Idag blev jag friskförklarad från min cancer!

Idag besökte jag min onkolog på Radiumhemmet. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Ända sen jag opererades för min cancer sommaren 2011 har jag gått på regelbundna kontroller. Varje gång har jag helkroppsröntgats, ibland med vanlig datortomografi, ibland genom röntgen med radioaktiva isotoper.

De första åren röntgades jag fyra gånger om året. Efter det har kontrollerna glesats ut. Ingen gång har man hittat några metastaser och alla blodprover har visat de bästa tänkbara värden.

Ändå har jag ständigt gått och oroat mig för att cancern skulle komma tillbaka. Och när jag genomgick den senaste datortomografin den 20 maj var jag särskilt orolig. Nu hade det gått nästan fyra år sen cancertumören togs bort. Skulle jag få cancern tillbaka, så skulle det vara nu. Orsaken till min oro var att jag på senare tid haft så ont i magen, nästan samma problem som innan cancern upptäcktes.

Det var därför som jag idag på darrande ben gick in till min onkolog Mia Karlberg på Radiumhemmet. Hon såg sprittande glad ut när hon tog emot mig och jag tänkte att röntgenbilderna nog ändå hade visat att jag var frisk.
Kanske.

– Det finns inga tecken på metastaser eller återfall, förklarade Mia. Jag kan friskförklara dig idag. Allting ser så jättebra ut. Du är frisk, Elisabet. Dessutom har du återhämtat dig fantastiskt!. Du har byggt upp din kropp igen på ett imponerande sätt.

– Men, invände jag, cancern kan ju komma tillbaka.

– Ja, det kanske den kan men inget tyder på det nu i alla fall. Du är frisk!

Jag fick med mig en kopia av röntgenutlåtandet, som ni kan se här.

Provsvaren från de senaste blodproverna visade också perfekta värden.

Ni anar inte hur lycklig jag är idag, nu när jag egentligen för första gången vågar känna mig frisk. Jag har ingen cancer. Den har inte kommit tillbaka. Den kanske aldrig kommer tillbaka. Att jag ändå inte alltid mår bra beror inte på cancer utan på postoperativa problem med min mage och mina tarmar. Det är något jag måste lära mig att leva med och inte gå och oroa mig hela tiden.

Idag firar jag mig själv med en stor bukett underbara rosor. Jag köpte buketten och Bosse betalade. Så egentligen var det han som uppvaktade mig. Tack, min älskade Bosse!

Han var så glad. Alla omkring mig var så glada. Den lilla ekorren på trädstammen utanför köksfönstret tittade nyfiket på mig när jag satt och drack kaffe vid köksbordet sen vi kommit hem från Radiumhemmet.

Nötväckan tänkte säkert också på mig när hon pickade solrosfrön i fröbehållaren utanför fönstret bara en meter ifrån mig. (Bosse matar fortfarande fåglarna med solrosfrön och havregryn eftersom våren har varit så kall och det nästan helt saknas insekter.)

Men lilla Sigrid brydde sig inte om mig när hon satt på gräsmattan utanför fönstret. Hon var bara intresserad av nötväckan i fröbehållaren. Men den ska jag se till att hon inte får tag i.