I morse bröt byggstrejken för 1 655 byggnadarbetare ut på en lång rad byggarbetsplatser runtom i Sverige. Bl a stoppas byggnadsarbetena vid ett bygge av studentbostäder i Östersund, Stadshuset i Kiruna, två husbyggen åt Skanska i Jönköping, Ellos i Borås, idrottshall i Oskarström, byggnadsarbeten på Rönnskärsverken och på flera andra basindustrier, ett kraftbygge i Skellefteå, studentlägenheter i Karlstad m m samt total arbetsnedläggelse vid fjorton företag, bl a Betongindustri, Skanska Maskin och, Swerock.

Dagens start på byggstrejken är ett första av tre steg. Nås ingen uppgörelse med Sveriges Byggindustrier kommer strejken att utvidgas i ytterligare två eller tre steg. Strejken kan komma att få allvarliga konsekvenser eftersom många känsliga byggprojekt avbryts som direkt kan påverka allmänheten på ett dramatiskt sätt eftersom sjukhusbyggen och bostadsbyggen kan komma att senareläggas.

Det märkliga med byggstrejken är att det inte är om högre löner strejken handlar utan om mera strukturella problem inom byggbranschen, t ex låglönekonkurrens från utländsk arbetskraft, fiffel, svartbyggen och annat.

Jag har all förståelse för att Byggnads vill komma åt den enorma ekonomiska brottslighet som förekommer inom byggbranschen liksom det låglöneproletariat i form av polska, lettiska och litauiska byggnadsarbetare som håller på att byggas upp i Sverige. Men är strejk verkligen rätt väg att gå för att lösa dessa problem, som verkligen inte bara är ett fackligt utan i lika hög grad ett samhälleligt problem?

Samma fråga kan ställas om den strejk på vissa färjor, t ex Djurgårdsfärjan i Stockholm och annan färjetrafik, som Sjöbefälsföreningen nu tänker dra igång. Här handlar det heller inte om lönenivåer utan om lönesystem, t ex om fartygsbefälen ska ha tarifflöner eller individuella löner. Det kan för vanliga människor vara svårt att tränga in i den märkliga byråkrati och det snärjiga och obegripliga språkbruk som odlas mellan parterna på arbetsmarknaden men generellt kan sägas, att det är om principer striderna på arbetsmarknaden alltmer handlar om idag, inte om hur höga lönerna ska vara.

Jag har en gång i tiden arbetat på LO, som bitr. pressektererare åt dåvarande LO-ordföranden Gunnar Nilsson. Jag minns hur de fackliga ordförandena och ombudsmännen nästan sket i byxorna när strejkvarsel kom på tal, alltså i positiv mening. Strejk var något så upphaussat och fascinerande, men överskatta, att varje fackförbund med självaktning på den tiden (det sena 70-talet och det tidiga 80-talet) måste gå ut i strejk av en eller annan anledning. Det handlade inte om olagliga strejker. Nej då, avtalen var uppsagda, avtalslöst tillstånd rådde, så det var fritt fram att lägga varsel.

Nu många år senare tycker jag att det är omodernt att strejka, särskilt med tanke på att de grupper i Sverige som går i strejk verkligen inte är några lågavlönade slavarbetare. Sjöbefälen tjänar bra, liksom byggnadsarbetarna. Nej, det har blivit ett självändamål att gå ut i strejk. Man vill visa sina medlemmar hur mycket kallt stål man tål. Man vill visa musklerna och tala om för medlemmarna att de minsann ska veta, att ombudsmännen i fackförbunden gör skäl för de höga fackföreningsavgifter medlemmarna betalar in varje månad.

Förr stred man för högre löner. Det var ofta helt berättigat. På senare tid, när de flesta har insett att lönenivåerna i Sverige inte kan öka hur mycket som helst, handlar strejkerna istället om principer och frågor som det borde vara regering och riksdag som ska lösa, t ex lagstiftningsvägen, eller som arbetsgivare och arbetstagare tillsammans i lugn och ro borde hitta lösningar på. Det gynnar ju inte heller byggarbetsgivarna om svenska byggföretag blir utkonkurrerade av låglöneföretag baserade i Baltikum utan varken avtal eller trygghet att erbjuda sina arbetare.

Nej grabbar på arbetsmarknaden. Sluta leka krig och återgå till normaliteten. Slå er ner och prata för att gemensamt komma fram till bra lösningar. Strejker tillhör en förgången tid (när det verkligen fanns anledning att strejka). Det känns nästan barnsligt att strejka idag. Framförallt är det otidsenligt, för att inte säga urmodigt.