Det finns ingen person som ständigt bär på en sådan tärande hemlängtan som jag. Om jag har varit borta i några dagar längtar jag omedelbart hem. Det har jag gjort under nästan alla av de tolv dagar jag nu har vistats i mitt lilla näste på spanska solkusten. Den här gången beror det kanske i stor del på vädret men de senaste dagarna har det varit riktig vårvärme här.

Ändå längtar jag hem. I morgon, onsdag, bär det iväg tillbaka hem till Tungelsta och till 7 grader kallt och 4 centimeter snö. Eller kanske till regn och slask. Samtidigt kommer jag snart att längta tillbaka till Spanien när jag väl har varit hemma en tid. Det låter lite schizofrent, eller hur?

Idag hände i alla fall en kul grej. Jag sålde ytterligare två av de tavlor jag ställde ut i grannkommunen Estepona i slutet av november. En svensk kvinna och hennes man hade hört talas om utställningen och tog kontakt med mig tidigare i vinter och förklarade att de ville köpa en tavla till sitt spanska hus i en by öster om Malaga.

”Visst får ni det”, svarade jag och berättade när jag skulle åka ner till Spanien. Och idag kom alltså mina nya köpare hem till mitt hemgalleri i lägenheten i Sabinillas där de från utställningen ”överblivna” tavlorna hänger. Ja, överblivna är kanske ett för hårt ord. Dessa råkade bara inte hitta sina rätta köpare i samband med utställningen. Men idag gjorde de det. Å andra sidan är jag glad så länge jag själv får behålla tavlorna. De är ju mina barn!

I morgon bär det alltså hemåt. Idag kom typiskt nog den riktiga vårvärmen till södra Spanien. Jag fick en härlig och vederkvickande cykelrunda på eftermiddagen, innan det var dags att packa resväskan.

PS: Det här blogginlägget är delvis riktat till Skatteverket. Ni på Skatteverket ska inte tro att jag inte deklarerar för den konst jag säljer, tvärtom. Varenda krona jag tjänar in på mina tavlor redovisar jag snällt och laglydigt, så det så.