UPPDDATERAD DEN 13 NOVEMBER 2026 KL. 18.00

Jag trodde att Sverige var en demokrati, ett land där varje väljares röst var lika mycket värd.

Men efter att ha följt de hittills minst sagt fruktlösa och i många avseenden förnedrande regeringsförhandlingarna (som inte ens verkar ha varit några riktiga förhandlingar) trots att det nu har gått 61 dagar sen valet så har jag förstått att vissa väljares röster inte alls är lika mycket värda.

Om jag ser på den rödgröna sidan av det politiska landskapet är de centerpartistiska väljarnas röster uppenbarligen mera värda än de vänsterpartistiska – trots att Vänsterpartiet fick 8.4 procent i valet medan Centerpartiet fick nöja sig med 7.03 procent. Vänsterpartiet gjorde dessutom sitt bästa val på många år, inte minst tack vare röster från missnöjda socialdemokrater.

En av de två potentiella regeringsbildarna Magdalena Andersson (den andre är Ulf Kristersson) och hennes nya vapendragare centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist så är diktatet att Vänsterpartiet är portförbjudet i en rödgrön regering – detta trots att samma Magdalena Andersson ända sen valrörelsen har förklarat att hon vill leda en regering med stöd av Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet.

Men denna målsättning frånträdde Magdalena Andersson själv när hon i söndags kväll blixtinkallade till en presskonferens och meddelade att hon ville leda en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet med stöd av Vänsterpartiet som fick stanna utanför regeringen. Det var alltså inte tal om att Vänsterpartiet skulle ingå i denna regering.

Däremot var partiets röster bra att ha som stödröster för att garantera en politisk majoritet för de rödgrönas politik.

Det är som jag ser det Centerpartiets och Elisabeth Thand Ringqvists röda linje gentemot Vänsterpartiet som är huvudorsaken till Magdalena Anderssons ställningstagande. Thand Ringqvist vägrar sätta sig i en regering där Vänsterpartiet har ministerposter. Thand Ringqvist och Centerpartiet vill nämligen till varje pris minska inflytandet från vad de kallar ”ytterkantspartierna”, d v s Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.

Med risk för att upprepa vad många, inklusive jag själv, redan har sagt var Magdalena Anderssons regeringsbesked i söndags ingen överraskning. Det överraskande var att hon kom med beskedet just då. Hon borde redan i valrörelsen eller omedelbart efter valet ha gett väljarna det tydliga beskedet att Socialdemokraterna gärna ville stödja sig på Vänsterpartiets röster men att partiet inte skulle få några ministerposter i en socialdemokratiskt ledd regering.

Så har det nämligen alltid varit. Vänsterpartiet – och dess föregångare VPK och ännu tidigare Sveriges Kommunistiska Parti – har sen 1921 släppt fram alla socialdemokratiska regeringar, oftast genom att lägga ner sina röster i riksdagen. Men partiet har aldrig belönats med några statsrådsposter.

Det finns historiska förklaringar bakom det här. Vänsterpartiet har varit bra att ha som transportkompani och dörrmatta men har alltid ansetts vara opålitligt som regeringsparti, bland annat på grund av Vänsterpartiets tidigare mycket vänskapliga relationer med Sovjetunionen och DDR (Östtyskland).

På bilderna nedan kan vi se när VPK:s tidigare partiledare Lars Werner besökte både DDR:s politiske ledare Erich Honecker och den tidigare Socialistiska Republiken Rumäniens avskydde president Nicolae Ceaușescu. Vänskapen lyste igenom på bilderna:

Lars Werner på vänskapligt besök hos den hatade ledaren för f d Socialistiska Republiken Rumänien Nicolae Ceaușescu.

Men i rättvisans skull ska jag också visa jag också några bilder på hur även socialdemokraternas partiledare och statsminister Olof Palme umgicks vänskapligt med Östtysklands ledare Erich Honecker. Så Lars Werner och VPK var ingalunda ensamma om att ha goda förbindelser med den kommunistiska Stasiregimen i DDR.

Det var inte minst LO-förbunden och fackföreningsrörelsen  som påverkade det socialdemokratiska partiet att inte släppa fram Vänsterpartiet som regeringsparti. Under 50-, 60- och 70-talen pågick en ständig kamp ute på arbetsplatserna i landet mellan Socialdemokraterna och Kommunisterna om vilket parti som skulle ha makten inom fackklubbarna och helt hela fackföreningsrörelsen.

Den här mångåriga kampen vanns framgångsrikt av Socialdemokraterna även om det på vissa håll var en strid på kniven. LO-facken utkämpade också en hård kamp mot syndikalisterna.

