De pågående Olympiska Spelen i Tokyo är de märkligaste spel jag någonsin har upplevt. Trots att jag är fanatiskt idrottsintresserad har jag under de gångna veckorna bara ägnat ett förstrött intresse åt dessa olympiska spel som vi alla, inklusive jag själv, så hett har sett fram emot.

Nu räknar jag istället bara dagarna tills eländet i Tokyo är över och normaliteten kan inträda igen. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så här. Jag får mejl från goda vänner som känner på exakt samma sätt. Vad är det som pågår där borta i Tokyo? Är det medias oförmåga att skildra spelen på ett entusiasmerande sätt som gör att vi inte känner oss roade och intresserade längre?

Ja, delvis kan det vara så. Eftersom Discovery för 12 miljarder kronor lyckades slå klorna både i de här olympiska spelen och i kommande spel så kan helt enkelt inte vanligt folk titta på tävlingarna. De går i kanaler som alla inte prenumererar på. De sänds dessutom i flera kanaler, både linjärt och digitalt. Det gör att det för många är helt omöjligt att hålla reda på när och var tävlingarna sänds.

Dessutom sänds de på ”fel”. De mest spännande avgöranden sker på natten när vi föredrar att sova. Att vända på dygnet för att kunna följa OS i Tokyo tror jag inte att många har gjort den här gången. Jag har i varje fall inte gjort det en enda gång.

Och så var det det där med pandemin. Japanerna (alltså det japanska folket) ville ju helst att spelen ställdes in men de mäktiga arrangörerna och Internationella Olympiska Kommittén hade bestämt sig: spelen skulle bli av även om de förmodligen skulle komma att leda till ett ekonomiskt jättefiasko. Inga publikintäkter. Inga turister som konsumerade prylar. Inga besökare som hyrde hotellrum och åt mat på restauranger. Ingenting.

Vi i Sverige kan ju vara nöjda i alla fall. Vi fick våra två förväntade OS-guld, dels genom Daniel Ståhl, dels genom Armand Deplantis. Men dessa segrar var ju redan diskonterade på förhand, så spänningen uteblev helt.

I övrigt var de svenska insatserna synnerligen bleka. Så kom till exempel stavhopperskan Angelika Bengtsson idag på 13:e plats! Kanske är det snart dags för fröken Bengtsson att ägna sig åt något annat än stavhopp.

I löpgrenarna var de svenska resultaten rent bedrövliga.

I brist på annat har mediadebatten i samband med OS ägnats åt ett antal konstigheter som inte har haft med själva idrottsprestationerna att göra. När amerikanska supergymnasten Simone Biles bestämde sig för att bryta tävlandet och istället ägna sig åt att sköta om sin själ uppstod en mycket märklig debatt om psykisk ohälsa bland elitidrottare, Svenska mountainbikeåkaren Jenny Rissveds dåliga resultat i kombination med några egendomliga uttalanden av henne efter loppet spädde på den debatten.

Visst finns det elitidrottsmän som drabbas av psykisk ohälsa. Men det antal ”vanliga” människor som lider av psykisk ohälsa är mångdubbelt fler. Snarare är det så att idrottare på yppersta elitnivå har både starkare psyke och starkare fysik än de flesta andra. Annars hade de ju aldrig varit där de är nu.

Psykisk ohälsa är ett allvarligt allmänmänskligt och socialt problem som redan har slagit ut många människor men det är knappast inom idrottsrörelsen som detta problem är det mest framträdande. Visst är det psykiskt påfrestande att ständigt tävla och att ständigt förväntas vara på topp men att kalla detta för psykisk ohälsa är att förminska problemet.

En annan konstig debatt som har uppstått under det här OS:et är diskussionen om de nya supersnabba löparskorna. Norske häcklöparen Karsten Warholms fenomenala kross av världsrekordet på 400 meter häck när han för första gången någonsin med sina 45.94 gick under 46 sekunder på den här distansen var en av idrottshistoriens största bedrifter.

Men Warholm hade knappt passerat mållinjen förrän debatten var igång om hans skor. Det var skorna, inte Warholm själv, som hade slagit världsrekord. Skor med kolfiberinlägg och skum som gör löpningen lättare, skonsammare och snabbare.

