Det var söndagen den 18 november 1984. Klockan var ungefär halv sex på kvällen. Jag var på väg till Siljaterminalen i Värtahamnen i Stockholm. När jag, som då bodde i Hagalund i Solna, körde in mot Stockholm märkte jag att gatorna var såphala. Ju närmare stan jag kom, desto halare blev det. När jag körde på Lidingövägen mot Värtahamnen var det så halt att däcken inte fick något fäste, trots att jag hade dubbdäck.

När jag kom fram till Siljaterminalen och skulle köra in på parkeringsplatsen förlorade jag kontrollen över bilen. Den bara gled ifrån mig. Parkeringsplatsen var såphal. Bilen gick inte att styra. Eftersom jag höll så låg fart stannade bilen så småningom av sig själv. Jag undvek tack och lov att toucha någon annan bil, än mindre någon människa. Jag lyckades manövrera in Volvon snyggt och prydligt på en parkeringsruta.

Jag lämnade bilen och gick med korta smygande steg över den såphala parkeringsplatsen bort till terminalen. Jag höll på att ramla flera gånger på grund av det isiga underlaget. Aldrig i hela mitt liv hade jag upplevt en sådan halka. Vad som var märkligt var att det var plusgrader ute. Det hade inte kommit någon snö men det måste ha fallit underkylt regn över stan utan att jag hade lagt märke till det.

Orsaken till att jag begav mig till Siljaterminalen den kvällen var att Aktuellts inrikesgrupp skulle hålla ett tvådagars planeringsmöte på färjan till Helsingfors denna söndag och måndag. På den tiden arbetade jag som arbetsmarknadsreporter på SVT:s Aktuellt och ingick därmed i inrikesgruppen, som bestod av politiska reportrar, ekonomireportrar och så jag. Planeringsmötet skulle handla om hur Aktuellt skulle bevaka det kommande valet hösten 1985.

Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert. Vilken betydelse har idag en bilresa på hala stockholmsgator som ägde rum för trettiofyra år sen? Jo, det ska ni snart få veta. Mina erfarenhet av svår halka denna dystra söndagskväll i november har stor relevans för en annan stor händelse som inträffade samma kväll.

Det var då 31-åriga Cats Falck, sekreterare på utrikesredaktionen på Rapport, delade en flaska vin med sin väninna Lena Gräns på dåvarande restaurangen Öhrns Hörn på Folkungagatan 122 på Söder i Stockholm. Innan kvinnorna lämnade restaurangen nämnde Lena Gräns för sin bror, som då arbetade på Öhrns Hörn, att flickorna tänkte ta en sväng förbi Café Opera innan de åkte hem.

Men Cats Falck och Lena Gräns kom aldrig till Café Opera. De kom heller aldrig hem till sina familjer. Aldrig någonsin. Efter besöket på Öhrns Hörn, som de lämnade vid halv tiotiden på söndagskvällen, var de två väninnorna som uppslukade av jorden. Varken polisen eller anhöriga fann några spår efter dem någonstans. Lena Gräns´ gamla Renault 12 TL som de hade åkt i var också försvunnen. Spårlöst försvunna.

Försvinnandet var ett mysterium och förblev så ända fram till slutet av maj 1985, alltså drygt ett halvår senare. Då tipsade en narkoman polisen om att han i slutet av november året innan hade sett hur en bil körde från kajen ner i vattnet i Hammarbykanalen, också den vid Söder i Stockholm. Samtidigt utförde ett antal värnpliktiga från Kustartilleriet övningsdykningar i närheten av Hammarbykanalen. Det var dessa dykare som den 29 maj 1985 påträffade den vita Renaulten på botten i närheten av kajplats 310 i Hammarbykanalen.

I framsätet satt de båda kvinnorna, döda och fastspända i sina säkerhetsbälten. En rad mordteorier lanserades omedelbart från olika håll, bl a från journalister. De båda kvinnorna hade blivit mördade genom att bilen av någon som ville se dem dö hade förpassats ner i vattnet.

Polisen trodde inte på dessa spekulationer utan drog slutsatsen att det handlade om en olycka. Det hade ju varit mycket halt den där kvällen och enligt polisen kunde bilen med de båda kvinnorna  mycket väl ha kunnat kasa över kajkanten i Hammarbyhamnen och ner i vattnen för att sen sjunka till botten.

Men en sådan banal förklaring är det många som inte har velat tro på. Självklart var det ingen olycka. Det var istället ett dubbelmord, sannolikt iscensatt av östtyska spionorganisationen Stasi eller av någon östtysk agentorganisation. Orsaken var att Cats Falck påstods ha kommit en jätteskandal på spåren i sitt jobb som journalist på Rapport, en tjänst som hon nyligen tillträtt. Hon var alltså ingen erfaren reporter.

Själv ska hon enligt uppgift ha berättat för kollegor och vänner att hon var på väg att avslöja en jätteskandal, ett avslöjande som skulle ge henne Stora Journalistpriset för. Ingen visste vad för slags skandal det handlade om men rykten gjorde gällande att hon var på väg att avslöja en smuggelaffär med krigsmateriel som den svenska vapenkoncernen Bofors var inblandad i. Detta har dock aldrig bevisats eller bekräftats.

Däremot var Bofors märkliga olagliga vapenaffärer med främmande länder redan en stor och känd skandal i Sverige vid tidpunkten för Cats Falcks död. Våren 1984, alltså ett halvår innan Cats Falck försvann, polisanmälde t ex Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen krigsmaterieltillverkaren Bofors för att ha genomfört en misstänkt olaglig export av vapensystemet Robot 70 till gulfstaterna Dubai och Bahrein, två länder dit svenskt krigsmateriel enligt lag inte fick exporteras.

