Vårdkrisen i Sverige griper omkring sig överallt. Så sent som i förra veckan fick vi veta hur allvarligt denna under den gångna sommaren har slagit mot Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, där patienter med cancersjukdomar i övre buken opereras och vårdas.

Överläkare Ralf Segersvärd – han som också var min kirurg när jag 2011 opererades för en jättelik cancertumör på bukspottkörteln – gick i en intervju i Dagens Nyheter i förra veckan ut och avslöjade att inte mindre än 12 patienter med mycket allvarlig bukspottkörtelcancer och levercancer inte kunde opereras i tid under sommarmånaderna i år på grund av personalbrist. Av dessa tolv fall anmäldes tre till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) enligt Lex Maria.  Av de tolv granskade patienterna hade nio drabbats av bukspottkörtelcancer och tre av levercancer. För båda cancerformerna är prognosen mycket dålig med hög dödlighet.

Till DN säger Ralf Segersvärd att den gångna sommaren har varit den värsta någonsin. Problemen med att rekrytera operationssjuksköterskor var gigantiska. Enligt Segersvärd gick det så långt att man på Huddinge sjukhus tvingades kontakta sjukhus i Danmark för att få hjälp med personal – dock utan resultat.

Enligt Segersvärd är mer än hälften av sjuksköterskorna på Karolinska i Huddinge inhyrda från bemanningsföretag, bl a bemanningsföretaget Dedicare, där sjuksköterskorna erbjuds betydligt högre löner än vad landstinget gör (min kommentar). Likafullt får landstinget betala för de inhyrda tjänsterna.

I Sverige måste en person med bukspottkörtelcancer enligt reglerna opereras inom 36 dagar, alltså inom fem veckor efter det att diagnosen har ställts. Orsaken är att den här cancerformen (den dödligaste av alla) ofta upptäcks mycket sent. När cancern, som inledningsvis ger väldigt diffusa symptom, väl har upptäcks har tumören ofta redan hunnit sprida sig till andra organ. Då är det i regel för sent att operera. I Danmark är tidsgränsen bara två veckor.

En av de cancerpatienter som i somras drabbades av de oacceptabla väntetiderna till operation är 78-årige Bertil Gustafsson från Stockholm. Han berättar för Dagens Nyheter att hans bukspottkörtelcancer upptäcktes den 22 maj i år. Han fick löfte om att tumören skulle opereras bort inom sex veckor. Men först den 3 augusti fick Bertil sin operation. Det hade då gått tio veckor!

Men när kirurgerna öppnade Bertils buk upptäckte de att cancern hade spridit sig. Operationen avbröts. Läkarna sydde ihop Bertils mage igen och han fick åka hem. Hade Bertil Gustafsson fått sin operation i tid hade kanske cancern hindrats från att sprida sig så snabbt och chanserna till ett längre liv ökat.

Detta kan bara beskrivas med ett enda ord: SKANDALÖST.

Ansvariga läkare rycker på axlarna och beklagar situationen. ”Brist på personal. Inga sjuksköterskor. Överbeläggning. Långa operationsköer”. Jag kan inte för mitt liv fatta hur läkare, sjuksköterskor och sjukhusledningar kan stå och bara titta på när patienter dör inför deras ögon. Svårt sjuka människor dör i vårdköerna därför att sjukvården i bl a Stockholms län inte klarar av att rekrytera operationssjuksköterskor. Jag blir så arg så att jag skakar i hela kroppen.

Samtidigt tvingas skattebetalarna punga ut med 61.4 miljarder kronor för Nya Karolinska sjukhuset i Solna, skrytbygget som har blivit världens dyraste sjukhus. Det har landstingsledningen och landstingspolitikerna ansett sig ha råd med – men att rekrytera läkare och sjuksköterskor till drägliga löner för att bemanna detta svindyra sjukhus, det har man inte råd med. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Men det är inte alls så att situationen på Universitetssjukhuset i Huddinge var särskilt mycket värre i somras än tidigare. Själv blev jag opererad för min cancer på bukspottkörteln den 13 juni 2011. Och faktum är att jag fick vänta längre på min operation än Bertil Gustafsson (se ovan). Låt mig kort beskriva vad som hände 2011:

. 6 april 2011: Min  jättelika cancertumör på bukspottskörteln upptäcks vid en magnetröntgen på Karlskoga lasarett. Tumören kunde inte opereras där, inte heller i Örebro.

7 april: Jag förs med ambulanstransport till Södersjukhuset i Stockholm, där jag hoppades på operation

. 7-14 april: Inlagd på SÖS. Inga besked om operation, om operationen ens var möjlig eller var den skulle utföras. Varje dag med en växande tumör i magen kändes som ett år

. 10 april: Ny magnetröntgen som bekräftade tumören

. 24 april: läkarkonferens i Stockholm, där bl a mitt fall tog upp. Inga besked.

. 28 april: Ultraljudsundersökning av levern. Inga metastaser upptäcktes.

. 5 maj: Ny läkarkonferens. Besked att min tumör förmodligen var ”opererbar”, att det handlade om en s k Neuroendokrin tumör (NET). Inga nya besked om operation.

. 13 maj: Kallelse till s k SPIMO på Karolinska i Huddinge, alltså en slags planeringsdag inför min operation.

. 13 juni: Operation på Huddinge sjukhus. Operationen ansågs lyckad. Jag blev först bättre men sedan allt sämre.

. 5 juli: Akutoperation efter dödliga komplikationer efter canceroperationen.

Jag fick alltså vänta i mer än 10 veckor från det att min cancertumör upptäcktes tills jag låg på operationsbordet. Under dessa veckor bollades jag mellan olika sjukhus. Läkarna drog benen efter sig. De höll konferenser utan att komma fram till beslut. Det rådde en allmän osäkerhet och förvirring kring om det överhuvudtaget gick att operera mig eftersom tumören var så stor och så blodrik att jag riskerade att dö av förblödning på operationsbordet. Detta har jag skrivit utförligt om i min bok ”Nattens änglar” (Ekerlids förlag).

Sen det i maj 2011 blev klart att jag skulle få en operation ringde jag gång på gång till min kontaktsköterska på dåvarande Gastrocentrum vid Karolinska i Huddinge och vädjade om att operationen skulle tidigareläggas. Jag orkade inte med denna långa väntan. Men jag fick bara beskedet att min ”tumör växte så långsamt att det inte skulle göra så mycket om jag fick vänta några veckor”.

Det var den värsta tiden i mitt liv, tiden när ett jättelikt monster hade invaderat min kropp och sjukvården inte kunde ge några besked om jag skulle kunna bli opererad alls eller om jag skulle invänta döden.

Jag skriver detta för att visa att eländet inom stockholmssjukvården fanns redan för över sex år sen. Ändå har inget skett. Ändå står klinikerna på somrarna utan tillräckligt med sjuksköterskor. Läkare befinner sig utomlands på konferenser. De andra är på semester. Patienterna tvingas vänta vecka efter vecka och ser hur döden närmar sig.

Regering, riksdag, landsting, socialstyrelsen …!!! Gör något för helvete! Det är ert ansvar att människor inte tvingas död i oändliga vårdköer.