Det var i augusti 2020 som jag fick tillträde till min nya lägenhet i den vackra stadsdelen Puerto Blanco i Estepona på spanska sydkusten. Jag hade i flera år sett fram emot att få ta den här lägenheten i besittning som jag tecknade mig för redan i april 2018. Då befann sig de vackra sjuvåningshusen fortfarande under produktion.

Den 1 september 2020 tillät coronarestriktionerna i Spanien att jag kunde åka dit och besiktiga den nya lägenheten. Möblerna var redan på plats. Det hade en flyttfirma sett till som flyttade bohaget från lägenheten i byn San Luís de Sabinillas där jag hade bott sen 2014 men aldrig riktigt kommit att trivas.

Lägenheten i Estepona är ganska liten, bara 67 m2 bostadsyta (byggyta 84 m2), mycket enkel, vacker, vit och funktionell. Ingen lyx, ingen flådig balkong, bara en liten med fin utsikt över hamnen (om jag sträcker lite på mig). Men det räcker för mig. Vid klart väder kan jag också skymta den mäktiga Gibraltarklippan mellan två skorstenar på radhusen på andra sidan gatan.

En lägenhet i Spanien gör också att jag kan träna cykel på helt andra tider på året än om jag bara bodde i Sverige. Och cykelträningen är ett måste för mig. Jag är besatt av att cykla och kommer att cykla tills jag blir så gammal och trött att jag helt enkelt ramlar av cykeln och får bäras därifrån.

Jag mår illa när jag läser om hur svenska kändisar lever lyxliv på solkusten. För en tid sen kunde medierna berätta att sångerskan Charlotte Perelle skulle sälja sitt lyxhus på 1 076 m2 utanför Marbella. Huset hade blivit för litet! Det fanns bara fem sovrum och det räckte ju inte när familjen hade växt och kom på besök. Nej, något betydligt större och betydligt dyrare skulle det bli.

Samma sak med Pernilla Wahlgren som också flyttat från ett ”mindre” hus i Marbella till ett betydligt större.

När jag läser detta känner jag mig som kusinen från landet. Men jag vill inte leva som dem. Jag vill leva enkelt men ändå relativt bekvämt. Dessutom har jag inga pengar att disponera för lyxboende. Min ekonomi har efter pandemin urholkats dramatiskt. Jag måste vända på slantarna och bara unna mig det mest nödvändiga.

Efter att ha ägt lägenheten i Estepona i mindre än två år bestämde jag mig därför i slutet av maj i år att sälja den och lämna Spanien för gott. Jag hade helt enkelt inte råd att ha den kvar, särskilt med tanke på att jag var där så sällan. Själva lägenheten är inte särskilt dyr i drift men flygresorna till Malaga och de oförskämt dyra hyrbilarna har grävt djupa hål i min plånbok.

Så jag vände mig till Fastighetsbyrån i Puerto Banús och bad dem sälja lägenheten. Det var Fastighetsbyrån som sålde lägenheten till mig några år tidigare. I slutet av juni lades annonsen ut på deras hemsida. Flera intressenter hörde av sig under sommaren men alla backade ur. ”För liten”, ”för liten balkong”, ”för trång”, var omdömena. Jaja, men detta borde de ha sett redan när de läste annonsen.

Jag fick avvakta och se om intresset kanske växte under hösten. Dessvärre hade fastighetspriserna även i Spanien börjat sjunka kraftigt efter pandemin samtidigt som det fanns ett enormt överflöd av nybyggda lägenheter, radhus och villor till salu. Så konkurrensen om lägenhetsköparna var hård.

Jag bokade redan i maj i år en resa till Estepona den 6 september. Det skulle bli mitt absolut sista besök – i lägenheten och kanske också i Spanien. Jag skulle ta ett sista farväl. Jag reste dit efter en sommar fylld av sorg och tragik. Bosse var sjuk och hade opererats. Vår katt Sigrid blev sjuk och dog den 11 juli. Den 20 juli hämtade vi vår adopterade nya katt Kalinka på Södertälje katthem. Men redan efter en kvart i vårt hus rymde hon och kom aldrig mer tillbaka. Den 2 oktober hittades hon död, krossad av en bil på en väg i Tungelsta ca 1,5 km från vårt hus.

Sommaren 2022 blev en sommar med mycket gråt, djup sorg och förlorad framtidstro. Min depression djupnade. Jag blev samtidigt allt tröttare, tappade alltmer energi, hade svårt att sova och vaknade nästan varje morgon med magont och panikångest. Det är fortfarande så men vår lilla Ingrid som har fått ersätta Sigrid och Kalinka gör tillvaron något ljusare och livet något roligare än tidigare.

Under mina två veckor i Spanien i september kände jag hur jag mådde allt bättre psykiskt. Jag hade fått distans till sorgern och problemen hemma i Sverige. Solen och ljuset i Spanien minskade ångesten. Jag började sova bra och vissa dagar var jag till och med glad. Även fysiskt började jag känna mig allt starkare.

Det var då som det nya beslutet växte fram.

Jag började tänka så här: Ska jag verkligen lämna det här? Ska jag verkligen sälja lägenheten och aldrig mer få njuta av värmen, den ljumma luften, det vackra havet, det underbara lilla staden Estepona med alla dess miljoner blommor? Nej, jag vill inte. Jag vill ha det här kvar. Jag vill inte gå igenom ännu en skilsmässa. Jag orkar inte det. Jag vill behålla lägenheten, i varje fall så länge som möjligt.

Innan jag åkte hem till Sverige igen skrev jag till Fastighetsbyrån och berättade att jag inte tänkte lämna tillbaka nycklarna till lägenheten innan jag åkte till flygplatsen. Jag ville också att de skulle ta bort annonsen.