Men det var då det. Vänsterpartiet är idag ett helt annat parti än det var på ”den gamla goda tiden”. Det var många år sen som partiet tog bort K:et i sitt namn VPK,  ”K”:et som stod för ”Kommunisterna”. Den politiska omvärlden har dessutom förändrats i grunden. Kommunismen är utrotad som politisk ideologi i västvärlden. Kina är dock fortfarande en kommunistisk stat liksom Kuba, som dock bara är en liten spiillra som på grund av USA:s sanktioner kämpar för sin överlevnad.

Framföallt finns inte Sovjetunionen och DDR finns inte längre, inte heller det övriga sovjetstyrda staterna i det gamla Östblocket. Dessa länder  har raderats ut både från kartan och från människornas medvetande när det gäller deras politiska tillhörighet. De flesta av dem är idag medlemmar i både EU och Nato.

Allt började med Berlinmurens oväntade fall den 9-10 november 1989.

DDR upplöstes officiellt den 3 oktober 1990, alltså för 36 år sen, medan Sovjetunionen föll och upplöstes den 26 december 1991. Båda händelserna markerade slutet för det kalla kriget och kommuniststyret i Östeuropa.

Allt gick i rasande fart och slutade med Tysklands återförening den 3 oktober 1990.

Men detta världspolitiska och revolutionerande paradigmskifte har inte avsatt några som helst spår i det sätt som Socialdemokraterna i Sverige behandlar Vänsterpartiet. Så sent som under årets valrörelse förklarade Magdalena Andersson att ”Vänsterpartiet fortfarande har en lång väg att resa” och att partiet inte är ”regeringsdugligt”. Detta trots att Vänsterpartiet och deras pro-kommunistiska – men numera hädangångna föregångare – har en mångårig politisk historia och decennier av både riksdagsarbete och lokalt politiskt arbete.

Det är också värt att påminna om att Vänsterpartiets politiska levnadshistoria är långt mycket äldre än både Miljöpartiets, Kristdemokraternas och inte minst Sverigedemokraternas historia. Ändå har både Miljöpartiet, Kristdemokraterna ingått i flera regeringar. Sverigedemokraterna erbjöds ministerposter av Ulf Kristersson i en kommande borgerlig regering i mars i år men har nu av egen fri vilja valt att tacka nej till regeringsposter.

Ända sen slutet av 1950-talet har det tidigare SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), senare VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) och numera V (Vänsterpartiet) tvingats agera dörrmatta åt socialdemokratiska regeringar men har aldrig fått några ministerposter i dessa regeringar. Det var under  SKP:s ordförande Hilding Hagbergs tid som vänstern började släppa fram socialdemokratiska regeringar i Sverige.

Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, Kristdemokraterna 1991 och Sverigedemokraterna så sent som 2010! KD fick plats i Carl Bildts borgerliga regering redan 1991 och har suttit i borgerliga regeringar sen dess. Miljöpartiet debuterade som regeringsparti i Stefan Löfvens första regering  2014 medan SD ännu inte har suttit i någon regering men har alltså erbjudits ministerposter av Ulf Kristersson.

Så det var med stukat självförtroende som Magdalena Andersson påbörjade sina regeringssonderingar trots att hennes parti tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet tillsammans vann valet med 176 mandat mot Tidöregeringens 173. Eftersom Socialdemokraterna är det största partiet i det rödgröna blocket var det naturligt att det var Magdalena Andersson som skulle bli regeringsbildare.

Men det har inte varit Magdalena Andersson som har varit den styrande kraften i regeringsbildningsarbetet i det rödgröna blocket.

Regeringsbildningsprocessen på den rödgröna sidan har istället kidnappats av Elisabeth Thand Ringqvist.

Det började den 9 oktober med hennes inbjudan till ett ekonomiskt seminarium på Högberga gård på Lidingö. På detta seminarium skulle de andra rödgröna partierna få lära sig hur det ekonomiska läget såg ut i Sverige.

Kort därefter fick samma Elisabeth Thand Ringqvist sonderingsuppdraget av talman Andreas Norlén. Hon hade enskilda möten med samtliga partiledare för att rekognoscera terrängen för en bred mittenregering. Den föll med ett brak i omröstningen i riksdagen.

Det mest uppmärksammade initiativet från Elisabeth Thand Ringqvist sida var emellertid hennes brandkårsutryckning förra fredagen när hon begärde in var sitt ”totalpaket” av Ulf Kristersson och Magdalena Andersson. Dessa ”totalpaket” skulle innehålla utförliga beskrivningar av vilken politik de båda regeringsbildarna tänkte föra om någon av dem skulle bilda regering och vilka partier de i så fall tänkte regera eller samarbeta med.

