Under tre kvällar den gångna påskhelgen sände Sveriges Television en nyinspelad film i tre delar om författaren Kerstin Thorvalls mest berömda men också mest skandalomsusade bok ”Det mest förbjudna”.

Boken kom ut 1976 samtidigt med Ulf Lundell kom ut med sin debutroman ”Jack”. Ulf Lundell blev helgonförklarad för boken om sina ungdomliga utsvävningar, medan Kerstin Thorvall betraktades som en slampa. En kvinna som så oförblommerat lever ut sin sexualitet inte bara i verkligheten utan också i litteraturen var inte värd någon respekt, menade kritikerna.

Kerstin Thorvall blev skandaliserad på ett sätt som inte någon manlig författare någonsin skulle kunna bli. I boken/filmen ”Det mest förbjudna” beskriver hon på ett förbluffande uppriktigt sätt hur hon låg med karlar till höger och vänster, hur hon var systematiskt otrogen mot sin man/sina män och hur hon försummade sina barn. Hon vältrade sig i sitt sexmissbruk på ett sätt som det på den tiden uppfattades som chockerande, ja rentav motbjudande.

Många ser Kerstin Thorvall, som avled 2010, som en ikon, som en befriare, som en av de första kvinnor i Sverige som öppet vågade bejaka sin sexualitet. Hon blev därför också en förebild för många kvinnor från 70-talet och framåt.

Men hon blev aldrig älskad eller folkkär. Jag tror att jag förstår varför. Jag ska erkänna att jag vägrade se SVT-serien om ”Det mest förbjudna” i påskas. För mig kändes Thorvalls självutlämnande ärlighet om sitt vidlyftiga sexliv som något jag inte ville ha med att göra. Det var hennes privatsak. Kerstin Thorvall har aldrig varit någon idol eller förebild för mig. Jag har uppfattat hennes frigörelse i första hand som en sexuell frigörelse, en spekulation i sex.

Sex är för mig ett alldeles för begränsat sätt att kämpa för kvinnans rättigheter. Kvinnans rättigheter är något mycket mera än att knulla med första bästa karl man råkar möta på stan. Kvinnokampen är (eller snarare var) inte bara en kamp för sexuell frigörelse. Den är i ännu högre grad en kamp för personlig, intellektuell, professionell, social och ekonomisk utveckling till en jämbördig samhällsvarelse. Och denna kamp, mina vänner, är betydligt svårare att vinna än rättigheten att få ligga med vem man vill.

Det finns inget män helst önskar sig (eller kanske önskade sig) så mycket som frigjorda och lättillgängliga kvinnor. Men de föraktade dem efteråt. Det var detta som drabbade Kerstin Thorvall.

Lika lite som jag uppskattar Kerstin Thorvalls sätt att exploatera sin egen sexualitet i sin litteratur, lika lite uppskattar jag manliga författare som inte gör något annat än vältrar sig i samlagsskildringar. Den litteratur som jag hatar mest i det avseende är Dan Buthlers och Dag Öhrlunds romanserie om den förskräcklige Cristopher Silfverbielke. Silfverbielke är inte bara en sexmissbrukare. Han är dessutom sadist och binder sina kvinnor i sängen, slår dem och nästan stryper dem. Fy fan, säger jag, vilken litteratur!

Kärlek och sex är naturliga inslag i god litteratur, god konst, god dramatik och bra film. Men kärleken skildras bäst med små medel, inte med yviga gester – som bland andra Kerstin Thorvall gjorde.

Thorvall hjälpte säkert många kvinnor att bejaka sin kvinnlighet och sexualitet. Mig berörde hon inte. Jag kämpade för min frihet och min frigörelse på andra sätt.

SVT lät självklart göra filmen om Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” i tron att sex och sexmissbruk skulle locka tittare under påskhelgen. Detta skulle ju vara SVT:s stora påsksatsning. Av detta blev intet. Det genomsnittliga antalet tittare på vardera avsnittet blev ynka 470 000, alltså långt ifrån den miljontittarsuccé som SVT:s tablåläggare hade hoppats på.