Leif GW Persson är ett fenomen. Ingen svensk är idag så älskad, ja rentav avgudad, som kriminologiprofessor emeritus Leif GW Persson. Han är beundrad av alla, eftersökt av alla, ständigt intervjuad i media och ständigt bjudande på sig själv med en sällsynt generositet och berättarglädje.

Jag har under hela mitt liv aldrig stött på en person som GW, som varit så omåttligt populär hos hela svenska folket.  Möjligen har GW konkurrens av kronprinsessan Victoria men i övrigt finns det ingen så älskad och beundrad person som GW. Själv älskar jag honom. Jag har slukat hans böcker. Jag slukar hans program i TV, i varje fall ”Veckans brott” i SVT, som på ålderns höst har blivit hans riktigt stora genombrott. Programmet ”GW:s mord” i TV4 är jag mindre imponerad av. Det känns som ett program där producenterna tvingats samla upp de rester som fallit ner från bordet efter ”Veckans brott”, en dålig kopia alltså.

Det finns inte ett enda mord i Sverige i modern tid som GW inte känner till, har kunskaper om och har åsikter om. Varje dag uttalar han sig i kvällstidningarna oavsett om det handlar om Arboga-morden, Kevin-fallet eller något gammalt cold case. Han har blivit Sveriges guru och svensk mästare på mord. Ibland förstår jag inte hur han orkar. Han verkar outtröttlig. Han verkar inte heller vara orolig för att folk ska tröttna på honom.

Fenomenet Leif GW Persson är svårförklarat – eller kanske lättförklarat. Han representerar en folklighet och alldaglighet som vanligt folk känner till alltför väl. Hans dåliga hälsa, hans alkoholproblem, hans rynkiga hy, hans svårigheter att röra sig (i varje fall innan han lät operera in en ny höftled), hans övervikt (som nu håller på att krympa ihop). hans underfundiga humor, hans cynism, hans ständiga behov av bekräftelse och hans briljans, hans kunskaper om i princip allt och hans totala kärlek till mord är bedövande, allt detta skapar fenomenet Leif GW Persson ”den oförliknelige”.

GW är en antihjälte, eftersom hjältar enligt schablonbilden alltid ska vara vackra, unga och starka. Kanske är det därför vi älskar honom. Hans fel och brister gör att vi kan identifiera oss med honom. Han försöker heller inte göra sig bättre än vad han är.

Denna fenomenala särställning som Leif GW intar i Sverige idag är samtidigt förpliktande. Hans opinionsbildande kraft är enorm. Därför är det viktigt att det han säger är korrekt och sant. Vi tror ju på GW. Han kan inte ha fel. Han f-å-å-å-r inte ha fel.

Men även solen har fläckar. Även GW kan ha fel. Det blev jag varse häromdagen när jag läste ut en oerhört spännande bok av den förre Aftonbladet-journalisten Lars Ohlson. Boken handlade om det berömda ”Kakelugnsmordet” den 19 april 1962. Boken ger en fullständig inblick inte bara i själva mordet utan i personerna i dramat, poliserna, advokaterna, åklagaren, tidsandan och tidsmiljön.

”Kakelugnsmordet” som skakade Sverige handlar om bankjuristen vid Handelsbanken i Stockholm Wilhelm Rodius och det mord han begick på en bankkund, den f d läkaren och tandläkaren Robert Aspelin. Den åldrige och svage Aspelin hade blivit någon slags bankkund hos Rodius, som Aspelin ovetande systematiskt började lura av honom stora delar av hans förmögenhet.

Till slut såg Wilhelm Rodius ingen annan utväg än att mörda Aspelin. Han bjöd hem honom till sin lägenhet på Drottninggatan i Stockholm. Direkt innanför dörren slog Rodius ihjäl Aspelin med en knölpåk. Därefter släpade han in den döda kroppen i badrummet och började stycka den.

Kroppsdelarna från Aspelin brände Rodius sedan upp i lägenhetens tre kakelugnar. Hela proceduren tog mellan tre och fyra timmar. Askan efter de sönderbrända kroppsdelarna spolade Rodius ner i lägenhetens två toaletter tillsammans med Aspelins tarmar och andra inälvor. Delar från liket som inte gick att spola ner kastade Rodius i soptunnorna på gården.