Där befinner jag mig nu, med alla nycklarna till huset, lägenheten och garaget i min egen hand. Jag bestämmer fortfarande över mitt boende i Spanien. Jag måste inte sälja, även om min ekonomi skulle bli starkt förbättrad om jag gjorde det. Men det får jag lösa på något annat sätt. Jag funderar på att söka jobb som kassabiträde på ICA, Coop eller Hemköp i Västerhaninge – men jag tvivlar på att man vill anlita en sådan som jag.

Många tycker säkert att jag är en riktig virrpanna som först vitt och brett talar om att jag ska sälja både lägenheten i Spanien och ett av husen i Sverige och sen ändra mig igen. Till dessa säger jag att man faktiskt har rätt att ändra sig. Det är inget fel att ångra sig om man har fattat ett för snabbt beslut. Varför ska jag göra mig av med sådant som jag mår bra av att ha? Det känns bra att jag har kommit fram till denna slutsats.

Däremot kommer jag att sälja gården i Bergslagen, den gård i Älvhyttan i Nora kommun som jag köpte för mitt morsarv 2002 och som jag har älskat så mycket trots att vi under de senaste dryga tio åren nästan aldrig har varit där. Orsaken till det var att jag tvingades uppleva ett av mitt livs djupaste trauman just i huset i Älvhyttan.

Det var i slutet av mars 2011. Jag hade tio dagar tidigare ramlat i skidspåret och krossat lårbenshalsen. Jag fick en protes inopererad och skulle, om allt hade varit normalt, ha tillfrisknat ganska snabbt. Höftledsoperationer är ju rutin i Sverige. Bara man  rör  sig mycket, promenerar och gympar så får man snabbt tillbaka samma styrka och rörlighet i höften som före operationen.

Därför hade Bosse och jag åkt till Älvhyttan i slutet av mars för att jag där i lugn och ro skulle rehabilitera min höftled. Men det blev ingen rehabiltering. Jag hade istället blivit allt sjukare efter operationen. Jag låg i en säng i vardagsrummet i Älvhyttan och sov och kräktes om vartannat. Mina krafter försvann. Långa stunder befann jag mig i ett komaliknande tillstånd. Den 1 april bestämde Bosse att det inte kunde få fortsätta så här. Jag måste till sjukhus.

Karlskoga sjukhus konstaterade man att jag var mycket allvarligt sjuk men att det inte hade med lårsbenshalsen att göra. Alla mina värden var i botten. Vissa blodvärden var så ”fel” att orsaken var dödlig. Men ingen kunde säga vad det var. Sju dagar senare – den 7 april – fick jag till slut veta varför jag var så sjuk:

Läkarna hade hittat en jättelik cancertumör på min bukspottkörtel. Jag hade dessutom drabbats av diabetes och en dödlig kalksjukdom. Mina njurvärden var så dåliga att jag var på gränsen till njursvikt. Mitt liv hängde på en skör tråd.

Allt detta hemska upplevde jag i samband med att jag hade vistats i mitt älskade hus i Älvhyttan. Dessa minnen ville aldrig försvinna. De är lika starka idag, elva år senare, som då. Därför ville jag aldrig mer åka dit. Vi försökte några gånger men varje gång jag kom in i det där vardagsrummet påmindes jag om de hemska dygnen i den provisoriska sängen där jag låg och kräktes och åt morfintabletter mot mina smärtor.

Denna upplevelse präglade mitt liv under flera år. Det blev därför allt färre resor till Älvhyttan – samtidigt som jag hela tiden längtade dit eftersom jag tidigare hade upplevt så många fina stunder där. Men huset förblev ensamt och tomt under månad efter månad, år efter år. Vi försummade underhållet. Ingen klippte gräsmattan. De två husen började förfalla. Färgen började flagna. Det började se vanskött ut. Och en kall vinter exploderade expansionskärlet till vattensystemet. Halva bottenvåningen förstördes,  först av vattnet, sedan av det svarta stinkande möglet. Även detta gjorde att vi inte kunde åka dit. Det var helt enkelt farligt att bo där.

Nu är det mesta av förstörelsen åtgärdad. Allt mögel är borta. Bosse har lagt in nytt golv och satt upp nya väggar i det trapprum som drabbades mest av vattenskadan. Nu återstår några smärre byggnadsarbeten, d v s brädgolv och panel på väggarna i trapphuset. Sen är huset tip-top igen, förutom det gamla badrummet som behöver renoveras. Jag ska tillägga att Bosse har byggt hela det nya huset med sina egna händer. Han är fantastisk – trots att huset inte är färdigt.

Men det är detta älskade hus som jag kommer att sälja. Inte just nu p g a de sjunkande fastighetspriserna – men kanske till våren. Jag vill ju inte skänka bort denna i grunden fina och trivsamma gård. Men jag måste sälja. Om jag behåller lägenheten i Spanien måste jag självklart offra ett av boendena i Sverige.

Först var vi inne på att sälja vår lilla gård här i Tungelsta och flytta till Älvhyttan. Det skulle ha många fördelar, inte minst ekonomiskt. Men Bosse är ofta sjuk och behöver komma till läkare. Därför är det enklare att stanna kvar här med närheten till sjukhusen i Stockholm än att flytta ut på landet och inte vara säker på om man får den bästa vården i rätt tid.

Sådant är läget. Att skiljas är att dö en smula, heter det. Jag behöver inte skiljas från min lägenhet i Estepona men jag måste offra gården i Bergslagen trots att jag egentligen inte vill. Men ekonomin talar ett annat språk. Det är jag som ensam får stå för alla kostnader för våra boenden. Min pension räcker inte till och mina sparade pengar krymper snabbt och försvinner helt om jag inte åtgärdar problemen i tid.