Häromdagen förbjöd Svenska Skidförbundets längdåkningschefer de svenska åkarna från att delta i de fortsatta världcuptävlingarna i längdåkning, alltså varken i Davos nästa helg eller i Dresden eller kanske inte ens i Tour de Ski efter nyår. Orsaken sades vara omtanke om åkarnas hälsa. ”Tänk om åkarna blir sjuka och deras lungor förstörda för allt framtid”, undslapp sig längdchefen Daniel Fåhreus i Dagens nyheter idag.

Så sa man inte inför tävlingarna i Ruka förra helgen. Då var det tryggt och coronasäkert att tävla. Men tydligen inte nu längre.

Det svenska beslutet togs sen norrmännen Johannes Hösflot Kläbo och Emil Iversen efter tävlingarna i Ruka deklarerade att de av coronaskäl hoppade av resten av världscupen 2020. Det tog sen bara några timmar innan det norska skidförbundet meddelade att inga norska längdskidåkare alls skulle få tävla vare sig i Davos eller i Dresden, kanske inte heller i Tour de Ski.

Den svenska landslagsledningen förklarade att det inte alls var det norska beslutet som fått Sverige att stoppa sina åkare i världscupen under resten av året. Jaså? Det var istället omsorgen om åkarna. Dessutom lät någon i förbundsledningen (kanske av misstag) undslippa sig kommentaren att det ”inte heller var särskilt billigt att chartra ett flyg till Davos”.

Jaha, tänkte jag. Det är där skon klämmer. Skidförbundet har inte råd att chartra ett plan så att åkarna kan tävla coronasäkert.

Visserligen åkte hela det svenska skidlandslaget till Ruka i Finland i chartrat plan – något som de flesta andra landslagen också gjorde, både längdåkare och skidskyttar. För det är just resorna och transporterna till de olika tävlingsorterna som innebär de största smittoriskerna, inte själva tävlingarna.

Men det tog inte många minuter efter det svenska beslutet förrän det kom högljudda protester från flera svenska längdåkare. Johan Häggström var övertygad om att det skulle gå att tävla på ett coronasäkert sätt även i Davos och Dresden. Det hade världscuptävlingarna i Ruka visat.

Sen uttryckte damstjärnan Ebba Andersson en (om än något återhållen) vrede över att inte få tävla mer i år. Ebba är ju i storform och vill gärna visa vad hon går för. Men det får hon inte nu. Hon är oerhört besviken, vilket är lätt att förstå.

Och idag spädde Frida Karlsson på kritiken mot förbundet. I en intervju med SVT Sport kallade hon beslutet att inte få tävla mer i år för en ”käftsmäll”. Hon var minst lika besviken som Ebba Andersson.

Under ett stormöte mellan landslagsledningen och åkarna igår kom det fram hård kritik från åkarna över skidförbundets beslut att inte låta dem tävla mer i år. ”Det här är ju vårt jobb! Hur kan ni göra så””, hade en åkare sagt. ”Det är det här vi har tränat för”, var en annan kommentar.

Flera åkare undrade vari skillnaden bestod att få tävla i Ruka och få tävla i Davos. De som ställde just den frågan fick säkert inget bra svar. För det är egentligen ingen skillnad.

Nu ska det sägas att det inte var alla åkare som kritiserade beslutet att ställa in tävlingarna. Det fanns några som ställde sig bakom längdchefernas beslut. Charlotte Kalla var förmodligen en av dem. Hon hade ju inte ens räknat med att åka till Davos eftersom hon har legat sjuk i covid-19.

Det är solklart att det nu råder en djup spricka mellan landslagsåkarna och landslagsledningen i skidförbundet, ett förbund som ändå känner sig stärkta av sitt beslut. För även Finland beslutade ju igår att inte skicka några åkare till Davos. Men det betyder mindre. Finland har i praktiken bara en bra skidåkare idag: Ivo Niskanen. På damsidan är det numera nästan tomt.

Men det borde inte vara kört för de svenska längdstjärnorna Ebba Andersson, Frida Karlsson, Linn Svahn, Maja Dahlqvist, Jonna Sundling, William Poromaa, Johan Häggström med flera. De skulle kunna åka till världcuptävlingarna men inte tävla för Sverige utan för sina egna klubbar.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter idag, fredag, hade någon av åkarna under stormötet frågat om de fick delta i världscuptävlingarna om de åkte för sina egna klubbar och inte för landslaget. Längdchefen Daniel Fåhraeus hade då svarat:

”Vi har ingen formell rätt att stoppa klubbarna”.

