Som ni förstod var det några fruktansvärda timmar Bosse och jag genomled igår kväll, när vi med fasa hade lyssnat till det ihållande ångestskriket från en katt alldeles utanför vårt köksfönster. Ett skri som plötsligt tystnade. När vi gick ut i skymningsmörkret upptäckte vi utanför verandan att marken var full av katthår, ljust, massor av vitt, svart, lite brunt – precis Sigrids färger.
Som den sanna pessimist jag är drog jag slutsatsen: Sigrid är död. Dödad av en varg.
Vi ropade på henne i timmar men hon gav sig inte till känna. Till slut förstod jag att hon verkligen var död, att hon hade tagits av en varg som misstänks hålla till i vår skog.
Bosse hade sett vargen jaga ett rådjur tidigt igår morse, men han hade då inte varit säker på att det verkligen rört sig om en varg eller en om stor lösspringande schäferhund. Vi är inte heller idag säkra på vad det var för djur. Många som ser en varg tror att det är en hund, en mycket, mycket stor hund.
Men en sak vi nu vet är:
SIGRID LEVER
Hon blev som jag fruktade inte alls ihjälbiten och uppäten av en varg. Hon mår istället bättre än någonsin. Sent igår kväll, när det var mörkt, tittade Bosse en sista gång ut genom köksfönstret i hopp om att hon levde och ville komma in. Och vem satt där i gräset och stirrade på dörrhandtaget om inte – Sigrid. Hon störtade in i köket, kastade sig över matskålarna och åt sig proppmätt, varefter hon rusade upp på övervåningen och lade sig under ett bord i TV-rummet, där hon brukar ligga när hon vill vara ifred.
Jag väntade på att hon skulle hoppa upp i min säng och sova där men det gjorde hon inte. Hon var säkert själv både rädd och chockad. Men hon levde och det var det viktigaste.
Nu är det lördag. Solen skiner och det är varmt. Sigrid är förstås försvunnen igen, som hon alltid är under
vackra dagar. Men det första hon gjorde när Bosse släppte ut henne i morse var att försiktigt gå fram till platsen där slagsmålet hade ägt rum kvällen innan. Hon nosade på varje tuss av kattpäls som fyllde en yta på nästan två kvadratmeter. Sedan drog hon sig långsamt baklänges därifrån och försvann, som om hon inte ville kännas vid platsen. Förmodligen hade hon själv varit delaktig i slagsmålet men kanske var det med en annan katt – inte med en varg.
Redan i morse började talgoxarna samla ihop katthåret i små ullpaket och flygande transporterade ullen i näbben upp till sina holkar. Det var ju ett perfekt dun att klä fågelholkarna med, där honorna förmodligen redan ligger på ägg. Så fantastiskt det är i naturen – när man som vi har förmånen att få se den från riktigt nära håll.
OBS: Bilderna på Sigrid i den här bloggen är arkivbilder. Jag har i skrivande stund inte fått förmånen att träffa henne ännu idag för att kunna ta nya bilder. Så fort hon kommer fram ska jag ta upp mobilen och ta färska glädjebilder av den lilla olydiga satmaran som fyllde 7 år den 1 maj.