Det här är inte någon riktig bokrecension även om den följande texten beskriver och problematiserar innehållet i en ny bok, nämligen Uppdrag gransknings reporter Lina Makbouls bok ”Revolutionens första offer” (Mondial). Boken är en tragisk, känsloladdad, blodfull, ja nästan thrillerbetonad, uppgörelse med de haverier som den s k #Metoo-revolutionen resulterade i. Men det skulle visa sig bli ett högt pris som Lina Makboul själv fick betala för att ha kastat sig in i detta ormbo.

Jag sträckläste boken när jag nyligen befann mig i Spanien. Sällan har jag känt en sådan ilska men också en sådan glädje som när jag läste ”Revolutionens första offer”. Ilskan kände jag på grund av de hänsynslösa och fullkomligt orimliga hatangrepp som Makboul utsattes för av ett stort antal radikala feminister när hon 2018 för Uppdrag gransknings räkning granskade några av de mest uppseendeväckande skandalerna under #Metoo-kampanjen 2017/2018. Det var vad som hände henne under denna granskning som boken handlar om.

Glädje kände jag över att jag inte var ensam. Exakt samma kränkningar, samma lögner och samma oförblommerade hat utsattes jag själv för för några månader sen när jag hade den dåliga smaken att kritisera en känd svensk programledare (TV4:s Jenny Strömstedt) för hennes utspel om påstådda sexuella trakasserier som hade ägt rum för trettio (30) år sen i samband med en blöt studentfest.

Även i mitt fall var hatarna i nio fall av tio kvinnor. Häxjakten på mig fick också avsedd effekt: Jag tog så illa vid mig att jag under flera veckor planerade att ta livet av mig. Jag kände att mitt liv var slut. Jag var bannlyst från all social och kulturell gemenskap. Jag var utfryst och utraderad och borde skyndsammast se till att komma härifrån.

Lina Makboul insåg nog inte vad hon gav sig in på när hon gav sig på att granska #Metoo-revolten. Hon kunde nog aldrig drömma om att det var hon själv som skulle bli slaktad offentligt, inte de #Metoo-aktivister som spred lögnerna, hyckleriet, förräderiet, efterhandskonstruktionerna och fegheten, de aktivister som Makboul hade bestämt sig för att granska.

Makboul koncentrerade sig i TV-programmet framförallt på två huvudkombattanter i #Metoo-kampanjen, nämligen medieprofilen Cissi Wallin och förre ledarskribenten på Aftonbladet Fredrik Virtanen. Cissi Wallin var ju den kvinnliga förgrundsgestalten under #Metoo och Fredrik Virtanen den mansperson som Wallin (men även andra kvinnor) öppet anklagade för våldtäkt och sexuella trakasserier. Wallin gick till och med så långt att hon namngav Fredrik Virtanen öppet på Facebook, något som skulle komma att få stora konsekvenser, inte bara för honom utan också för henne.

Men #Metoo innehöll samtidigt så mycket mer, så många fler mediala övertramp, så mycket mer av feghet och hyckleri som borde ha belysts ännu mera, inte bara i Uppdrag granskning utan av medierna själva. Istället lägrade sig tystnaden över det svenska mediesamhället. Självkritiken fanns inte där.

Jag själv hävdade tidigt att #Metoo-journalistiken var den svenska journalistikens största magplask. Reportrar, ledarskribenter och krönikörer, vars uppgift var att granska alla företeelser i samhället, bytte plötsligt roll och blev själva aktivister. Lika snabbt utraderades alla krav på källkritik och kritiskt granskande. Alla kvinnor som agerade under #Metoo hade rätt och alla män hade fel. Det fanns bara en sanning. Den som inte insåg det skulle utsättas för häxprocesser liknande dem på 1600-talet.

Inte ens superkändisar som författaren Camilla Läckberg och komikern Mia Skäringer drog sig för att håna och belacka Lina Makboul och förklarade att de ALLTID trodde på kvinnor när dessa berättade att de hade utsatts för sexuellt våld av män. Läckberg gick till och med så långt att hon skickade en bild på en våt bajskorv till Lina Makboul. Hur kan en kvinna i hennes upphöjda ställning sjunka så djupt? Jag har aldrig varit något beundrare av Camilla Läckberg. Nu har jag förlorat den lilla respekt jag hade för henne.

