Ryanair-planet till Malaga skulle ha avgått klockan 19.10 i onsdags den 19 april men det var försenat och kom inte iväg förrän 45 minuter senare. Förseningen betydde inte så mycket eftersom piloten lyckades köra in minst en halvtimma med den starka nordostliga vinden i ryggen.

Den här flygresan skulle ända komma att sluta i en mindre katastrof. Nej, planet störtade inte. I så fall skulle jag inte ha kunnat skriva detta. Däremot förpestades hela flygresan av ett antal asberusade medpassagerare som råkade sitta runtomkring mig längst fram i planet. Det handlade, om jag har förstått det rätt, om två par plus några män till.  Två av männen var sannolikt bröder eftersom de var väldigt lika. Var och en av bröderna hade en fru eller sambo med sig.

Jag har flugit mycket i mitt liv. Jag har sett passagerare stjälpa i sig stora mängder alkohol – men jag har aldrig sett det jag såg i onsdags kväll på väg till Malaga. Så fort försäljningsvagnen kom med sprit, champagne, vin och starköl beställde de här båda paren oupphörligt sprit, vin, champagne, öl … sprit, vin, champagne, öl … Detta upprepades under hela flygresorna. Och de belåtna leendena på Ryanairs flygvärdinnor blev bara större ju mer sprit, vin och öl de här uppenbarligen starkt alkoholberoende svenskarna köpte.

En av de båda fruarna tog direkt ledningen i det som för mig verkade vara en tävling i att få i sig störst mängd alkohol. Men det var inte bara så att sällskapet drack sig totalpackat. De pratade, tjatade och skrek högljutt hela tiden. Särskilt den svårast berusade kvinnan hade tydligen ett särskilt stort behov av att ”prata med folk”. Högt och ljudligt förklarade hon för samtliga passagerare att hon älskade att prata med människor, att utbyta åsikter, att få nya idéer, att få kommunicera ömsesidigt med andra.

Problemet var att det bara var hon själv som pratade. De hon påstod sig vilja konversera fick inte en syl i vädret. De ville nog heller inte ha någon syl i vädret eftersom de för längesen hade tröttnat på denna påflugna, aspackade och alltmer spritdoftande kvinna.

De båda ”bröderna” var inte dåliga de heller. Den ene drack så mycket att han till slut somnade i sätet. Den andre fortsatte att prata högljutt med alla som ville lyssna. Min närmaste medpassagerare var en 21-årig man som höll på att utbilda sig till pilot. Han var minst lika förtvivlad över det påtvingade ressällskapet som jag. Tillsammans suckade vi högljutt men inget hjälpte. Jag tyckte också att det var helt oacceptabelt att kabinpersonalen på Ryanair håvade ut sprit, vin och öl till redan kraftigt berusade personer.

När planet började närma sig Malaga började den berusade kvinnan plötsligt gräla högljutt med sin man som nu hade vaknat upp ur sin skönhetssömn, nu något nyktrare än tidigare. Han insåg plötsligt att hans fru/sambo var på väg att förstöra flygresan för medpassagerarna, åtminstone för oss som satt på de närmaste sätena. Plötsligt ropade kvinnan:

”Jag åker hem igen!!! Jag förstår att ni vill det. Ja, jag åker hem till Sverige igen!”

”Gör du det”, svarade maken/sambon.

”Ja, jag tänker faktiskt åka hem”, sluddrade frun/sambon.

Nu förhöll det sig dock så att det inte var helt lätt att bara åka hem till Sverige så där utan vidare. Det gick nämligen inte några plan tillbaka till Arlanda den här natten. Så hur den starkt berusade kvinnan skulle ta sig tillbaka till Sverige är skrivet i stjärnorna. Jag noterade dock att när alla vi andra stod i mittgången för att få stiga av planet på Malaga flygplats – inklusive hennes egna släktingar – så satt den kraftigt berusade kvinnan kvar på sin flygstol och stirrade ner i golvet. Hon visade inga tecken på att vilja lämna planet.

Hur hon kom ut ur planet i sitt minst sagt onyktra tillstånd har jag ingen aning om. Jag antar i alla fall att hon inte kunde gå själv. Hon kördes väl i rullstol, misstänker jag.

Det här sällskapet skulle tydligen bara stanna i Spanien i fyra dagar, en slags weekendresa med andra ord. Hur vistelsen avlöpte vet jag inte heller men om sällskapet, särskilt den törstigaste kvinnan, fortsatte att dricka lika mycket under sina semesterdagar på spanska solkusten som på flygplanet, så borde hon rimligen redan ha drabbats av akut alkoholförgiftning.

Det kanske hon gjorde redan på planet, vad vet jag. En bild av henne finns fortfarande fastnaglad på min näthinna,  Jag ser hur hon står raglande i mittgången med en flaska champagne i ena handen och en flaska vin i den andra och flabbar, sluddrar och orerar hejdlöst. Det var ingen vacker syn.