Redan före OS talade man om ”teknisk doping” när det gällde Karsten Walholms skor. Skorna borde förbjudas, var det många som tyckte.

Varför det? undrar jag. Inom varje idrottsgren där utövarna använder något slags redskap  har den tekniska utvecklandet av snabbare, lättare, mera aerodynamiska prylar varit en ledstjärna för tillverkarna. Om vi tittar på de idrottsgrenar som jag själv känner till bäst, nämligen cykel och skidor, så har dessa under de sista femtio åren genomgått en revolutionär utveckling när det gäller teknik och mekanik.

Cyklarna tillverkas nu av de lättaste material som finns för att cyklisterna inte ska behöva släpa på för många extra kilon. Dock får ingen tävlingscykel väga mindre än 6,8 kg. Inom cykelsporten har det hela tiden handlat om att minska luftmotståndet. Cyklarna görs alltmer areodynamiska så att de lättare tränger igenom luftmassorna. Kläderna har blivit alltmer åtsittande, tighta och glansiga för att vinden inte ska ”fastna” i tyget.

Antalet ekrar på hjulen har successivt minskat för att undvika luftvirvlar i hjulen. Vissa hjul är heltäckta för att luften inte ska tränga igenom, bara för att ta några exempel.

Inom skidsporten har det handlat om att så mycket som möjligt minska friktionen mellan skidan och snön. Skidorna har blivit smalare och lättare. Belaget under skidorna ska optimeras så att skidan glider snabbt över underlaget. Här kommer också vallorna in. Där har det skett en veritabel revolution, allt i syfte att minska friktionen men samtidigt göra det enklare att åka i olika fören utan att förlora fart.

Ingen vill väl att vi ska gå tillbaka till de gamla träskidorna som vi vallade med paraffin? Eller till pjäxorna med kabelbindningar? Naturligtvis inte. Alla har bejakat den teknisk/mekaniska utvecklingen inom dessa sporter, vilket också har gjort att cyklister cyklar fortare och skidåkare åker skidor snabbare med dagens tekniker.

Att tillverkare av löparskor ägnar sig åt samma tekniska utveckling är inte alls konstigt. Snarare är jag förvånad över att de här nya superskorna inte har kommit tidigare. Inom till exempel friidrotten finns det egentligen bara skorna man kan göra något åt för att en löpare ska kunna springa snabbare. Varför har revolutionen kommit först nu?

Att kalla denna revolution för ”teknisk doping” är löjligt. Inom alla sporter eftersträvas så effektiva och snabba redskap som möjligt och så lite motstånd som möjligt från de omgivande elementen som luft och underlag. Det går att träna upp människokroppen till en viss nivå. När denna nivå är uppnådd och inte går att höja längre handlar det istället om att förbättra utrustningen, alltså skor, kläder, cyklar, skidor, vallor, racketar, golfklubbor, ja allt.

En annan sak som har skapat bekymmer hos de konservativa delarna av idrottsrörelsen är de snabba löparbanorna vid OS i Tokyo. Det har tagit tre åt för att få fram dessa hårda banor. Kan man kalla snabba löparbanor för teknisk doping? Naturligtvis inte. Att göra löparbanor så snabba som möjligt måste väl vara ett mål för alla arrangörer.

Eller ska vi gå tillbaka till den gamla kolstybben? Och låta löparna springa i gammaldags blå gymnastikskor av tyg med tunna sulor? Nej, det vill ingen.

Med den här utvecklingen kommer vi framöver att få se flera världsrekord slås, flera löpare och hoppare springa snabbare och hoppa högre. De nya världsrekorden kommer i framtiden att sättas inte därför att idrottsutövarna har blivit så mycket bättre och snabbare utan därför att den miljö de tränar och tävlar i utvecklas och förbättras.

Det är den medicinska dopingen som är det stora hotet och vi ser att den fortfarande förekommer. Dessvärre är den förmodligen mera utbredd än vi anar. Några dagar före OS stängdes den nigerianska kvinnliga sprinterlöparen Blessing Okagbare av eftersom hon i samband med en oanmäld dopingkontroll avslöjades med att ha dopat sig med anabola steroider.

Att manipulera med människokroppen är det största hotet mot idrottsrörelsen. Däremot kan vi aldrig sätta stopp för den tekniska utvecklingen av de redskap och de banor som idrottsutövarna tävlar på.