I tisdags den 29 december var det 1710 TV-tittare förutom jag själv som bänkade oss framför SVT för att få se den efterlängtade dokumentären om svenskarnas mest älskade idol, Leif GW Persson. Själv är jag ett jättefan av GW. Jag har läst i stort sett alla hans böcker. Jag missar aldrig att titta på Veckans brott på tisdagarna – SVT:s bästa program tillsammans med På spåret. Jag helt enkelt älskar GW.

Jag är inte ensam om detta. En märklig företeelse egentligen. Hur kan en gravt överviktig, gråhårig, haltande och sjuklig 70-åring bli så älskad under sin livstid? Jo, det beror på vilkens slags människa han är och vad han har att ge till sin publik. Det finns samtidigt en rad igenkänningsfaktorer hos GW. Han är minst av allt perfekt. Han dricker mycket alkohol och har dålig hälsa. Han sköter inte sin fysiska träning. Han håller sig vid liv med hjälp av mediciner.Han är rädd för att dö. Han är med andra ord precis som många svenskar själva är. Många kan identifiera sig med honom just på grund av alla hans imperfektionismer. Att han dessutom kommer från arbetarklassen och har gjort en veritabel klassresa är inte heller utan betydelse.

Det blev en lång bakgrund till det jag nu ska komma till, nämligen vad GW berättade i filmen om sitt liv. Han berättade om många saker men det som jag och många med mig kommer att minnas längst är beskrivningen av hur han som ung tonåring umgicks med långt framskridna planer på att mörda sin egen mor.

Hans relation till mamman hade varit dålig under hela hans uppväxt. Han hatade sin mamma. Hon förstod honom inte, hävdar han. Dessutom var hon kroniskt sjuklig. Enligt GW var sjukdomarna den sköld hon satte framför sig för att skydda sig mot omvärlden. Hon var begåvad, hade ambitioner, ville bli något mer än en hemmafru. När inte detta föverkligades återstod bara sjuklighetsrollen.

När GW mor lyckades hitta sonens hemliga skrin och avslöjade honom, fattade han beslutet att mörda mamman. Hans hat var uppenbarligen så starkt att han ville ge henne en lång och plågsam död. "Hon ska inte få någon enkel död", förklarade GW i programmet. Det gick kårar längs min ryggrad när jag hörde honom säga detta.

GW var duktig i kemi i skolan och visste exakt vilka kemikalier som var effektivast för att döda modern. Enligt hans egen utsago handlade det om nikotin i ren form.

Leif satte aldrig sina planer i verket. Orsaken var att han hade en syster Maud, som var sju år yngre, som han då skulle bli tvungen att ta hand om. Det hade han ingen lust med, förklarade han själv. Så systern stoppade ovetandes storebroderns mordplaner.

Det går inte att skoja bort den här historien. Den är skrämmande och det är som jag ser det skrämmande att höra det från hans egen mun. Han raljerade nästan om det planerade modermordet. Kanske var det aldrig tänkt att det skulle bli något av det. Det var kanske bara den unge Leifs sätt att hantera sin egen frustration.

Det hjälper inte. Att få höra detta påverkar min syn och min kärlek till Leif GW Persson. Visst har vi alla många gånger önskat livet ur någon människa som vi tyckt illa om. Men det behåller man för sig själv. Det är tabu av högsta dignitet att tala om att man vill se någon dö.

Leif, varför berättade du det här för oss tittare? Jag ville inte veta detta om dig? Jag vill se dig som den förebild du är, en genuint hederlig person. Men det kan jag inte göra längre när jag vet att du som tonåring umgicks med planer på att mörda din egen mamma.

Själv hade jag en mycket konfliktfylld relation till min mamma. Hon hatade mig, just därför att jag blev mer framgångsrik i livet än hon själv hade önskat få bli. Hon var en typiskt "GW-mamma", en kvinna på 50-talet som ville göra yrkeskarriär men tvingades stanna hemma vid spisen, laga mat, städa och stryka sin mans skjortor – och som dessutom, precis som GW:s mor, alltid var sjuk! Jag förstod min mammas bitterhet men accepterade den inte eftersom hon bestraffade min syster och mig för sina egna misslyckanden.

De fyra sista åren av hennes liv bröt hon helt kontakten med mig. Det var förfärligt. Jag visste ju att hon mänskligt att döma snart skulle dö. Jag ville inte att hon skulle dö utan att vår konflikt reddes ut,

Tack och lov tog jag fyra månader före hennes död själv kontakt med henne. Jag ville träffa henne, Jag märkte hur svag och sjuk hon var. Jag ville hjälpa henne. Jag åkte ner till Sävedalen och stannade hos henne i två veckor. Hon tog emot min hjälp. För första gången på många år visade hon mig ingen fiendskap utan istället tacksamhet. Hennes hat mot mig var borta. Hon orkade inte hata längre. Vi pratade aldrig om varför hon bröt kontakten med mig eller varför hon vägrade att träffa Bosse. Hon hade hela livet avskytt att se en man i mitt liv. Nu tvingades hon acceptera detta. Hon pratade inte längre om vilken förfärlig dotter hon hade (vilket ju inte var sant!). Hon antydde bara att hon inte ville leva längre. Det var hemskt.

När jag åkte hem från Sävedalen den dagen i augusti 1999 var jag ändå för första gången på många år glad. Jag hade försonats med min mamma även om det aldrig uttalades några försoningsord.

Fyra månader senare, den 19 november 1999, på min namnsdag, avled hon 87 år gammal.

Jag förstår Leif men varför erkände han med SVT:s benägna medverkan sina mordplaner på sin mamma. Var det för att bli skuldfri? Men en sådan skuld kan man aldrig bli fri ifrån. Visst kan man kalla det pojkstreck men det är att ta lite för lätt på det faktum att han faktiskt planerade ett mord.

Risken finns att min syn på GW kommer att förändras efter detta. Jag vet ännu inte det.