De unga kvinnorna tittar på mig med sina tomma blickar. Kvinnorna är påfallande magra, i vissa fall på gränsen till utmärglade. Ingen av dem ler eller ser glad ut. Istället inger de mig känslan av att vara djupt olyckliga, nedtyngda, likgiltiga eller direkt apatiska. En del ser till och med drogade ut.
Alla är unga. En del av dem är fortfarande barn. Ändå kommersialiseras deras kroppar av de giriga klädföretagen. Två klädkedjor utmärker sig: svenska H&M och spanska Zara, båda världsomspännande och enormt mäktiga. Vissa av deras modeller är så magra att de ser sjuka ut. Så var det väl ändå inte tänkt?
Det är förfärligt att se hur bland andra H&M behandlar och utnyttjar unga kvinnors magra kroppar på det här sättet. H&M som alltid har haft hög svansföring när det gällt etik och moral – trots att de flera gånger har avslöjats både med att ha utnyttjat barnarbetare i Sydostasien och exponerat magra klädmodeller i reklamen. Tala om dubbelmoral.
Jag trodde i min enfald att problemet med magra modeller var förpassat till historien med tanke på de många och upphetsade debatter om låga BMI-värden, självsvält, undernäring, anorexi och fysisk och psykisk ohälsa som har kommit och gått under årens lopp.
All debatt och alla skriverier har kretsat kring det faktum att unga tjejer svälter sig själva för att bli godkända som modeller hos de stora modekedjorna. Tjejerna behöver inte ens vara vackra. Det räcker att de är magra. Detta ser vi återigen dagliga exempel på.
2015 röstade det franska parlamentet, Nationalförsamlingen, om att kriminalisera användandet av magra och anorektiska modeller i modevärlden. De franska företag som bröt mot lagen skulle straffas med böter på upp till 450 000 kronor alternativt fängelse upp till tre år.
Eftersom Frankrike traditionellt är det ledande modelandet i världen med ett antal mäktiga modehus så blev protesterna mot lagen hätska. Det var ju mäktiga intressen som det franska parlamentet utmanade. Jag har inte studerat hur den franska lagen mot anorektiska modeller har fungerat i praktiken. Möjligen har den haft en återhållande effekt men utvecklingen utanför Frankrike visar att de magra modellerna nu är tillbaka igen.
Jag har konstaterat att bruket av anorektiska klädmodeller fortsätter att utnyttjas hos vissa stora och mycket kända klädkedjor. Problemet är alltså inte på något sätt över. I september 2023 bestämde jag mig därför för att fingranska hur utbrett utnyttjandet av magra modeller var idag. Resultatet lät inte vänta på sig.
Sen slutet av september och fram till idag, alltså i snart sju månader, har jag gått igenom ett stort antal profilerade modekedjors webbsidor och klädreklam där man visar upp de magra modellerna i hopp om att unga tjejer ska lockas att köpa deras kläder.
Jag har samlat ihop uppemot sexhundra bilder på magra unga tjejer som definitivt inte uppnår den gräns på ett BMI på 18 som är den lägsta gränsen för ett normalt BMI. Allt under 18 karakteriseras med ett enda begrepp: undernäring, kanske genom självsvält, d v s anorexi. Dessa bilder är ändå bara ett axplock av det verkliga antalet bilder på magra modeller.
Jag har granskat det svenska modeflaggskeppet H&M, det spanska världsomspännande modemärket Zara, spanska Mango, brittiska Debenhams, Asos, Topshop, River Island, svenska Nelly samt klädmärken som bl a Pieces, Raw co Ord, Collusion, Cotton on, Daisy Street, Reclaimed Vintage m fl. Jag har också granskat H&M:s ”dottermärken” Arket, COS och Divided. Överallt har jag funnit ett utbrett (miss)bruk av utmärglade kvinnor som säljer sina kroppar till modejättarna.
Bilden varierar något mellan klädkedjorna. Generellt sett är alla modeller smala, en del så magra att de ligger på gränsen till att vara utmärglade. En del ser direkt sjuka ut, andra relativt friska.