Efter fullbordat verk åkte Rodius hem till sin älskade gård Hessle herrgård i Örsundsbro utanför Enköping där familjen bodde. Orsaken till Rodius förskingring av Aspelins pengar var att han behövde kapital för att kunna renovera Hessle, som var svårt nedgånget men som han ville driva som ett modernt jordbruk.

Dock började polisen fatta misstankar mot Rodius. Han greps först för förskingringen. Eftersom Robert Aspelin var totalt försvunnen, utraderad från jordens yta (ja, det var han verkligen eftersom det inte fanns något kvar av honom längre) började polisen ställa frågor till Rodius om Aspelin. Mycket oväntat och inför förhörsledarnas totala häpnad och misstro erkände Rodius allt. Han berättade i detalj hur han hade mördat, styckat och bränt upp Aspelins kropp i de tre kakelugnarna. Hans berättelse var så osannolik att polisen först inte trodde på honom.

Till slut förstod polisen att det Rodius hade berättat var sant. Rodius åtalades och dömdes av Stockholms Rådhusrätt till livstids straffarbete. Straffet avtjänades på Norrtäljeanstalten.

Rodius visade sig vara en mönsterfånge och under tiden på anstalten fick han jobb som stadsjurist i Östhammars kommun, ett jobb som han skötte parallellt med sin fängelsevistelse.

Till råga på allt benådades han 1971 efter bara sju år i fängelset och lämnade Norrtäljeanstalten som en fri man. Han dog 2007.

Detta är en av 1900-talets märkligaste kriminalhistorier och ett av århundradets mest brutala mord.

I SVT:s ”Veckans brott” 2012 togs Kakelugnsmordet upp av GW. Han berättade på ett målande sätt om det bestialiska mordet och kluckade stundom av skratt. Nu visar det sig dock att GW var mycket dåligt påläst om detta mord. Författaren till ”Kakelugnsmordet” Lars Ohlson beskriver i ett av slutkapitlen i sin bok att Leif GW Persson gjorde sig skyldig till inte mindre än 38 sakfel i sin berättelse om kakelugnsmordet. Inslaget var tolv minuter långt. 38 fel på 12 minuter är ganska mycket.

Många av GW:s ”fel” var av mer bagatellartad natur, t ex att han påstod att Rodius eldade upp Aspelin med björkved när det i själva verket handlade om barrved. GW hävdade också att Rodius styckade Aspelins kropp i köket. I själva verket skedde styckningen i badrummet. Sådana fel kan tolereras, tycker jag.

Däremot påstod GW att Rodius avtjänade straffet på Österåkersanstalten i Åkersberga, att han kallades för ”Grill-Janne” och att GW själv hade träffat honom. GW påstod också att Rodius fick permission från fängelset för att arbeta på en bank i Åkersberga. Enligt GW skötte Rodius även delar av Österåkersanstaltens administration.

Detta är direkt fel. Rodius satt på Norrtäljeanstalten, inte Österåkersanstalten. Han arbetade inte på någon bank i Åkersberga. Enligt Lars Ohlson var den där ”Grill-Janne” antingen icke-existerande eller också en helt annan person. Wilhelm Rodius gick aldrig under namnet ”Grill-Janne”. Rodius skötte enligt Ohlson heller inte Österåkers administration av det enkla skälet att han aldrig avtjänade sitt straff på Österåker.

Detta är bara några axplock av GW:s felaktiga uppgifter som jag har hämtat ur Lars Ohlsons bok ”Kakelugnsmordet”. Många tycker kanske att dessa felaktiga uppgifter inte är något att bli upprörd över. Grundhistorien håller ju, nämligen att Wilhelm Rodius hade styckmördat tandläkaren Robert Aspelin och eldat upp kroppen i sina kakelugnar.

Jovisst, säger jag, men ska man göra anspråk på total trovärdighet ska man inte dagtinga med fakta eller sanningar. Det handlar om att GW:s läsare och tittare i alla sammanhang ska kunna lita på att det han säger är sant. Viktiga fakta om det han berättade i Veckans brott om kakelugnsmordet var inte sanna. Bakläxa, Leif GW Persson!