En kvinna kan aldrig ljuga, var budskapet. Henne ska man alltid tro på. Män däremot är ständiga lögnare. Alla män är dessutom potentiella – eller verkliga – våldtäktsmän. Jag uttrycker mig något tillspetsat men sådan var stämningen. Den var med andra ord outhärdlig för den osynliga grupp som inte höll med de värsta aktivisterna. Ingen vågade heller säga emot för att inte riskera ett klubbslag i huvudet eller ett nackskott.

Lina Makbouls ihärdiga arbete med att granska och avslöja Wallin/Virtanen utvecklade sig till en personlig vendetta mellan henne själv och Cissi Wallin. Wallin spelade ett sataniskt spel för att förnedra Lina Makboul och få Uppdrag granskning att framstå som en löjeväckande och tandlös tiger. På slutet drog hon sig inte ens för att sprida ut påståendet att Lina Makboul var vän med Fredrik Virtanen och att Makboul därför gick Virtanens ärenden, en anklagelse som naturligtvis var en infam lögn från början till slut. Cissi Wallins strategi, om man läser boken rätt, var att vinna en kamp som hon hade förlorat för längesen.

De flesta känner till bakgrunden: 2011 polisanmälde Cissi Wallin Fredrik Virtanen för att ha drogat henne och våldtagit henne sen hon följt med honom hem till hans bostad en sen kväll. Den påstådda våldtäkten hade inträffat redan 2006, alltså fem år tidigare, så brottet, om det handlade om ett brott, var redan preskriberat när polisanmälan lämnades in.

Fredrik Virtanen förnekade att han skulle ha drogat och våldtagit Cissi Wallin. Ord stod mot ord mellan de två. Och ord står fortfarande mot ord mellan dem.

Detta faktum samt brist på bevis ledde till att polisen efter tio månaders utredning lade ner förundersökningen. Fredrik Virtanen var en fri man. Under några år till …

Därefter hände ingenting förrän Cissi Wallin under #Metoo-kampanjen öppet anklagade Virtanen för våldtäkt och namngav honom på sin Facebook.sida. Detta var uppseendeväckande eftersom de tiotusentals svenska kvinnor som under #Metoo-kampanjen anklagade män för att ha våldtagit dem eller begått andra sexuella övergrepp mot dem hade gjort det under anonymitetens täckmantel. Ingen visste därmed vare sig vem som anklagade eller vem som stod anklagad – med några få undantag.

Fredrik Virtanen fick nämligen schavottera offentligt tillsammans med ytterligare några offentligt våldtäktsanklagade män ur kändisvärlden, bland andra programledaren Martin Timell, komikern Soran Ismail och programledaren Lasse Kronér. De tre första förlorade sina jobb och sin karriär. Lasse Kronér lyckades få upprättelse eftersom anklagelserna mot honom ansågs osanna.

Men det gick inte heller särskilt bra för Cissi Wallin. 2019 åtalades och dömdes hon villkorligt av Stockholms tingsrätt för grovt förtal (av Fredrik Virtanen). Hon ålades att betala ett skadestånd på 90 000 kronor till Virtanen. Båda överklagade domen till Svea Hovrätt. Där gick det ännu sämre för Wallin. Istället för att fria henne skärpte hovrätten domen. Tingsrätten hade dömt för grovt förtal i ett fall. Hovrätten dömde henne för grovt förtal i sju fall. Dessutom höjdes skadeståndet till 110 000 kronor.

Så även Cissi Wallin – den stora #Metoo-drottningen –  framstod till sist som den stora förloraren. Hennes bokförlag vägrade till och med att ge ut hennes bok eftersom boken innehöll anklagelser och förtal.

Lina Makboul skjuter i boken in sig på att Cissi Wallin till att börja med inte hade gjort någon större affär av den påstådda våldtäkten 2006 när den påstods ha begåtts – för att fem år senare polisanmäla Fredrik Virtanen för att ha drogat och våldtagit henne. Det var ett lappkast som förvånade många.

I boken redogör Lina Makboul för Cissi Wallins sätt att bagatellisera det påstådda övergreppet. Makboul avslöjar att Wallin 2008, alltså två år senare, i ett blogginlägg skrev att ”hon hade följt med en känd snubbe hem”. Wallin var säker på att hon hade blivit drogad och våldtagen men att hon inte mindes något, skriver Makboul som citerar Wallin:

”Jag minns inget av natten, inte ett skit. Jag tog mina grejor, spydde som en kalv på hans toa och gick hemåt.”

