Det här är en berättelse av ett alldeles särskilt slag. Den handlar om Ingrid. Hon var drygt 70 år och hette egentligen något annat. Ingrid bodde i en mellansvensk stad. I början av januari i år ringde hon till mig trots att vi inte kände varandra sen tidigare. Hon berättade att hon hade drabbats av cancer i bukspottkörteln, på det medicinska språket benämnd pancreascancer.

Orsaken till att hon sökte kontakt med mig var att hon hade läst att jag också hade drabbats av cancer på bukspottkörteln och att jag hade överlevt. Kanske kunde det betyda att även hennes liv skulle gå att rädda, hoppades Ingrid.

När jag förhörde mig om hennes cancer så förstod jag att Ingrid hade drabbats av den farligaste formen av bukspottkörtelcancer. Dessutom hade läkarna hittat metastaser i levern. Blodet frös till is i mina ådror när jag hörde Ingrid berätta detta. Jag visste innerst inne att Ingrid inte hade lång tid var att leva.

Min cancerform var ju inte lika elakartad som Ingrids. Min cancertumör, en s k neuroendokrin tumör 15 x  9 x 4.5 cm i storlek, opererades bort tillsammans med flera andra organ. Min cancer hade dessutom ”bara” spridit sig till en lymfkörtel i magen. Den körteln opererades bort. Så här långt, sex år efter det att min cancertumör upptäcktes, har onkologerna på Radiumhemmet inte hittat några nya metastaser. Jag är friskförklarad. So far, kanske jag ska tillägga.

Jag ville emellertid inte skrämma upp Ingrid. Därför talade jag inte om för henne att hennes cancer förmodligen var 100-procentigt dödlig. Pancreascancer är en av de farligaste cancerformerna. När den upptäcks har den redan spridit sig och patienten har kanske bara några månader kvar att leva. Men detta sa jag inte till Ingrid. Jag ville inte döda det hopp som fanns kvar hos henne.

Hennes läkare på sjukhuset i den stad där hon bodde hade sagt till henne att de inte tänkte operera Ingrid eftersom cancern hade spridit sig till levern. Istället skulle hon få cellgifter.

Vad Ingrid ville veta av mig var om det gick att operera en lever som drabbats av cancer. Ja, svarade jag, det går. Levern är dessutom det enda organ i kroppen som växer ut igen även om en kirurg opererar bort delar av levern där metasatserna sitter plus lite till. Så visst, tekniskt sett är en leveroperation möjlig, svarade jag, men jag sa aldrig att hennes läkare nog hade rätt. Ingrids cancer hade gått för långt.

Samtidigt kände sig Ingrid fullt frisk. Hon kände sig stark. Hon hade god aptit. Hon motionerade varje dag och märkte egentligen inte av sin cancer. Hennes cellgifter hade heller inte berövat henne håret.

Vad Ingrid ville ha var en s k second opinion, det vill säga en andra bedömning av hennes cancer. Det har man enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt att få. Om en läkare ställer en viss diagnos så har patienten rätt att kräva att få ytterligare en bedömning gjord av en annan läkare vid ett annat sjukhus. På det sättet skulle Ingrid kunna känna sig säker på att hon hade gjort allt hon kunnat för att överleva.

Vi hade många kontakter med varandra i vintras, Ingrid och jag, både per telefon och via SMS. Jag lovade henne att jag skulle ta kontakt med Gastrocentrum vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, där jag själv blev opererad för min bukspottkörtelcancer för snart sex år sen. Jag kunde inte lova henne att läkarna på Huddinge skulle vilja ta sig an hennes fall men jag lovade att göra allt som stod i min makt för att övertala dem.

Därför satte jag mig och skrev ett långt och vädjande brev till min egen f d läkare på Gastrocentrum på Huddinge sjukhus, Ralf Segersvärd. Han är överläkare med planeringsansvar idag. Han reagerade precis så positivit som jag hade hoppats på. Det dröjde bara några dagar tills Ingrid hörde av sig till mig och glädjestrålande berättade att hon hade fått besökstid hos en läkare på Gastrocentrum i Huddinge. Hon var överlycklig, jag likaså.

När Ingrid hade besökt läkaren på Huddinge sjukhus berättade hon att denne hade rått henne att fortsätta den cellgiftsbehandling hon redan hade inlett på sitt eget sjukhus.  Sedan skulle man ta ställning när slutresultatet av cellgiftsbehandlingen hade kommit.

Ingrid var fortfarande lycklig och glad och tackade mig för mitt engagemang och för att jag hade ”brytt mig om henne” trots att vi inte kände varandra. Jag förklarade att det var min skyldighet att hjälpa en medmänniska som hade drabbats av cancer. Det var det enda sättet jag själv kunde visa tacksamhet för att jag själv fick överleva.

Ingrid hade verkligen visat att hon ville bli frisk och kunna leva i många år till. Denna vilja att bli frisk är viktig att värna om. Det finns så många människor som bara ger upp, som accepterar sin sjukdom och som inväntar döden. Ingrid var inte sådan. Hon hade bestämt sig för att kämpa, om det så skulle vara till det bittra slutet.

Jag gladdes med henne och hoppades att hennes cellgiftsbehandling skulle ge effekt. Det visade den sig också ha. En kort tid därefter ringde hon mig och berättade att tumören på bukspottkörteln hade slutat växa. Det var verkligen ett gott tecken. Kanske skulle cellgifterna bromsa upp tillväxten och därmed ge Ingrid en chans att leva i ytterligare många år.

Hon berättade att hon fortfarande mådde väldigt bra. Hon kände sig frisk och stark trots cellgiftsbehandlingen. Hon tappade heller inte håret, vilket är viktigt för en kvinnas självförtroende. Att slippa ”se ut” som en cancerpatient gör ju att man faktiskt känner sig friskare.

Dagarna gick. Jag hörde inget mer från Ingrid utan räknade med att hennes tillfrisknande fortskred.

Så plötsligt förra fredagen fick jag ett SMS från hennes dotter. Dottern berättade att hennes mamma plötsligt och helt akut hade blivit mycket sämre. Från den ena dagen till den andra hade hennes hälsotillstånd vänts till sin motsats. Nu låg hon på sjukhus. Cancern hade spridit sig till flera organ, däribland även njurarna. Organen var utslagna. Levern fungerade inte. Njurarna hade lagt av. Hon fick inte ens näringsdropp längre eftersom hennes kropp inte tillgodogjorde sig droppet.

Så igår, torsdagen den 30 mars, fick jag beskedet av dottern: Ingrid hade somnat in tjugo minuter tidigare. I en vecka hade hon kämpat mot organ som inte längre fick hennes kropp att fungera.

Cancern hade dödat Ingrid. Så oväntat – men ändå inte. Hon hade ju drabbats av spridd bukspottkörtelcancer och hennes prognos hade varit dålig från första början.

Jag grät. I min trångsynthet och inbilskhet hade jag trott att min insats för henne, nämligen att söka hjälp hos Sveriges bästa specialister på pancreascancer vid Huddinge sjukhus, skulle kunna hjälpa Ingrid till ett längre liv. Det blev inte så. Ingrid, som hade kämpat hårdare än någon annan mot sin övermäktiga sjukdom, blev cancerns nya offer. Det hjälpte inte att hon vägrade att dö, att hon slogs blint för sin överlevnad och för sitt liv. Cancern var starkare än hon.

Ännu ett offer i cancer kan nu fogas in i Socialstyrelsens cancerregister. Ännu en gång visar sig de främsta specialister på just Ingrids livsfarliga cancerform stå som förlorare, slagna av en kraft som fortfarande är starkare än den hos Sveriges bästa cancerexpertis.

Vad lär vi oss av detta? Jo, hur viktigt det är att just bukspottkörtelcancer kan upptäckas tidigt. Eftersom den mycket sent visar sjukdomssymptom upptäcks den också alldeles för sent och patienten får bara några månaders respit. Men vad jag har förstått har läkare och ett läkemedelsföretag hittat ett nytt medel att upptäcka just pancreascancer på ett tidigare stadium, när cancern fortfarande går att behandla med operation och cytistatika. Men vi är inte där än. Dessutom betyder en sådan metod att man måste testa sig och lämna blodprov i princip varje år även om man inte har upptäckt några sjukdomssymptom.

Till sist. Tack, kära Ingrid, för att du sökte din hjälp hos mig, för att du visade mig detta stora förtroende. Jag gjorde vad jag förmådde för att hjälpa dig. Du fick hjälp – men den räckte inte till.

Cancern var starkare.