De värsta skräckexemplen på utmärglade modeller hittar jag hos de två klädkedjor som borde föregå med gott exempel men som istället framstår som avskräckande, nämligen H&M och Zara, två modejättar som slåss på samma marknad och konkurrerar om samma kunder.
Vissa av deras modeller har till exempel så smala midjor att deras kroppar nästan ser ut att gå av på mitten. Andra visar upp sig med så böjda ryggar att man tror att deras ryggrad inte längre orkar bära upp kropparna. Det är skrämmande, avskräckande och smaklöst.
Det finns heller ingenting av flärd över de här modebilderna. Modellerna är oftast till synes helt osminkade. Deras hår är okammat, rufsigt, ostyrigt och ser smutsigt ut. Kläderna är nästan alltid för stora och hänger i breda sjok över de smala kropparna. Allt ser ovårdat och slarvigt ut. De alldeles för stora jeansen har hasat ner över de beniga höfterna och visar både de trådsmala midjorna och de minimala trosorna.
De unga kvinnornas armar är smala som pinnar. Det finns inte tillstymmelse till underhudsfett eller muskler. Detsamma gäller benen, höfterna och midjorna. Många verkar helt sakna bröst. ”Plankor” är en bra – men knappast någon smickrande – beskrivning.
Jag har inga bevis men har starka misstankar om att bilderna på de nakna delarna av kvinnornas kroppar är fotoshoppade i samband med efterbehandlingen. Utbuktningarna på kropparna efter revben, ryggrad och andra utskjutande kroppsdelar är borta. Kropparna är med stor sannolikhet tillsnyggade efteråt för att kvinnorna inte ska se alltför utmärglade ut. Detta är vad jag tror. Jag kan ha fel.
Man har svårt att tro att detta är ”mode”, att unga kvinnor förväntas klä sig så här och misshandla sina kroppar på ett närmast sjukligt sätt. Men detta är uppenbarligen den rådande ideologin i dagens modevärld.
Många trodde att modekedjorna hade lärt sig något av debatten om magra modeller men det ser inte så ut. Efter några år av ”försiktighet” har de magra modellerna återvänt både till catwalken, i modemagasinen och på klädsidornas hemsidor där onlinekunderna kan gotta sig i eländet.
Visserligen har vissa klädkedjor gett efter för trycket och längst ner på sina webbsidor publicerat ett antal mulliga modeller. På det sättet tror man sig ha löst problemet med magra modeller. Och med ens är deras samveten rena och vita.
Men det är inte de mulliga modellerna vi modeintresserade konsumenter ser. Vi vet att dessa bara är alibin för att modekedjorna ska kunna fortsätta att i första hand lansera magra flickor.
Jag tänker publicera min modellgranskning med ett huvudinlägg. Det är det inlägg ni läser nu. Till det kommer ytterligare ett antal inlägg där jag huvudsakligen publicerar bilder. Varje stort klädmärke får ett eget blogginlägg. De ”mindre” märkena får dela på samma inlägg.
Jag gör så här för att mina kära läsare ska orka ta till sig budskapet. Att fylla ett och samma inlägg med hundratals bilder är ingen bra lösning. Därför skiljer jag text och bilder åt, även om jag i det här huvudinlägget självklart publicerar bilder på de mest avskräckande exemplen på magra modeller.
Sedan får ni läsare botanisera som ni vill bland bilderna i de andra inläggen. Bilderna har jag hämtat från respektive klädmärkes hemsidor på nätet.
Det vore tacknämligt om det efter min granskning återigen kommer igång en debatt om magra modeller, ätstörningar och psykisk och fysisk ohälsa. För allt detta hänger ihop och har skapat en värld där många människor, särskilt unga tjejer, mår psykiskt dåligt av att inte kunna leva upp till idealen.
Det är på tiden att klädkedjorna tar sitt ansvar eftersom dessa bär ett stort ansvar för den psykiska ohälsa bland unga kvinnor och män som blir ett allt växande problem. En och annan mullig modell i reklamen har samma effekt som att spotta i motvind.
Glöm inte att läsa även de följande blogginläggen där jag publicerar bilder på magra modeller för respektive klädkedja.