Med hjälp av åtelkamerorna kan jag idag avslöja vad som händer i skogen på nätterna. Det är djurens hemliga nattliv som vi som sover då aldrig får se!

by on

(Uppdaterat den 26 september)

Sen vår katt Kalinka rymde från vårt hem den 20 juli i år har vi oupphörligt letat efter henne på alla sätt. Jag ska inte dra alla åtgärder vi har vidtagit men en viktig detalj i sökandet var två s k åtelkameror (övervakningskameror) som jag köpte för att möjligen kunna fånga upp henne på bild.

På varje plats där vi satte ut skålar med kattmat och vatten monterade vi också fast åtelkamerorna på en trädstam i höjd med matskålarna. När ett djur närmade sig maten på natten skulle en bild automatiskt tas med hjälp av laser. Ju närmare djuret kommer desto bättre och tydligare blir bilden. 

Vår kattfälla som vi fick låna under några veckor i somras i vårt letande efter försvunna Kalinka.

Jag vet inte hur många timmar av bilder som jag har gått igenom varje förmiddag. De flesta bilderna visade ingenting, bara grenar och grässtrån som vajade i den nattliga vinden. När något rör sig framför kameran slår den till och tar en bild. Men kameran fångade också upp ett betydande antal djur som jag annars inte skulle ha fått se. I det här bildreportaget ska jag visa de vilda djurens hemliga nattliv, något som vi nästan aldrig får se om vi inte, som jag, placerar ut åtelkameror vid matplatserna. Det var stundom en fascinerande värld jag fick inblick i när jag gick igenom bilderna. Alla djur med mörkerseende utstrålar ju ett särskilt ljus när en ljusstråle riktas mot ögat. Man ser via kameran direkt när ett djur är på väg.

Detta speciella ljus beror på ett skikt som sitter i djurens ögon och som kallas tapetum lucidum. Skiktet sitter på baksidan av djurets ljuskänsliga näthinna och reflekterar det ljus – i det här fallet från åtelkameran, som tränger genom näthinnan. På så sätt kan de ljuskänsliga cellerna i ögat utnyttja ljuset en extra gång. Men visst ser det ser kusligt ut. Titta själva:

Efter att ha ätit sig mätt både på torrmaten och våtmaten i kattskålarna går den svartvita katten hem igen –  alla fall för en stund. Men den kommer snart tillbaka.

DEN STORA SVARTA VILDKATTEN ÄTER ALLT SOM KOMMER I HANS VÄG

Men den svartvita tjuvaktiga grannkatten har många konkurrenter om Kalinkas mat- och vattenskålar på de olika plasterna i skogen, många på långt avstånd från vårt hus. En av konkurrenterna var en – just det, annan katt, en stor, kolsvart och fet hankatt. Han var det första främmande djur som plundrade Kalinkas matskålar efter det att hon försvann. Jag misstänker att den katten är vild och hemlös men sådant vet man aldrig. Han har under de här månaderna visat en påtaglig hunger, en glupskhet och en fräckhet i sin jakt på den mat som vi hade tänkt att Kalinka skulle överleva på. Och han blev bara  fetare och fetare.

Låt oss ta en titt på honom:

Här kommer han spatserande, dock något avvaktande. Framför sig ser han en konstig metallgrej, en kattfälla. Han har nog aldrig konfronterats med en kattfälla förut. Men hans respekt för kattfällan är måttlig eftersom det luktar mat därifrån. Den svarta katten har visat prov på både oblyghet och fräckhet. Han har aldrig dragit sig för att stjäla kattmaten rakt ur fällan ens mitt på ljusan dag.

En morgon hittade Bosse honom när han hade fastnat i fällan. Den hade slagit igen och den svarta katten var obönhörligt innestängd. Men trots det trånga fängelset hade han ätit upp alla mat ur matskålarna och druckit av vattnet. Så någon cellskräck verkade han inte lida av, i varje fall inte en cellskräck som var starkare än suget efter kattmat. Han verkade heller inte tagit någon psykisk skada av äventyret för han återvände till fällan och matskålarna natt efter natt. 