Efter den här mardrömsresan (ja, jag måste faktiskt kalla den så) förstår jag varför svenskar ofta är impopulära på turistrorter utomlands. Att supa sig redlösa redan på planet ner brukar vara ett dåligt tecken. Det var inte med någon nationalistisk stolthet jag betraktade det här sällskapet. Sven Melanders oförglömliga figur ”Berra” i filmen ”Sällskapsresan” var bara förnamnet till det jag själv och övriga medpassagerare utsattes för.

Nej, ”Berra”, ständigt på jakt efter ”Pepes Bodega”, var ingen överdriven eller elak parodi på en alkoholtörstande svensk turist. De finns många av samma sort. De personer som jag tvingades resa tillsammans med till Malaga häromkvällen slog ”Berra”  med hästlängder, i varje fall vad anbelangade fyllan.

Under den här flygresan skämdes jag för att jag var svensk trots att jag själv nästan inte dricker någon alkohol alls, både av hälsoskäl och säkerhetsskäl. Ska man ut och resa bör man nämligen ha sitt omdöme i behåll.

Vad hälsan beträffar fick jag nyligen besked av min läkare att jag har drabbats av diabetes typ 2. Jag har för höga glukosvärden (socker) i blodet, inte farligt höga men tillräckligt höga för att jag måste medicinera livet ut. Tyvärr är medicinen, som heter Metformin, ett läkemedel som ger mycket svåra biverkningar, t ex svåra diarréer varje dag, buksmärtor och illamående.

Det står visserligen i bipacksedeln att ”besvären brukar gå över efter en tid”. Det är inte sant. Jag har ätit Metformin sen i februari och lider fortfarande av svåra biverkningar. Går de inte över måste jag be läkaren att behandla mig med insulin istället. Å andra sidan skrivs insulin tydligen bara ut till patienter med mycket svårt diabetes. Det har inte jag – inte ännu i alla fall. Kanske tvingas jag leva med kräkmedlet Metformin länge till.

Jag har inte drabbats av diabetes därför att jag har haft en ohälsosam livsstil. Tvärtom. Jag har tränat hårt i hela mitt liv. Jag har alltid ätit nyttig mat och mycket frukt och grönt. Aldrig godis, semlor eller tårtor. Jag har aldrig rökt och har alltid varit mycket måttlig med alkohol. Jag är med andra ord ingen typisk diabetespatient. Men jag vet ändå varför jag har insjuknat i diabetes.

När jag opererades för cancer på bukspottkörteln sommaren 2011 tvingades kirurgerna ta bort inte bara själva bukspottkörteln utan flera andra viktiga organ i buken. Dock lämnade de kvar en liten, liten bit av det s k huvudet på bukspottkörteln där de livsviktiga cellerna sitter som producerar hormonet insulin. Det har gjort att jag fram till nu har klarat mig hyggligt bra med de insulinmängder som min lilla rest av bukspottkörteln har producerat. Men nu går det tydligen inte längre.

Jag har länge haft på känn att min kropp i längden inte skulle orka producera tillräckligt med insulin för att hålla blodsockernivåerna i schack. Långsamt, långsamt har mina blodsockervärden stigit, inte till någon farlig nivå men tillräckligt höga för att jag ska kallas diabetiker. Det är en katastrof för mig. Kommer jag att orka träna lika mycket i fortsättningen om jag inte kan leva utan blodsockersänkande läkemedel. Jag vet inte.

Jag har sen jag kom hit till Estepona varit ute och cykeltränat två gånger. Det har känts bra men jag vet ju inte hur mycket jag orkar träna i fortsättningen. Å andra sidan är träning och motion de första råd läkarna ger till sina diabetespatienter. Träning håller nämligen ner blodsockret.

Detta med diabetesen var en parentes. Jag tänker nu fortsätta att berätta om min resa hit till Estepona i onsdags. Det skulle nämligen visa sig att fylltrattarna på planet inte skulle bli den enda olycka jag utsattes för den natten. I själva verket skulle det komma mera. Olyckorna var långt ifrån över – och natten var lång.

När planet landade i Malaga och jag hade hämtat ut bagaget gick jag till biluthyrningsfirman Firefly där jag hade bokat en hyrbil. Allt gick snabbt och jag hittade min bil två våningar upp i parkeringsgaraget. Där stod den, en vit Opel Crossland, för övrigt mycket större och dyrare än den hyrbil jag hade bokat. Oförskämt!

Jag packade in mina väskor och satte mig vid ratten för att köra de tio milen till Estepona där min lägenhet finns.