Där kom det. De åkare som vill åka till Davos och Dresden skulle med andra ord kunna göra det men då få åka i sina klubbdräkter och inte i den vita landslagsdräkten. Jag hoppas verkligen att de som vill göra så också försöker. Visserligen kommer de inte att få den service i form av vallning, bespisning och annat som de skulle få om de åkte för landslaget, men klubbarna skulle tillsammans kunna hjälpas åt för att göra det möjligt för åkarna att tävla på ett rättvist och likvärdigt sätt.

Det enda som egentligen måste lösas är – förutom skidklubbarnas godkännande – transportfrågan. De som vill åka till Davos måste flyga för att vara helt säkra på att undgå coronasmitta. De måste chartra ett plan som flyger dem till Davos och flyger hem dem igen efteråt. Men detta borde väl inte vara omöjligt.

Dels finns det minst två flygbolag i Norden som inte har särskilt mycket att göra just nu, dels och framförallt Norwegian men också SAS. Alla Norwegians plan står idag på marken, både på Arlanda och på Gardemoen, samtidigt som deras personal är permitterad. Många SAS-plan står också på marken.

Varför skulle inte Norwegian kunna ställa upp och transportera de svenskar som vill åka världscupen i Davos? Det skulle vara jättefin PR för det svårt sargade Norwegian, en fjäder i hatten verkligen.

Sen finns det faktiskt ett antal rika sponsorer inom svensk längdskidåkning som skulle kunna bidra med en slant till transporten. Jag tänker då i första hand på stormrika Svenska Spel, Vattenfall men också på Volkswagen och kanske några till.

De svenska längdskidåkarna är milt uttryckt fullkomligt nedlusade med reklam för Vattenfall och Volkswagen när de tävlar i världscupen. När det kommer till dekorationer på dräkterna står de inte gamla sovjetiska generaler långt efter ifråga om utsmyckningar på uniformerna.

Men Vattenfalls och Volkswagens sponsorpengar går förstås direkt ner i Skidförbundets kassa och kommer inte åkarna till del. Ändå borde de stora sponsorerna kunna göra en specialinsats här för att det ska bli ekonomiskt möjligt för skidåkarna att tävla i världscupen istället för att sitta hemma och deppa eller i bästa fall få köra någon fånig träningstävling i Östersund.

Tydligen ska det anordnas en skidtävling i Östersund i helgen där förbundsledningen har bestämt att alla ska köra på samma valla! Detta för att inga onödiga vallare ska åka till Östersund och smitta ner åkarna. Ett mer korkat förslag har jag aldrig hört!

Om de svenska åkarna fick tävla i Davos skulle de ta storslam, i varje fall på damsidan. I Therese Johaugs frånvaro skulle Ebba Andersson eller Frida Karlsson äntligen få chansen att vinna en världscuptävling.

Mitt förslag är naturligtvis högst okonventionellt förslag. Men världen utvecklas inte utan någon vågar uttrycka okonventionella och otraditionella tankar och idéer. Därför tycker jag att Ebba, Frida, Johan, Linn och de andra ska göra allt för att få åka till Davos – även om herrar Daniel Fåhraeus och Anders Byström ogillar detta.

Det är faktiskt så att våra toppidrottare är professionella yrkesmän- och kvinnor. Skidåkningen är deras försörjning som de kanske måste leva på under resten av livet. De är inte några livegna och förtryckta slavar som skidförbundet diktatoriskt kan bestämma över. De har rätt att göra som de vill. De är faktiskt myndiga. De är fria människor med rätt att fatta egna beslut.

Detta säger jag även av egoistiska skäl. Vi skidälskare som sitter fångade i våra hem på grund av pandemin har hela hösten sett fram emot skidsäsongen för att få njuta av våra duktiga svenska åkares framfart i spåren, både längdåkare och skidskyttar. Själv har jag räknat ner dagarna till tävlingarna i Ruka, Davos och Dresden. Nu blir jag och alla andra skidentusiaster lurade på konfekten.

Tro inte att jag underskattar smittorisken! Det vore mig fjärran att göra. Självklart ska alla idrottstävlingar göras hundraprocentigt coronasäkrade. Vi ser hur fotbollsmatcher och ishocheymatcher spelas för fullt – men utan publik. Det skulle gå att genomföra även skidtävlingar utan att åkarna behöver riskera att smittas. Längdtävlingen i Ruka i helgen var ett gott exempel liksom skidskyttetävlingarna i Kontiolahti.

Men det kostar lite. Det gör det. Framförallt krävs det lite fantasi, en egenskap som skidförbundets ledning definitivt inte är utrustad med i överflöd.