I fredags var jag med om något kul. Jag blev under en hel timma intervjuad för ett ungdomsprogram, en talkshow, som just nu spelas in för att sändas i SVT Play. Programmet ska ledas av Hanna "HanaPee" Persson och är alltså i första hand riktat till unga tittare.

Det var den jättemysige reportern Daniel Redgert som intervjuade mig. Vi satt i en skönhetssalong på Amiralsgatan i Stockholm. Tanken med detta var att programmet ville "flytta" ut från den traditionella studiomiljön till den s k verkligheten. Om nu en skönhetssalong på Östermalm i Stockholm är "verkligheten".
Det är en berättigad fråga.

Under tiden som jag fick mina naglar filade och målade i en fantastisk turkosgrön färg ställde Daniel kloka frågor till mig om mitt liv, hur jag hanterade mobbningen i min barndom, vad jag har gjort för att revanschera mig, vilka mina mål var i livet, vad jag ville göra av mitt liv, om jag nu så här efteråt känner att jag borde ha gjort något annorlunda etc. etc.

Det var en intressant timma. Jag utvecklade min livssyn, min syn på relationer till andra människor och till kärlek. Jag berättade när jag var riktigt allvarligt kär första gången. Jag var 24 år då.

Vi pratade om feminism. Daniel frågade mig varför jag brukar säga att jag inte är feminist. Ja, svarade jag, jag tycker att feminism bara är ett honnörsord. Feminism är som jag ser det bara ett annat ord för att skapa jämlikhet och rättvisa mellan könen, något som jag har slagits för i hela mitt liv – inte minst med hjälp av min mammas tidiga målsättning att en kvinna ska utbilda sig till ett yrke, hon ska vara självförsörjande och hon ska inte vara ekonomiskt och socialt beroende av en man. Men detta är inte detsamma som att ta avstånd från män.

För mig betyder ordet "feminism" lite grand att just ta avstånd från män, att i vissa lägen hata män och göra män ansvariga för livets och världens alla hemskheter. Visst är det män som står bakom krig och förstörelse, men det är inte riktigt det vi talar om här. När det gäller förhållandet mellan män och kvinnor så är det i vårt samhälle allas vår plikt att kämpa för att respektera varandra utifrån våra olika förutsättningar.

Ja, så där höll vi på. Jag vet inte exakt när programmen kommer att sändas men det går att ta reda på. Jag hoppas i alla fall att min medverkan kan skapa åtminstone lite mervärde åt programmet och att ungdomar ska veta att livet inte alltid är en dans på rosor.

Jag passade på att framhålla att jag tycker att det är osunt att nå sin karriärtopp vid 22 års ålder – som många artister, programledare och andra faktiskt gör. Vad ska man ägna sig åt under de återstående 70 åren av sitt liv då? Att lyckas för tidigt och för fort kan vara skadligt och slutar inte sällan i besvikelse och bitterhet. Vi är tyvärr alla utbytbara. Konkurrensen är stenhård och uppdragsgivarna bryr sig inte om om de går över lik i jakten på en ny stjärna som de kan tjäna pengar på.

Alla måste också vara beredda på att byta jobb och kanske göra karriär i en helt annan bransch. Om det nu är absolut nödvändigt att göra karriär. Men det är en annan diskussion. Förresten, hur många unga människor är det idag som ens skulle komma på tanken att tala om karriär när de inte ser annat än arbetslöshet omkring sig? Den lilla grupp av ungdomar som "lyckas" är mycket mycket liten.

Det här betyder inte att alla ungdomar – som t ex jag själv – måste gå den långa vägen. Jag tog god tid på mig i min karrärbildning. Lite snabbare kan det nog gå. Men det gör det också idag. Samhället är annorlunda och .det som tog tio år för fyrtio år sen tar kanske bara två-tre år idag.

Ja, kanske blev detta några visdomsord att ta med sig på vägen.