Visserligen är det fortfarande några dagar kvar av friidrotts-EM i Zurich men som läget just nu, torsdag kväll, är färgen verkligen inte blågul utan snarare nattsvart. Jag har suttit som klistrad vid TV-apparaten sen EM startade i tisdags och kan nog säga att jag har följt tävlingarna ganska bra. Den svenska friidrottstruppen består av 38 atleter, så några medaljer borde vi väl kunna skrapa ihop men det ser inte ljust ut just nu. Hoppet står till längdhopparen Michel Tornéus, höjdhopparen Emma Green (som jag inte tror på) och förstås till vår egen idrottsimport Abeba Aregawi. 3000-meter hinderl-löparen Charlotta Fougberg kommer sannolikt att gå till final men hur det slutar vet ingen.
Men hittills har det varit rent bedrövligt, ja ibland rent komiskt. Som när långdistanslöparen Adil Bouafif igår gick fram och la sigallra först i 10 000 metersloppet för att sedan successivt halka allt längre ner i klungan och till sist hamna – ja just det sist.
Eller stavhopparen Alhaji Jeng som inte ens kom till start i stavkvalet på grund av en skadad fot. Man undrar varför han överhuvudtaget åkte till Zurich eftersom han länge vetat att foten vållade honom stora problem.
Det jag tycker mest illa om är hur upphaussade våra synnerligen medelmåttiga, ibland undermåliga, idrottare har blivit av sportjournalisterna, inte bara före EM utan även under själva tävlingarna. Varje svensk friidrottare har helgonförklarats, trots att alla idrottskunniga vet att det är väldigt få som springer en sekund fortare på 100 m än normalt, eller hoppar 30 meter längre i längd än han eller hon någonsin har gjort eller kastar tio meter längre i spjut, diskus eller slägga än han/hon har lyckats med någon enda gång i livet. Media och idrottsledare påstår alltid att alla idrottsmän höjer sig långt över sin normala nivå när de väl kommer till en stor mästerskapstävling. Det finns de som gör men det gäller inte de svenska friidrottarna. I många fall har de svenska friidrottarna i detta EM till och med underpresterat.
Låt mig nämna några namn som inte ens borde ha tagits ut till EM: Nil de Oliveira, Adil Bouafif, släggkastaren Tracy Andersson, spjutkastarna Sofie Flink, Kim Amb och Gabriel Wallin. Inte heller borde bröderna Leif och Niklas Arrhenius (diskus och kula) som naturligtvis misslyckades även den här gången ha blivit uttagna. Jag har aldrig sett Leif eller Niklas Arrhenius göra några bra resultat i stora tävlingar. Ändå verkar de vara bosatta i landslaget.
Längdhopperskan Erica Jarder är en av de mest upphaussade. Ändå blev hon bara åtta i längdhoppsfinalen igår kväll med blygsamma 6,39 som enda godkända resultat samtidigt som segerhoppet hamnade på 6.85. Nära Carolina Kluft för några år sen inte klarade att hoppa längre än Jarder gjorde igår, så blev hon utbuad. Men Jarder blir inte utbuad. Hon är ett framtidshopp Hon hyllas vad hon än presterar utan att behöva visa några resultat. Livet är liksom inte rättvist.
Visst klarade stavhopperskan Angelica Bengtsson 4.45 i tredje försöket i stav ikväll men rev ut sig på 4.55, så det är egentligen inte heller så mycket att skriva hem om. Däremot finns det bara gott att säga om lilla Irene Ekelund som visserligen inte gick till final men som blev fyra i sin semifinal på 200 m på bra tid. Hurra för Irene.
Stavhopparen Alhaji Jeng kom alltså inte ens till start och hans stavkollega Melker Svärd Jacobsson
rev ut sig på ett tidigt stadium.
Det märkliga är att många deltagare från andra europeiska länder överträffade sig själva. Men än så länge har
inte en enda svensk överträffat sig själv. Men, som sagt, det är några dagar kvar. Hoppet är ännu inte ute men jag råder er alla som fortfarande hoppas på svenska medaljer att skruva ner förväntningarna. Vi blir bara så ledsna annars. Ja, jag nästan gråter när jag ser hur di svenske misslyckas. Även jag hade ju hoppats så mycket.