigare för mig eftersom jag visste att det var som journalist – inte som tävlingscyklist – som jag skulle ha min framtida försörjning. Idrotten var bara en lek, ett tidsfördriv som pågick under några år men som alltid förr eller senare måste få ett slut.

Idag är idrottsutövarna mycket mera av yrkesmän och yrkeskvinnor än de var på min tid. Vi var amatörer. De flesta av oss hade ett arbete vid sidan av idrottskarriären. Vi försörjdes ju inte av sponsorer och generösa träningsbidrag från våra idrottsförbund. Vi fick försörja oss själva och samtidigt försöka göra så bra idrottsprestationer som möjligt under dessa förutsättningar.

Därför var det på den tiden också lättare att lägga av med idrotten och fortsätta livet utan att behöva känna den tomhet som en professionell idrottsman eller idrottskvinna kan uppleva idag när karriären är över och när man inte har något att ersätta idrottskarriären med.

En sak som även jag vet gör väldigt ont när något stort och viktigt i en liv plötsligt tar slut är inte bara tomheten och sysslolösheten. Det värsta är upplevelsen av hur snabbt man blir bortglömd. Idag röd, i morgon död. Telefonen tystnar. Mejlboxen fylls inte längre av beundrarpost. SMS:en blir allt färre. Inbjudningarna till olika event upphör att komma. Andra slags erbjudanden likaså.

Man finns liksom inte längre. Man är ingenting. En framgångsrik idrottsman eller idrottskvinna har under många år och varje dag fått bekräftelse på att man är ”någon”, att man ”finns”, att man ”betyder något”. När dessa bekräftelser inte längre infinner sig riskerar man att hamna i ett identitetslöst tillstånd, i en icke-tillvaro. Man försvinner. Man är försvunnen. Någon annan har för längesen tagit ens plats. Man efterfrågas inte längre. Man är en föredetting.

Allt detta har jag själv känt sen min aktiva tid som journalist och stjärnreporter tog slut. Allt blev tystare och tystare, mörkare och mörkare. För mig har det handlat om att ändå fortsätta att varje dag kämpa för att behålla min identitet. Det gör jag fortfarande. Hur länge till som jag kommer att lyckas med det vet jag inte. Åren går. Allt fortare.

Jag menar inte att allt detta negativa kommer att drabba Charlotte Kalla. Hon är fortfarande ung. Hon är stark, målmedveten och vill göra något med sitt fortsatta liv. Men hon måste nog inse att det nya livet kanske inte blir lika spännande och lika utmanande som det gamla livet var.

Men det kanske blir livet istället lite lugnare, lite mindre stressande, lite mindre adrenalinkrävande, lite mindre krävande överhuvudtaget, med andra ord mera mänskligt.

För att orka vara en framstående idrottskvinna med alla de krav man själv, de egna sponsorerna, förbundet, konkurrenterna, tävlingsarrangörerna, tränarna, ledarna och inte minst den omättliga publiken ställer på en kräver en oerhörd styrka att uppfylla varje dag.

Så njut nu, Charlotte, av att du inte längre behöver släpa på alla dessa krav, på denna tunga ryggsäck. Det är nu du kan börja leva på riktigt!