Allt gick bra tills jag skulle lossa handbromsen. Det gick inte. Det var totalt omöjligt. Handbromsen satt fast. Hur mycket jag än drog upp den och tryckte på den lilla knappen upptill så hände ingenting. Jag hittade instruktionsboken i handskfacket och bläddrade mig fram till sidan 128 där det stod något på teknisk spanska  om hur man låser och låser upp handbromsen. Precis så hade jag gjort men handbromsen satt ändå orubbligt fast. Det gick inte att köra bilen. Jag skulle inte komma därifrån.

Där satt jag i bilen i minst en timma. Garaget blev allt tommare både på bilar och människor. Till slut var det bara jag kvar. Det fanns inte längre någon hjälp att få. Då tog jag hissen ner till biluthyrningsfirman. Tack och lov hade de inte stängt för natten. Jag förklarade mitt problem med handbromsen. En vänlig dam sa att ”det här ordnar vi lätt. Du får hyra en annan bil istället”.

Hon hämtade nycklarna till en Citroen C3, fyllde i alla papper och överlämnade nycklarna till mig. Jag jublade av glädje. Nu skulle mina problem lösas. Jag skulle äntligen kunna ta mig ut ur det är fasansfulla parkeringshuset. Jag låste upp Citroenen, satte mig på förarplatsen, startade bilen och tog tag i handbromsen …

… men den rörde sig inte ur fläcken! Det var samma slags handbroms som på den andra bilen. Jag drog handbromsen uppåt det hårdaste jag kunde gång på gång – men inget hände. Handbromsen var som fastlåst.

Vad är detta? undrade jag. Vem vill straffa mig på det här sättet? Har inte natten redan varit tillräckligt lång? Jag började gråta, både av trötthet och förtvivlan. Ska den här resan aldrig ta slut?

Jag insåg att det inte var någon idé att behålla Citroenen utan gick tillbaka till Opeln igen. Där satte jag mig på samma förarplats som tidigare. Där drog jag och slet i handbromsen igen samtidigt som jag tryckte på utlösningsknappen. Inget hände. Min förtvivlan kände inga gränser. Jag måste ha hjälp.

Jag minns att det satt en säkerhetsvakt i en hytt mellan själva flygplatsbyggnaden och parkeringshuset. Han måste kunna hjälpa mig. Med min allra mest gråtmilda stämma fick jag fram: ”Tengo problemas con mi coche. Necesito ayuda, senor”. Jag förklarade vari mina problem bestod men han skakade bara på huvudet och sa att han var säkerhetsvakt och att han inte kunde lämna sin plats. Jag hade i och för sig förståelse för det.

Istället ringde han in två andra säkerhetsvakter som kom efter tre minuter. De följde mig upp till våningen i parkeringshuset där min Opel stod. En av männen klev in i bilen och greppade tag om handbromsen. Det knirkade till lite grand och så släppte den. Det var precis så jag hade gjort. Varför kunde han men inte jag? Jo, han var starkare i händerna än jag.

Jag försökte flera gånger utan att lyckas. Till slut förstod jag att jag måste dra upp handbromshandtaget maximalt och med en extremt hård handrörelse och sedan trycka på utlösarknappen. Då gick det. Jag tackade glädjestormande de båda säkerhetsvakterna, drog på mig säkerhetsbältet, startade bilen och körde ut i den svarta Malaga-natten.

Klockan var 03.15 natten till torsdagen den 20 april när jag lämnade flygplatsen. Tio mil på motorvägen AP7 återstod innan jag var i min lägenhet i Estepona. Jag var så trött att jag skulle kunna ha somnat i bilen men det gjorde jag inte. Istället skärpte jag mig till mitt yttersta för att inte köra av vägen.

När jag anlände till mitt lägenhetshus i Estepona var klockan 04.20.

Nu återstod bara att köra ner bilen i garaget. Jag plockade fram dosan som man trycker på för att få upp de båda portarna till garaget. Jag väntade mig som vanligt att en orange lampa skulle tändas på den yttre porten.

Men den tände sig inte. Hur jag än tryckte på alla knappar som fanns på dosan hände ingenting. Ingen port öppnade sig. Jäkla förhannade helvete, vrålade jag. Inte detta också. Jag insåg direkt att det inte skulle gå att ta sig in i garaget. Istället började jag leta efter en ledig parkeringsplats på gatan. Först femhundra meter längre ner på gatan fanns en ledig lucka. Jag parkerade där, släpade ut allt mitt tunga bagage och startade min uttröttade vandring mot lägenheten.

Konstigt nog fungerade alla de andra nycklarna. Inget annat hade ju fungerat den natten, så varför skulle inte även dörrnycklarna krångla. Men det gjorde de inte. Jag tog mig in i lägenheten, kastade resväskan på en stol och störtade mot sängen.

Då var klockan 04.35.

När jag vaknade var klockan 12.30 samma torsdag. Helvetet var över. Jag bryggde kaffe och rostade några brödskivor. Plötsligt kändes det ganska bra. Till sist.