Dessa ”totalpaket” ska vara Elisabeth Thand Ringqvist till handa senast idag, fredagen den 13 november klockan 17.00. Därefter ska centerledaren noga studera dokumenten och sen bestämma vilken av regeringskonstellaltionerna hon själv vill ingå i, ett besked som försatte de övriga tre rödgröna partierna i ett akut chocktillstånd. Elisabeth tänkte alltså svika dem …?

Magdalena Andersson svarade två dygn senare med att tillkännage att hon tänkte bilda regering tillsammans med Miljöpartiet och Centerpartiet men lämna Vänsterpartiet utanför. Detta helt enligt de önskemål som centerledaren under lång tid hade framfört. Hon har nämligen beröringsskräck när det gäller Vänsterpartiet eftersom hon betraktar partiet som ett ytterkantsparti, som hon inte ens vill ta i med tång.

Bakgrunden till Thand Ringqvists utspel om de här totalpaketen var att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ställde hela regeringsprocessen på ända när han samma dag, fredag den 9 november, avslöjade att han tänkte släppa fram en regering ledd av Ulf Kristersson men att SD avstod från att begära att få ministerposter i denna regering.

Här såg Elisabeth Thand Ringqvist plötsligt en öppning för sig själv och Centerpartiet eftersom hon har uppfattat Jimmie Åkessons överraskande totalomsvängning i regeringsfrågan som ett tecken på att Sverigedemokraterna inte skulle komma att ha något inflytande i en ny borgerlig regering, något som hon i så fall sannolikt har fått om bakfoten.

Elisabeth Thand Ringqvist har varit pådrivande i propagandan och mobbningen av Vänsterpartiet. Även om inte heller Magdalena Andersson vill ha med Vänsterpartiet i en regering så tror jag att hon i ett avgörande skede skulle kunna rucka på sina principer och släppa in Nooshi Dadgostar och vänsterns vice ordförande Ida Gabrielsson i en socialdemokratiskt ledd regering – men det skulle i så fall bli en inbjudan med armbågen.

Nu tror jag inte att detta kommer att ske, om inte Elisabeth Thand Ringqvist viker sig. Senast på torsdagen upprepade dessutom Vänsterpartiet sitt budskap att de aldrig kommer att släppa fram en regering där de själva inte ingår. Så positionerna är fortfarande mer låsta än någonsin.

Men den springande punkten är att Magdalena Anderssons och Elisabeth Thand Ringqvists behandling av Vänsterpartiet är skamlös.

Det har runnit mycket vatten under broarna sen Vänsterpartiet var ett kommunistiskt parti – även om deras politik i vissa frågor ligger långt till vänster. Men partiets valmanifest kommer inte att bli vägledande för den politik Vänsterpartiet skulle kunna driva i regeringsställning. Partiet skulle tvingas kompromissa bort det mesta av sina allra mest radikala förslag.

Detta visar, som jag skrev inledningsvis, att alla väljarnas röster inte är lika mycket värda. Centerpartiets röster är värda mera än Vänsterpartiets. Därför anses det självklart att Centerpartiet ska sitta i en eventuell rödgrön regering. Varför är det självklart? Varför ska Elisabeth Thand Ringqvist diktera villkoren för hur en rödgrön regering ska se ut?

Jag har full förståelse för Vänsterpartiets krav. Socialdemokraternas och Centerpartiets motstånd är inte bara orättvist och odemokratiskt. Det är också otidsenligt och. För jämförelsens skull vill jag påpeka att det var en enkel match för Magdalena Andersson och Socialdemokraterna att 2022 tvärvända i Natofrågan och över en natt förorda ett svenskt Nato-medlemskap, något som ända fram till dess ansågs  helt orealistiskt.

Men Rysslands invasion i Ukraina i februari 2022 visade vad Ryssland och Vladimir Putin var kapabla till. Kunde Ryssland invadera Ukraina så skulle Ryssland också kunna hota Sverige och övriga nordiska länder. Då blev Nato den skottsäkra väst som Sverige klev in i. Det var ett riktigt beslut.

Nato-medlemskapet var ett betydligt större steg att ta för det oeniga Socialdemokratiska partiet än vad det skulle vara att släppa in Vänsterpartiet i en rödgrön regering.

Tänk om Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist!. Försök att vara med er tid. Det är 2026 nu – inte 1976.

Dessutom är det ett demokratiskt renlighetskrav att det parti som lånar ut sina röster till en regering också bör ha rätten att sitta med i denna regering. Det är inte det minsta kontroversiellt.