Journalisten Lotta Gröning, 64, har under många år varit en självutnämnd och ”avlönad” (vänster)kritiker av det socialdemokratiska partiet. På senare år har hennes kritik dock glidit alltmer åt höger.

Jag har aldrig riktigt blivit klok på Lotta Gröning. Som socialdemokrat har hon alltid försökt sitta på minst fem stolar samtidigt. Hon har varit en ständig gäst i alla sorters politiska debatter i TV just därför att hon varit en av socialdemokratins mest oförblommerade interna kritiker. Hade hon inte varit socialdemokrat hade hon ju inte varit intressant att bjuda in.

Men med tiden har jag allt oftare upplevt hennes kritik som krystad. Den har mer och mer blivit till kritik för kritikens egen skull. Hon har sällan haft någon rak linje i sin politiska analys. Hon har fladdrat fram och tillbaka. Man har fått skärpa sig för att hänga med i alla svängar och piruetter.

Det har sällan funnits någon röd råd i hennes kritik av partiet. Jag har ofta känt när jag lyssnat på henne att hon ansträngt sig till ett yttersta för att leva upp till rollen som självutnämnd sossekritiker men fortfarande sosse. Men hon blev till slut totalt förutsägbar och därmed  ointressant.

Sen 2009 har hon haft det fina jobbet som politisk krönikör på Expressen men har på senare tid mest slagits för landsbygdsfrågorna, avskyn för vindkraft och förkärleken för kärnkraft. Sossekritiken har det hörts allt mindre om.

Men hon har på senare tid ändå spytt ur sig en rad hårda anklagelser mot sitt gamla parti. Hon har tilll exempel liknat Stefan Löfven vid en ”oligark” eftersom han enligt Gröning har hävdat att ”demokratin hotas om han förlorar makten”. Hon har skrivit att socialdemokratin är en döende rörelse och att partiet har utvecklats i alltmer socialliberal riktning. Då inställer sig frågan varför Gröning går till liberalerna när hennes gamla parti har blivit socialliberalt???

Detta är ännu en av de många tankevurpor och politiska egendomligheter som har varit Lotta Grönings signum under många år som socialdemokratisk kritiker.

Lotta Gröning är ingen gröngöling. Hon har en lång meritlista och dessutom är doktor i historia. Hon är  den senaste i raden av politiska nyrekryteringar till Liberalerna. Häromveckan ringde partiledaren Nyamko Sabuni själv upp Lotta Gröning och frågade om hon ville kandidera för Liberalerna. Sabuni hade förstått att Gröning hade blivit alltmer politiskt hemlös.

Lotta blev eld och lågor och tackade ja på stående fot. Jag förstår henne inte, även om jag inte tycker att både Nyamko Sabuni och Liberalerna är hyggligt folk. Men hur kan Gröning lämna ett välavlönat och inflytelserikt jobb som politisk krönikör på Expressen för att gå till ett parti som står med det ena benet i den politiska graven, det vill säga som riskerar att ramla ur riksdagen vid nästa val?

Tänk om Gröning inte ens kommer in i riksdagen? Tänk om partiet missar spärren och blir politiskt irrelevant? Vad ska Gröning göra då? Hon kan ju inte jobba som journalist igen eftersom hon officiellt har tagit ställning för ett namngivet politiskt parti och därmed är förbrukad som journalist.

Sen kommer nästa fråga: Vad kan Lotta Gröning åstadkomma för att ge en skjuts framåt för Liberalerna? Något dragplåster är hon inte. Hon är heller inte särskilt spännande. Hennes stjärna har för längesen slocknat.

Eftersom hon har försörjt sig på att vara internkritiker av socialdemokratin, hur kan Nyamko Sabuni vara säker på att Gröning inte axlar samma roll i sitt nya parti? Och Liberalerna har inte råd att i nuvarande läge utsätta sig för alltför mycket intern och extern kritik. Lotta Gröning har alltid haft svårt att lojalt ställa upp för något. Hon är egentligen en politisk vilde med stora svårigheter att anpassa sig.