Självklart är hans besök mer frekventa nattetid. När vi i början ställde ut kattfällan inne på varandan riggad med mat så drog han sig inte för att både tränga sig in på verandan och äta upp maten utan fällan slog igen. Men en vacker dag slog den allts¨ igen och det var förstås inte kul. 

Var vi än placerade ut matskålarna så nog lyckades den svarta katten hittat dem – även på platser långt ifrån vårt hus.

RÄVEN KOMMER SMYGANDE

Men det var inte bara de tjuvaktiga katterna som lade beslag på Kalinkas mat. Det fanns även andra djur som var sugna på ett något annorlunda skrovmål. Vad är det till exempel som dyker upp i vänstra hörnet på nedanstående bild? Det är i alla fall ingen katt. Det är ett mycket större djur. 

… men efter att ha eftergranskat de ursprungliga kamerabilderna idag upptäckte jag att de självlysande ögonen satt på ett hunddjur med lång och yvig svans, allså en RÄV, som var på väg till Kalinkas matskål.

Redan vid ett tidigare tillfälle hade kameran fångat en flyende räv:

ÄVEN ANDRA ”TAMA” DJUR HAR GJORT SIG BESVÄRET ATT ÄTA UPP KALINKAS MAT

Vilda djur med förkärlek för nattliga vistelser i skogen i alla ära – men under de här månaderna fick Kalinkas rikligt fyllda matskålar besök även av andra djur som borde ha hållit sig hemma under dessa nattliga timmar. Jag tänker då på en av grannens matsugna hundar. Här avslöjar den här jättestora bruna tiken sig via åtelkameran, när hon glufsar i sig den läckra kattmaten. I dagsljus är hennes päls brun men i ljuset från kameran ser pälsen nästan vit ut.

Genom att sätta ut mat i skogen till Kalinka och dessutom spänna fast en eller flera åtelkameror nära matskålarna har inte lett till att vi har kunnat spåra Kalinka. Däremot har det som synes skapat andra upplevelser. Jag har kunnat se hur vilda och tama djur rör sig i skogen, alla på jakt efter mat. Ändå har jag ännu inte visat er det mest sensationella. Det kommer senare.  

Men först några bilder på de ”snälla” djuren som vi ständigt ser röra sig i naturen. Tack och lov är dess inte intresserade av kattmat.

Nästan överallt fångar kameran upp rådjuren, både på dagen och på natten:

Även andra klövdjur har inte heller lyckats undkomma kameralinsen. Här är skogens verklige Konung, Älgen, som på bilden är fräck nog att bara visa ändalykten åt kameran:

Nu kommer jag till den kanske mest intressanta iakttagelsen som åtelkameran gjorde en natt när Kalinkas mat än en gång blev glupskt uppäten. Vad är det som dyker upp där? 

Mycket riktigt. Vildsvinet glufsar i sig allt som finns kattmatskålen.

Men överraskande nog så fångade åtelkameran inte bara de vilda djuren som passerade förbi, de flesta av dem för att få sig ett nattligt skrovmål i form av kattmat. En sen natt vid 04-tiden en dag i augusti passerades nämligen kameran av en människa, en man med sin hund på en nattlig promenad. Både mannen och hunden var utrustade med pannlampor. Vad gjorde de ute så sent på natten?

Efter flera veckors arbete blev jag äntligen klar med det här bildreportaget. Det har varit kraftprövande och tidskrävande. Trots allt vårt sökande är Kalinka fortfarande försvunnen när detta skrivs den 25 september. Nu har hon varit borta i 2 månader och 5 dagar. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om att återfinna henne även om tiden håller på att rinna ut. Höstregn och frostnätter närmar sig. De utgör ett allvarligt hot mot en liten katt som tvingas leva ensam ute i skogen. 

Jag tror inte på gud men jag ber ändå till gud att jag en dag ska hitta Kalinka vid liv och frisk så att vi kan ta hand om henne och ge henne den trygga tillvaro som hon förtjänar. Det var längesen jag var glad men jag vet att om Kalinka skulle komma tillbaka så skulle jag bli glad igen.