Sent i natt kom Bosse och jag hem till Tungelsta efter tretton dagars s k semester i min lägenhet på Solkusten. Sverige tog emot oss med duggregn och tre plusrader.

Det här var min hittills sämsta och tråkigaste vistelse i Spanien. Bosse hade redan insjuknat i influensa två veckor före avresan. Min sjukdom bröt ut efter fem dagar i Spanien. Vi hostade i kapp, snörvlade, hostade slem och låg i eller på sängen under större delen av den här semestern – alltmedan den härliga spanska solen lockande och förföriskt gassade utanför lägenhetsfönstren.

Det enda som var intressant att studera var hur de olika faserna i vår influensa gestaltade sig. Bosse låg ju liksom två veckor före mig i processen. Dessa medicinska realstudier kunde dock inte kompensera bortfallet av njutningen i det vackra sommarvädret.

Inatt – måndag – kom vi alltså hem och jag har sovit hela tisdagen. Trots sjukdomstristessen fanns det dock några oförglömliga ljuspunkter under min spanska resa. Vi åker ju i princip alltid dit för att jag ska få träna så mycket som möjligt på min racercykel – när snöglopp, töväder, snöstorm och regn hindrar mig från att göra detsamma i Sverige.

Det blev bara tre träningsrundor för min del i Andalusien den här gången – på tretton dagar! Uselt träningsfacit, kan man säga. Men under dessa få dagar kunde jag ändå föreviga de skönhetsupplevelser jag hade under mina cykelturer – den senaste i söndags när jag cyklade drygt 30 kilometer och kände mig någorlunda återställd, i varje fall tillfälligt.

Här kommer en liten bildkavalkad som är avsedd för er som längtar bort från den svenska vårvintern. Jag vill samtidigt påminna om att vårdagjämningen i år infaller nu på måndag, den 20 mars. Söndagen därpå ska vi ställa om till sommartid. Alltid något för den som fick se Åmål, som min mamma brukade säga. Ge inte upp hoppet. Det blir sommar i år också. Kanske.

Jag ska också för att inte upplevas som alltför onyanserad när det gäller det spanska klimatet erkänna att vädret under våra tre första vistelsedagar i min spanska by var värre än det är i Sverige idag. Det blåste orkan från nordväst. Regnet vräkte ner. Medelhavets upprörda vågor piskade de öde stränderna. Termometern utanför fönstret visade på 12 plusgrader. Brr.

Sen blev det plötsligt sommar igen. Det var förra måndagen den 6 mars. Då gav jag mig ut på årets första cykelrunda, knappt 30 km, men kom hem halvt avsvimmad med Bosses influensa sprutande ur näsan. Det var så det började. Febern steg och jag oroade mig för att få lunginflammation eftersom jag saknar mjälte.

Idag, tisdag, har jag alltså sovit hela dagen. Bosse gjorde några tafatta försök att jobba men kom hem redan vid 14-tiden och såg ut ungefär som jag i ansiktet.