Men när hon 2011 förhördes av polisen mindes Cissi Wallin plötsligt en lång rad detaljer om natten 2006. Makboul, liksom jag själv, undrar hur man två år efter en händelse (2008) ”inte mindes ett skit” samtidigt som man ytterligare tre år senare (2011) plötsligt kom ihåg varenda detalj. Wallins samtalsterapeut babblade i polisförhör om förträngning av traumatiska minnen men det var inget polisen trodde på.

En intressant passus i Lina Makbouls bok är när hon redovisar vad ett vittne, ”Helena”, hade sagt till polisen under ett förhör. Cissi Wallin hade ringt upp ”Helena” under förmiddagen efter ”våldtäktsnatten”. Enligt Helena hade Cissi Wallin sagt så här: ”Vet du vem jag har legat med? Det var väl närmast en retorisk fråga så jag sa väl: Nej, vem då? Hon svarade: Fredrik Virtanen”.

Då beskrev Cissi Wallin att hon ”hade legat med Fredrik Virtanen”. Något tal om våldtäkt var det inte. Hon hade till och med fnissat.

Men det spektakulära – och imponerande –  i Lina Makbouls bok är inte i första hand alla de intrikata detaljerna om hur det gick till under #Metoo. Det är istället Makbouls sätt att förhålla sig till sina egna reaktioner. Hon är totalt självutlämnande i boken. Hon beskriver hur hon gråter av trötthet och av chock över att bli lynchad, uthängd och hatad av #Metoo-mobben, som hon blev både innan programmet sändes den 30 maj 2018 och efteråt. Se här:

Jag känner igen varje ord. Även om man på förhand vet att kritiken kommer som ett brev på posten så blir man ändå lika förtvivlad när man läser om vilken hemsk människa man är, hur ond man är, hur oduglig och inkompetent man är och att man helst borde dö.

Jag ska bara ge två exempel på de dödsdomar och den häxprocess jag själv utsattes för i vintras efter att ha skrivit min kritiska blogg om Jenny Strömstedt den 30 december ifjol:

Likheterna med hatet mot Lina Makboul är påfallande. Numera förvånas jag ändå allt oftare och oroas alltmer av det hat som finns hos människor och som tar sig alltmer hänsynslösa uttryck. Och det är genom sociala medier på internet som detta växande hat kanaliseras. Det är inte precis någon smickrande roll för internet. Det kan också vara farligt eftersom näthatet i värsta fall kan överföras till verkligt, handgripligt våld.

Med sorg i hjärtat läser jag om den frustration som Lina Makboul uttrycker i sin bok. På sidan 123 skriver hon så här:

”Först nu insåg jag att de verkligen ville sänka mig. Min trovärdighet, mitt rykte, min person. … En känsla av total maktlöshet grep tag i mig. För jag insåg att det aldrig skulle gå att vinna mot människor som inte spelar enligt regelboken.”

Några sidor senare skriver hon:

”Metoo skulle fredas från granskande journalistik. Det var en plågsam insikt att även flera av mina journalistkollegor skrev under på detta, att även de krävde obrottslig lojalitet med metoo-revolutionen. … Den som inte stämde in i kören skulle krossas.”

Det hon beskriver är skrämmande. Det är också därför hennes bok är så viktig. Den är viktig för yttrandefriheten. Den är viktig för att inte minst journalister ska förstå att deras uppgift inte är att fjäska för det eller dem som för tillfället är inne eller har makten. Deras roll är att stå orubbliga i sin principfasthet, i sin höga moral och i sitt kritiska förhållningssätt till allt i samhället även om det ibland kommer att göra ont och även om det ibland leder till förföljelser och häxjakter som är svåra att  stå ut med. Annars har journalisterna inte inom journalistiken att göra.

Lina Makboul är ett föredöme. Det finns mycket få kvar av hennes sort i Sverige. Därför är det viktigt att hon inte skyggar för kritiken och ger upp. Hon har lidit mycket under de senaste åren – men hon behövs. Hennes journalistkollegor i olika medier applåderar inte hennes bok men det var heller inte väntat.