Paris-Roubaix heter cykeltävlingen. Den avgjordes under mer än 6 timmar igår, söndag, på leriga kullerstenvägar (läs: kreaturstigar) i norra Frankrike mellan Paris och den gamla industristaden Roubaix som ligger norra Frankrike blott ett stenkast från den belgiska gränsen.

Normalt körs Paris-Roubaix tidigt på våren, i början av april, men i år flyttades den fram till den 3 oktober på grund av coronapandemin. Ifjol ställdes tävlingen in helt och hållet. Cykeltävlingen Paris-Roubaix anses vara världens grymmaste och hårdaste cykeltävling, ett proffscyklisternas verkliga mandomsprov.

 

Det beror inte bara på att tävlingen är rekordlång, 27,7 mil. Den går också delvis på så kallade pavéer, alltså på kullerstensbelagda byvägar där man skulle behöva njurbälte för att inte de inre organen ska skaka sönder.

Tävlingen består av 30 sådana pavéer, alltifrån 200 meter till 3 000 meter långa. Den sammanlagda sträckan på pavéerna är 5.5 mil.

 

 

 

Detta skulle kunna ha varit uthärdligt om det inte hade varit för ösregnet. När Paris-Roubaix normalt körs i början av april är det även i Frankrike kallt och dåligt väder med regn och storm. Regnet förvandlar på några minuterna pavéerna till rännilar, ja rentav bäckar,  där skitig lera rinner åt alla håll. Igår var det sju resor värre.

 

 

Pavéerna är smala. Cyklisterna tvingas köra på rad. Annars får de inte plats. Försöker några trängas om det smala utrymmet kommer vurporna som brev på posten. Det var därför många cyklister gjorde flera ofrivilliga besök i majsåkrarna under gårdagens tävling.

Jag tittade på Paris-Roubaix från klockan 10.00 igår morse till klockan 17.00. Det var en föreställning jag sent ska glömma. Jag är ingen duvunge när det gäller hårda cykellopp men den här tävlingen tog priset alla kategorier.

 

 

 

 

Det ösregnade redan från starten i Compiègne utanför Paris. Ösregnet fortsatte under hela dagen. Det var bara några kilometer före målet i Roubaix som solen tittade fram men då var allt redan för sent.

 

 

 

 

 

Då hade de cyklister som fortfarande var kvar i tävlingen för längesen förvandlats till oigenkännliga monster, till gråbruna mångubbar, till aliens, till gubbar från mars eller till gyttjebrottare, mumier efter egyptiska faraoner eller varför inte soldater från den franska Främlingsregionen på överlevnadsträning i Sydamerika. Dessa killar brukar se ut så där.

 

 

De monstruösa varelser som kom cyklande emot kameran såg med andra ord inte längre ut som människor.

”De är inte nakna! De är inte nakna!” skrek Eurosports cykelkommentator Anders Adamsson när bilderna på de här herrarna visades gång på gång.

Det var precis det jag trodde att de var. Alla hade samma gråbruna hudfärg – från topp till tå. Kamouflageklädda är bara förnamnet.

 

 

 

Något mera egendomligt har jag aldrig sett. I all sin grymhet och outhärdlighet var förevisningen en skrattsuccé utan like, ja naturligtvis inte för cyklisterna men för mig som satt hemma i TV-soffan väl skyddad mot väder och vind.

 

 

 

 

 

Tävlingen avgjordes till sist av en trio cyklister bestående av den fenomenale holländaren Mathieu van der Poel, den like fenomenale italienaren Sonny Corbrelli och en närmast okänd belgisk nybörjare vid namn Florian Vermeersch.

 

Sonny Corbrelli ömsom grät, ömsom skrattade efter den formidabla bedriften.

 

 

Det var icke oväntat spurtstarke Corbrelli som tog hem spurtsegern på den berömda velodromen i Roubaix före Vermersch och Van der Poel. Vilket mandomsprov! Jag kan bara buga och bocka.

Jag kommer aldrig att glömma den här tävlingen. Något omänskligare i idrottsväg har jag aldrig sett. Lervällingen gjorde att det dessutom var svårt att hålla sig kvar på de smala kullerstenspavèerna. Istället kunde sådana här saker inträffa: