Snön vräker ned utanför ateljéfönstret. Flingorna lägger sig långsamt på den våta marken. Det blir allt vitare omkring mig.

Jag trodde att det var vår nu, den 30 mars. Men det är det inte. Tvärtom. Vintern gör den ena mottacken efter den andra mot den underlägset kämpande våren. Det spelar ingen roll att vi har passerat Vårdagjämningen för längesen. Det spelar ingen roll att vi har gått över till sommartid. Vintern är forfarande här.

Det kändes trist, ja rentav sorgligt. Jag gick från rum till rum och fotade vinterns återkomst i fönstren.

Inte ens lilla Sigrid ville gå ut i snösörjan. Hon valde att sätta sig på sin bästa utsiktsplatsen, i fönstret vid trappan på väg till övervåningen.

Men det var bara några dagar sen jag faktiskt trodde att våren hade kommit. Våra älskade rådjur kunde äta sin mat ur Bosses binge på husväggen och samtidigt njuta av vårvärmen.

Men inte idag. Kanske inte heller i morgon. Kanske till helgen men redan nästa vecka kommer temperaturen att sjunka igen.

”Det gör ont när knoppar brister”, skrev Karin Boye en gång i tiden. I år verkar det göra särskilt ont för de små knopparna som kämpar och kämpar och kämpar för att komma ut ur det skyddande höljet. De ska nog hålla sig inomhus ett tag till.