Jag följer det politiska spektaklet i Almedalen från läktarplats, d v s hemma vid datorn på köksbordet eller vid TV:n. Det är viktigt att hänga med i den politiska debatten även om man själv inte är på plats.

Vi har nu passerat halvlek i politikerveckan i Almedalen och jag måste säga att jag hittills inte har varit särskilt imponerad. Jag tänker då närmast på de politiska s k löften som som har vällt ut över Visbys stenlagda gator och som oftast har varit till intet förpliktande.

Ikväll, onsdag, talade finansminister Magdalena Andersson (S) i Almedalen. Hennes tal har hittills mest recenserats som politisk nostalgi utan några verkliga nyheter. Visserligen utlovade Andersson 20 miljarder om året framöver för att stärka välfärden men dessa extramiljarder räcker inte ens för att  täcka dagens behov.

När Annie Lööf pratade igår kväll, tisdag, var den stora ”nyheten” att hon ville förenkla för företag att nyanställa genom att försämra lagen om anställningsskydd. Så originellt! Det kravet har alla borgerliga partier i trettio år tuggat som ett mantra. Varje gång kravet upprepats har det låtit som en gammal vevgrammofon. Lööf ville också blåsa liv i yrkesutbildningen men i övrigt var talet mest politisk retorik.

Den ende som hittills har imponerat på mig i Almedalen är liberalernas ledare Jan Björklund. Han höll ett stramt och engagerat anförande i måndags som jag tror väckte sympatier hos många. Jan Björklund, som numera utsätts för hård press av utmanaren på partiledarposten Birgitta Ohlsson, kan idag också glädjas åt en anmärkningsvärt stark uppgång i opinionsmätningarna. I juli får liberalerna 6.7 procent av väljarsympatierna mot bara 4.8 procent för en månad sen. Detta beror naturligtvis på att liberalerna för en gångs skull på grund av partiledarbråket hamnat i politiskt fokus. Vips stiger då sympatierna för att kanske falla tillbaka igen när rampljuset har släckts.

Jag själv tycker att det var modigt av statsminister Stefan Löfven att avstå från Almedalen och istället åka ut på en politisk turné i Sverige för att, som han själv uttrycker det. ”få chans att träffa vanligt folk”. Det får man dessvärre inte i Almedalen.

Löfven har under Almedalsveckan fått motta många syrliga och irriterade kommentarer från politiska motståndare, journalister och debattörer. Kritiken mot Löfven har ibland urartat till mobbning. En hög politiker, tillika statsminister, som väljer att avvika och inte göra som det övriga politisk-journalistiska etablissemanget blir av naturliga skäl en tacksam hackkyckling. Stefan Löfven valde demonstrativt bort roséminglet i Almedalen mot besök hos vanligt folk, vanliga arbetare och tjänstemän. Det var tecken på visst politiskt mod. Hans kritiker står helt enkelt inte ut med detta.

Jag har här på min blogg tidigare kritiserat Almedalen för att ha förvandlats till ett kommersiellt – och svindyrt – jippo dit journalister, politiker och övriga makthavare reser för att mingla (läs: supa), roa sig och på ett festligt sätt inleda sin semester. Och ikväll kom det verkligt stora slaget att stå, nämligen ”festernas fest” i Almedalen, det s k DJ Battle. Det är Dagens Media som sen några år tillbaka arrangerar ett slags jippo där medier och politiker går upp på en scen och viftar med armarna till musik och försöker sjunga och skråla. Fram med skämskudden!

Stefan Löfven har i år förbjudit sina egna ministrar att delta i DJ Battle i Almedalen. Det tycker jag var ett bra beslut. Det är pinsamt att titta på när inrikesminister Anders Ygeman, kulturminister Alice Bah Kuhnke och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll gör bort sig i spritångorna på DJ Battle. Självklart har Löfven fått kritik för ”förbudet” men den kritiken överlever han nog.

De politiska nyheterna kryllar med andra ord inte i Almedalen. Det är inte meningen heller eftersom folk ändå redan efter en vecka har glömt vad som utlovats i Visby – om de alls har lyssnat. Jag anser därför att Almedalen är överbevakat. Tidningar och TV fylls till bredden av politiska psedonyheter som vi har hört alltför många gånger förut. Ribban för vad som räknas som en nyhet har sänkts till oacceptabelt låga nivåer.

Dessutom har Almedalsveckan utvecklats till ett ekonomiskt svindleri och ett omåttligt slöseri med skattemedel. Hyrorna för deltagarnas tält och montrar har i vissa fall fördubblats på ett år. Jag läste häromdagen i Expressen att pensionärsorganisationerna med Sveriges Pensionärsförbund SPF i spetsen, har lagt ut inte mindre än 200 000 kronor på sin medverkan i Almedalen, dels 100 000 kronor för hyra av ett hus inne i Visby, dels 100 000 kronor för sin s k monter Äldreforum.

Det är lika mycket pengar som två ensamstående pensionärer får i garantipension under ett år! Detta är inte mindre än en skandal. Samtidigt som pensionerna sjunker och alltfler blir fattigpensionärer vräker en pensionärsorganisation ut nästan en kvarts miljon kronor för att få synas i Almedalen under en vecka i juli.

Avslutningsvis om den politiska journalistiken. Det är angeläget att den inte tillåts urarta till en jättekarneval där alla gränser suddas ut, där alla konflikter sopas bort, där alla, politiker och journalister, låtsas vara kompisar med varandra och där alla politiska utspel förblir kraftfulla slag i luften.