Så här såg den ut, den lilla notisen jag skrev i anslutning till en krönika i Aftonbladet för några veckor sen. Jag blev lite upprörd när jag såg att ett tiotal sjuksköterskor på Radiumhemmet i Solna sagt upp sig på grund av stress och hård arbetsbelastning. Efteråt har jag fått enormt många mejl där sjuksköterskor kritiserat mig för den här notisen. Jag kan förstå det. Tyvärr har jag inga möjligheter att besvara alla mejl vart och ett för sig utan väljer att svara alla samtidigt här på min blogg i hopp om att ni kan läsa inlägget. Jag väljer att göra så också därför att många av mejlen till mig hade ganska likartat innehåll.

Därför vill jag på det här sättet be alla dem om ursäkt som känt sig kränkta av mina ord. Det gäller särskilt de sista raderna i texten, där jag säger att vårdpersonal ofta sätter sina fackliga intressen före patienternas bästa. Det var dumt sagt. Så är det naturligtvis inte. Jag tar tillbaka det helt och fullt. Alla ni som har skrivit till mig kanske inte vet, att jag själv har mycket stora erfarenheter av hur sjukvården fungerar och hur hårt nedskärningar och besparingar slår. Under tre månader 2011 låg jag själv på Huddinge sjukhus. Kirurgerna opererade bort en 15 cm lång. 9.5 cm bred och 4,5 cm tjock neuroendokrin tumör som växte på min bukspottkörtel. Detta är en av de absolut mest riskfyllda operationer en människa kan genomgå. Det var inte bara en s k whipple. Man tog bort ännu mer i buken än vad som görs vid en whipple.

Efter några veckor drabbades jag av fruktansvärda komplikationer i form av bukhinneinflammation, gallblåseinflammation, hål på magsäcken, upprepade blodförgiftningar, lunginflammation, vatten i lungsäcken, vatten i hjärtsäcken, dubbelsidig lungemboli mm mm. Jag höll helt enkelt på att dö. Jag skrev året efteråt en bok om mina sjukdomar. Den döpte jag till "Nattens änglar".

Vet ni vilka nattens änglar var? Jo, det var de nattsköterskor som tog hand om mig under mina allra sjukaste perioder. Och de var underbara, med undantag för två sköterskor. Boken är alltså en hyllning till er. Samtidigt begicks mycket stora misstag på Huddinge sjukhus som ledde fram till mina dödliga komplikationer men dessa misstag stod i huvudsak läkarna för, de som hade det primära ansvaret för att jag skulle överleva.

Men visst fanns det också sjuksköterskor som begick misstag. Det hände t ex när jag några månader senare opererades för sköldkörtelcancer på Karolinska i Solna. Efter operationen glömdes jag bort när jag låg på uppvaket. En sköterska som skulle gå av sitt skift glömde bort att meddela sin avlösande kollega att hon skulle ringa upp till avdelningen och tala om att de skulle komma ner och hämta mig. Så skedde inte. Jag låg kvar, timma efter timma, tills min man slog larm och undrade vart jag hade tagit vägen. Sådant får naturligtvis inte ske men det var tråkigt, särskilt för min man som trodde att jag hade dött.

Läs gärna Nattens änglar!

Vad jag avslutningsvis däremot vill säga är att jag fortfarande har svårt att acceptera att anställda säger upp sig och går ut i frivillig arbetslöshet. Det känns konstigt för mig som aldrig har varit borta en enda dag från jobbet under hela mitt liv. Jag tror att det bara är arbetsgivarna som gynnas av detta. De kan anställa en ny vikarie, som också sliter ut sig, och sen en ny etc etc etc. Jag tror att det är bättre att stanna kvar på arbetsplatsen och fortsätta att kämpa för bättre villkor där. Arbetslivet är ju hårt för många idag. Det är arbetsgivarnas marknad och flyr de anställda från arbetsplatserna så är det arbetsgivarna som drar det längsta strået. Så just detta tycker jag är kontraproduktivt – men det är m i n åsikt. Jag vet att andra tycker annorlunda.

Jag hoppas i alla fall att ni tar emot min ursäkt. Och fortsätt att kämpa på. Ni behövs bättre inom vården än både läkare och byråkrater.