”Jag längtar hem sen åtta långa år
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor
Jag längtar marken, längtar stenarna där barn jag lekt.”
Den här dikten finns i Verner von Heidenstams diktsamling ”Ensamhetens tankar”. Jag lärde mig dikten utantill när jag var tonåring eftersom jag tyckte – och fortfarande tycker – att det är en av de vackraste men mest sorgliga svenska dikter som finns. Den stämde väl överens med min sinnesstämning under tonårstiden.
Nu undrar ni förstås vad den dikten har med min konstutställning att göra. Jo, det har den faktiskt – fast tvärtom mot vad man kan tro från början. Den ”mark” och de ”stenar” där jag lekte som barn fanns i Sävedalen i Partille kommun, ett stenkast från Göteborgs kommungräns.
I detta Partille hade jag i lördags vernissage med min senaste konstutställning. Jag blev för två år sen tillfrågad av Partille Konstförening om jag som gammal sävedalsbo ville ställa ut mina målningar på Slottet i Partille. Pandemin satte stopp för en utställning förra året men i höst blev den äntligen av.
I lördags invigdes den och det kom massor med folk. Nästan 200 personer trängdes i utställningslokalen under de fyra timmar som vernissagen pågick. Utställningen pågår fram till och med den 31 oktober på tisdagar, lördagar och söndagar. Så alla som missade vernissagen i lördags är välkomna redan i morgon, tisdag, eller under de två följande helgerna.
Jag sålde sex tavlor den första dagen men det finns fjorton tavlor kvar att titta på och drömma om.
Var kommer då Verner von Heidenstams dikt in i bilden? Jo, till skillnad från von Heidenstam har jag på senare år aldrig känt någon längtan att återvända till Partille eller Sävedalen. Jag har aldrig känt något behov av att återvända till mina rötter. Jag flyttade från Sävedalen tll Borås redan på nyårsafton 1969. Men så länge mina föräldrar levde var jag hemma i Sävedalen och hälsade på så ofta jag kunde. Då kändes det bra att ha kontakten med marken och stenarna där jag hade lekt som barn.
På senare år ha jag mest känt sorg och nostalgi. Jag vill inte bli påmind om det som aldrig kommer tillbaka. Jag vill leva i nuet och för framtiden. Det är därför med blandade känslor som man återser sin hembygd, dels för att allt har förändrats till oigenkännlighet, dels för att jag inte känner några människor där längre. Jo, två gamla skolkamrater från folkskolan kom till utställningen. Det var kära återseenden.
Sen kom också min enda kusin Inga-Lena för att få träffa mig. Inga-Lena är 84 år men är vacker som en tonåring. Det var en sann upplevelse att få träffa henne eftersom det var minst fyrtiofem år sen vi senast träffades. Vi har nästan aldrig haft någon kontakt men nu lovade vi varandra att hålla kontakten och kanske ses igen så småningom.
Dessutom reste en av mina bästa f d cykelkompisar från tävlingsåren på 70-talet, Christel, från Uddevalla för att få träffa mig på utställningen i Partille. Vi har fortfarande kontakt med varandra, en vänskap som aldrig kommer att dö. Jag var glad över att återse henne igen.
När man kommer tillbaka till sin gamla hemort upptäcker man att tiden har gått. Inget är sig likt. De gamla vägarna mellan villorna i Sävedalen som jag som barn tyckte var breda som autostrador visade sig nu bara vara små igenväxta gränder. Den sticker till i hjärttrakten när man upptäcker tidens flykt men den drabbar å andra sidan alla, inte bara de som börjar bli gamla utan även unga människor som ser sina barn växa upp och försvinna bort.
Men jag blev ändå överlycklig när Partille Konstförening kontaktade mig och bjöd in mig att ställa ut mina tavlor på det gamla magnifika Slottet, där toppolitikerna i Partille kommun även har sitt säte.
Det var en härlig men tröttsam helg. Bosse och jag körde ner med tavlorna tidigt i fredags morse och åkte hem till Tungelsta igen när utställningen stängde i lördags eftermiddag. Det blev nästan 100 mils bilkörning på två dagar. Igår, söndag, var jag så trött att jag sov nästan hela dagen. Jag hade tänkt skriva mitt blogginlägg igår men orkade inte. Idag känns det lite bättre.
I det här inlägget visar jag bilder från utställningen och särskilda bilder på de enskilda tavlorna. Kontakta mig gärna om ni är intresserade, helst på mejlen [email protected] eller med ett sms till 0738-43 76 07, så ska jag vidarebefordra er intresseanmälan till utställningskommissarien Gunnar Hall.