Jag åkte hit ner tillsammans med Bosse den 27 augusti för att slippa fira en så kallad födelsedag hemma i Sverige. Men jag hade lika gärna kunnat stanna  i Sverige för det verkar inte ha varit någon som velat uppvakta mig. Men det gör inget.

Det är skönt att kunna åldras ostört, om jag säger så. Men jag hade aldrig trott att jag skulle tvingas tillbringa min födelsedag i helvetet. För det har jag gjort. I värmehelvetet alltså. Det här inlägget skulle kunna vara ett inlägg i klimatdebatten men jag betraktar det inte så, inte just nu i alla fall.

Hursomhelst har jag aldrig i hela mitt liv upplevt en så fasansfulla hetta som under de här två veckorna. Jag är glad över att Bosse och jag åker hem till Tungelsta i morgon och får vistas i för människokroppen något mer normala och skonsamma temperaturer. Låt mig ge några exempel:

I förra veckan var Bosse och jag och handlade som vanligt på stormarknaden Carrefour i Estepona. Efter att ha tillbringat någon halvtimma inne i den stora luftkonditionerade butiken gick vi ut genom entrén med våra överfyllda matkassar.

När vi kom ut på parkeringsplatsen fick vi en minst sagt rak höger av den värsta hetta jag någonsin har upplevt. Vi rusade till bilen, kastade in matkassarna i baksätet, startade bilen, slog på AC:n och gjorde oss redo för hemfärd. Då såg jag det. Längst upp till vänster på displayen på bilens instrumentbrädan stor det:

+ 39 grader

”Fy fan, Bosse. Det är 39 grader varmt! Jag dör.”

Det finns hundratals miljoner människor i världen som varje dag tvingas leva inte bara i 39 graders värme utan i nästan 50 graders värme. Men de lider förmodligen lika mycket som jag.

Problemet med vår vistelse i lägenheten här på Solkusten de här två veckorna är att den där temperaturen på 39 grader inte var någon engångsföreteelse. Under hela tiden har det varit så fruktansvärt hett att man inte har kunnat vistas utomhus utan att riskera livet.

Visserligen har jag cykeltränat så ofta jag har orkat – trots den olidliga hettan. Nästan varje dag faktiskt, hur tokigt det än låter.

Faktum är att det finns två saker man kan göra när det är varmt ute. Antingen kan man bada i havet eller i poolen. Det brukar svalka. Det andra alternativet är att cykelträna.

Faktum är att det går att cykla i mycket höga temperaturer. Vinden blåser. Fartvinden svalkar. I utförsbackarna kan det faktiskt bli ganska kallt. Visserligen svettas man som en fontän men det gäller att inte stanna upp för många gånger. Att promenera eller springa är bara inte möjligt i denna oerhörda hetta även om det finns de som gör det ändå.

Dock har min cykelträning här nere störts av en besvärlig sommarförkylning. Jag har försökt träna ändå men idag, tisdag, känner jag att jag måste ställa i träningspasset. Snoret rinner. Huvudet dunkar och jag orkar nästan ingenting. Ändå har temperaturen nästan återgått till det ”normala” idag. Det är just nu, strax efter lunch, bara 17 grader varmt på vår balkong. Samtidigt blåser det en hård byig västlig vind. Ja, det blåser faktiskt halv storm.

Men med svår hetta kommer också kraftiga oväder. Och det har vi verkligen fått uppleva de senaste dagarna. I söndags och igår var himlen svart. Åskan dånade men vi såg bara en enda blixt. Jag satt med mobilkameran i videoläge i inte mindre än tolv minuter för att få till en riktigt smaskig blixt på bild – men icke. Det kom inte en enda. Blixtarna dolde sig bakom molnen. Men de fanns där. Jag hörde dem.

Bosse och jag har dock ätit gott och vilat oss ordentligt. Vi har umgåtts med våra svenska vänner. Bosse har också fått äta så mycket chokladtårta och tiramisu han har velat.

Själv har jag tvingats arbeta varje dag fram till i söndags. Min semester i Spanien sammanföll nämligen med korrekturläsningen av mitt bokmanus. Kul och lämpligt! Varje dag har jag i flera timmar suttit och rättat avstavningsfel, vanliga stavfel, störande ordupprepningar, försökt återskapa texter i boken som folket på sätteriet har lyckats trolla bort helt och dessutom försöka återfinna försvunna ord. Det har inneburit ett stort slit – men nu är boken klar, i varje fall vad min medverkan beträffar.

Jag hoppas att boken kan gå i tryck i slutet av den här veckan. Men först den 16 oktober kommer den ut på bokhandelsdiskarna. Jag ser verkligen fram emot det. Det blir belöningen för mitt hårda slit. Jag tycker att jag har gjort ett mycket gott hantverk och hoppas att läsarna ska tycka detsamma.

Bosse och jag har också inspekterat husen i Estepona där min nya lägenhet ligger. Till det yttre ser bygget nästan klart ut men någon inflyttning före nästa sommar blir det sannolikt inte.

I morgon åker Bosse och jag hem för att förbereda oss för den verkliga hösten i Sverige. Under de två senaste veckorna har vi definitivt fått vårt lystmäte vad gäller sommar och sol. Jag kommer aldrig mer att åka till Spanien under tiden 15 juni – 15 september. Aldrig i livet! Jag varnar er.

PS. Ikväll, tisdag, avslutade Bosse och jag vår semester i Spanien med ett besök på en jättetrevlig restaurang i byn Torreguadiaro mellan Sabinillas och Gibraltar. Här åt vi god japansk mat och njöt av utsikten över medelhavet ända bort till den karaktäristiska Gibraltar-klippan.