Under samma tid och fram till och med 1987 var det många journalister i Sverige, inklusive jag själv, som försökte gräva fram nya Bofors-skandaler, inte alltid med lyckat resultat. Bofors och företagets smugglingsaffärer och förbjudna export var ett hett ämne i Sverige vid den tidpunkt då Cats Falck dog.

Men ingen på Rapportredaktionen hade hösten 1984 hört talas om att Cats Falck, som inte var någon erfaren journalist, höll på att avslöja en ny jättelik Bofors-skandal. Dåvarande redaktören på Rapport, Ingemar Odlander, hävdade vid den tiden att han inte kände till att Cats Falck var på väg att avslöja någon jätteskandal, vilket han borde ha känt till eftersom han var hennes chef.

”Jag vet att hon höll på med en skattehistoria, men det var inte något särskilt känslig grej”, kommenterade Ingemar Odlander påståendena att Cats Falck hade fallit offer för yrkesmördare.

Jag har heller inget minne av att vi reportrar som jobbade på Aktuellt och Rapport på den tiden trodde ett ögonblick på att Cats Falck hade blivit mördad.

Cats Falcks och Lena Gräns drunkning i Hammarbykanalen ansågs polisiärt uppklarad. Någon vidare rättslig utredning om händelsen gjordes inte. Däremot har under de här trettiofyra åren hundratals artiklar och böcker skrivits om Cats Falck och Lena Gräns, inte bara i Sverige utan i flera länder i Europa – alla på temat att Falck och Gräns blev mördade, tystade av yrkesmördare från DDR, som inte ville att någon ny Bofors-skandal skulle avslöjas, den här gången av Cats Falck.

Det är intressant hur envist somliga journalister och författare naglar sig fast vid en och samma teori. Och detta är naturligtvis enkelt eftersom det aldrig kommit fram varför Cats Falck och Lena Gräns körde över kajen vid Hammarbykanalen den där söndagskvällen i november 1984. Just därför att konspirationsteorierna inte har motsagts av andra fakta har teorierna kunnat fortsätta att gödas.

För två dagar sen var det tidningen Expressen som vädrade ämnet i en stort uppslagen artikel, trots att inget nytt har framkommit i denna fråga på många år. Rapport-journalisten Cats Falcks död tycks fortfarande skava och kan tydligen fortfarande bli förstasidesstoff trots att ingenting har kommit fram som stöder mordteorin. Men ämnet är lockande: Ung vacker kvinnlig reporter är på väg att avslöja stor företagsskandal men blir mördad för att hon måste tystas. Det är verkligen gefundenes Fressen.

Jag ska nu deklarera att jag inte tror ett dugg på att Cats Falck och Lena Gräns blev mördade. Jag tror i likhet med polisen att det handlade om en tragisk olyckshändelse. Och det är här som min inledande beskrivning om den svåra halkan i Stockholm samma kväll kommer in, en halka som lamslog i princip all fordonstrafik under kvällen och natten.

Jag upplevde själv hur min egen bil inte gick att styra när jag var på väg mot Värtahamnen. Jag är ganska säker på att just samma sak hade drabbat Cats Falck och Lena Gräns. De körde en gammal Renault 12 TL med blankslitna sommardäck från Folkungagatan på Söder i Stockholm till Hammarbyhamnen, där Cats Falck bodde tillsammans med sin mamma.

Det är inte alls osannolikt att de blev offer för den svåra halkan. Dessutom var kvinnorna alkoholpåverkade efter att ha delat på en flaska vin under kvällen. När bilen med kropparna hittades var det överraskande nog Cats Falck som satt i förarsätet iförd högklackade skor.

När kropparna obducerades efter att ha hittats på sex meters djup ett halvår senare påträffades inga avvärjningsskador eller andra skador på kropparna. Kvinnorna satt dessutom prydligt fastspända i sina säkerhetsbälten. Detta har fått många att misstänka att kvinnorna hade blivit drogade på Öhrns krog, placerade i Lena Gräns´ bil som sedan hade puttats ner i vattnet för att försvinna till botten för gott.

Visst kan det vara bestickande att tro detta men historien är minst sagt lite väl tillrättalagd. Jag har verkligen inget till övers för DDR, för östtyska agenter och yrkesmördare, tvärtom, men konspirationsteorierna känns något konstruerade. Att östtyska yrkesmördare skulle ha tystat den oerfarna reportern Cats Falck är naturligtvis betydligt mer spännande och fantasieggande än att hon skulle ha omkommit i en halkolycka.

Men verkligheten kan ibland vara väldigt trist och alldaglig. Det kan vara så att Cats Falck inte alls blev mördad utan att hon själv var med och förorsakade den svåra halkolycka som skulle ta livet både av henne själv och  hennes bästa väninna. Med tanke på att en glashalt, tjockt men osynligt islager gjorde det omöjligt att framföra ett fordon den kvällen, särskilt om man både var alkoholpåverkad och iförd högklackade skor, är denna teori inte alls otrolig, snarare trolig.

Gud, vad tråkig jag är, tycker ni väl. Javisst. ibland kan verkligheten  vara riktigt grå, trist och kemiskt fri från yrkesmördare och internationella hämndaktioner.

Jag är samtidigt mycket förvånad över att ingen åklagare eller polis har velat gå vidare och granska Cats Falcks död med tanke på alla mordteorier som har sett världens ljus under dessa år. Jag föreslår därför allas vår Leif GW Persson gör en djupdykning (förlåt uttrycket) i denna ganska, för att inte säga mycket, makabra och djupt tragiska historia.