I själva verket tar Nyamko Sabuni en stor politisk risk när hon rekryterar Lotta Gröning. Gröning är ju inte en person som stryker någon medhårs.

Men det är inte bara Lotta Gröning som Nyamko Sabuni under uppenbar desperation har rekryterat under sommaren och hösten i jakt på ”färgstarka profiler”. Utdelningen har dock varit måttlig. Det mest färgstarka Sabuni har rekryterat är den förra artisten och PR-kvinnan Dominika Peczynski, sen några år tillbaka gift med förre moderate finansministern Anders Borg. Pezcynski är en häftig person – men vad vet hon om politik?

Hon har själv sagt i en intervju att anledningen till att hon går in i partipolitiken är ”mycket oklar”. Ingen bra utgångspunkt för att bli en stark och tongivande politiker, anser jag. Man måste ju veta vad man vill med politiken. Själv har hon också med viss självinsikt sagt att det finns risker med att som känd person gå in i politiken:

”Nackdelen är att man inte tas på allvar utan betraktas som en larvig kändis!”

Hon erkänner också att hon inte vet särskilt mycket om hur det är att vara politiker:

”Jag kände att jag ville hjälpa till på ett mer konkret sätt än att bara betala medlemsavgiften. Men jag begriper inte ett dyft av partipolitiska spel och intriger.”

Det kanske inte är någon nackdel. Vi väljare är numera hjärtinnerligt trötta på det politiska spelet och det ständiga intrigerandet. Det vore uppfriskande med en politiker som vågar vara sig själv och inte alltid är kalkylerande och riskminimerande. Risken är dock att man som ledamot av Sveriges riksdag snabbt blir nermald i den politiska grottekvarnen och därmed förvandlad till oigenkännlighet.

Sabunis tredje rekrytering är den tidigare Robinsonvinnaren och polismannen Martin Melin, också känd som före detta make till deckarförfattaren Camilla Läckberg. Vad Martin Melin har i politiken att göra vet jag inte men han har faktiskt varit medlem i folkpartiet sen 2017,

Själv säger han i egenskap av polis att han i riksdagen ska jobba för en ”effektiv brottsbekämpning”. ”Vi måste ha hårdare straff i Sverige” säger han. ”Visserligen har vi höga straffsatser i lagstiftningen men domstolarna dömer enligt praxis inte ut de hårdaste straffen.”

Han lovar nu att ”han ska bli polisens röst i riksdagen”. 

Jag undrar om han inte skulle göra större nytta om han stannade kvar och jobbade inom polisen än att nöta stolarna i riksdagens plenisal och i utskottsrummen. Han är medveten om att kanske inte heller han blir tagen på allvar i riksdagen utan viftas undan som en före detta dokusåpakändis. Å andra sidan framhåller han det faktum att han har tjugo års erfarenhet som polis.

På den punkten är det inte någon annan riksdasledamot som slår honom. Så kanske blir Nyamku Sabunis största lycka ändå att få in Martin Melin i riksdagen. Liberalernas tidigare rättspolitiska talesman har varit Johan Pehrson från Örebro som både är jur.kand. och har varit tingsnotarie men det är tyvärr väldigt längesen. Martin Melin har ju precis dragit av sig uniformen.

Det finns ett drag av desperation över Nyamko Sabuni och Liberalerna idag. Jag tror inte att det hjälper partiet särskilt mycket att rekrytera en eller annan kändis. Jag tror att det viktigaste för ett politiskt parti är att väljarna vet vad partiet står för.

Idag är det inte många som vet det vad liberalerna står för eftersom alla partier trängs i den politiska mitten och blir alltmer lika varandra. Det enda vi vet är att Nyamko Sabuni inte gillar höghastighetståg.