Detta blogginlägg har jag skrivit i samarbete med Bonniers nya prenumerationstjänst BookBeat!
Leif GW Persson har nedkommit med en ny bok. ”Kan man dö två gånger?” heter den och är utgiven på Albert Bonniers Förlag. Det började klia i hela kroppen på mig när jag fick boken i min hand, tittade på bokomslaget och läste titeln. Det kunde inte bli bättre än så här. Det vanliga är ju att våra stackars kriminalare och mordutredare – i verkligheten och i polisromanerna – har att ta ställning till en person som dött (läs: mördats) en gång – men två gånger … nej, det är inte särskilt vanligt.
Och vanlig är inte boken heller. Jag har läst de flesta av GW:s böcker men den här tar hem priset. Aldrig har jag kunnat följa en så skickligt genomförd förundersökning som den GW syr ihop, efter det att en av bokens huvudpersoner, lille Edvin, 10 år, hittar en dödskalle på en öde ö i Mälaren. Lille Edvin, som har stora likheter med Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist, stoppar kraniet i en plastpåse och åker hem till sin granne och store idol, kriminalkommissarien Evert Bäckström.
Efter det startar en polisutredning så skickligt och intelligent upplagd att den borde få bli kurslitteratur för alla polisaspiranter på Polishögskolan, som längtar efter att bli mordutredare. Boken är en bladvändare och Leif GW verkar vara i sitt livs form.
Sedan lade jag överraskande nog mellan raderna märke till att GW verkar ha fått en något mer försonlig relation till sin antihjälte Evert Bäckström. GW undanhåller dock inte läsarna de traditionsenligt långa utläggningarna om Evert Bäckströms otal förstärkta luncher och middagar, som han hellre spenderar sin tid och sina pengar på än att sitta på polishuset i Solna och lösa mordgåtor.
Men ändå …I ”Kan man dö två gånger?” visar Evert Bäckström (numera världsberömd sen ett amerikanskt filmbolag köpt rättigheterna till karaktären Bäckström, i USA ”Backstrom”, nya och faktiskt mera mänskliga sidor. Han visar t ex att han ibland till och med kan tolerera barn och att han behandlar sina medarbetare på mordroteln förvånansvärt respektfullt (alla är tydligen inte superidioter längre). Han visar samtidigt prov på en imponerande förmåga att snabbt sätta sig in i ett komplicerat mordfall. Hans 1800-talsmässiga kvinnosyn har han dock inte ändrat på. Men Bäckström tillämpar den numera mest på kvinnor som han avskyr och som han inte har någon personlig nytta av.
Boken släpptes den 23 september och finns att köpa i bokhandlarna och på nätet. Men nytt är också att man kan lyssna på boken i en helt ny prenumerationstjänst för ljudböcker hos Bonniers. Tjänsten heter BookBeat. Alla läsare kan få en månads fri lyssning av BookBeat genom erbjudandekoden GW. Det är bara att öppna ett konto på www.bookbeat.se genom att fylla i sitt namn, lösenord, e-postadress och ett kontonummer. Sedan är det bara att lyssna på GW:s nya polisroman och njuta. Gör gärna det. (Detta sista är en reklamtext).
Leif GW Persson är en av mina absoluta favoriter, inte bara som författare och kriminolog. Han är ett mänskligt fenomen. Snart startar höstens upplaga av Veckans brott i SVT1 med GW i huvudrollen. Jag räknar dagarna dit.
Få svenskar har lyckats bli så folkkära som Leif GW Persson. Att SVT år efter år kan göra ett timslångt program varje vecka bara kring en enda person, nämligen GW själv, är enastående och närmast obegripligt. Jag tror att detta beror på att GW svarar upp mot folks behov av kunskap, spänning, enkelhet, vardaglighet, fåfänga, butterhet, charm, frispråkighet, dåligt humör, humor, dåliga levnadsvanor, viss fysisk bräcklighet, svaghet för starka drycker och god mat men också ett stort mått av självtillräcklighet. GW är ”vanlig” men ändå ”ovanlig”. Han förenar alla goda och alla dåliga egenskaper i en och samma person.
GW förenar också den sällsynta förmågan att ”gå igenom rutan”, som det heter på TV-språk, och att skriva bra och spännande böcker. Jag rekommenderar varmt hans senaste bok och hoppas av hela mitt hjärta att det blir många många fler. Backstrom forever!